Varför kostar det mer att välja rätt?

I en kommentar (som jag tyvärr inte hittar just nu) till ett tidigare inlägg (som jag inte riktigt minns vad det handlade om) sa Helena von Schantz ungefär såhär:

Varför kostar det mer att välja rätt? Ekologiska varor kostar mer än andra, kravmärkt kostar mer och billigast av allt är det som varken är bra för människor eller natur.

Frågan dyker upp i mitt oberäkneliga minne när jag läser miljöminister Andreas Carlgrens artikel om regeringens klimatarbete. Artikeln är ett svar på en replik på en artikel Carlgren fick publicerad i förra veckan. Han lägger ut texten om hur Sverige ska gå i förväg, om inspiration och om hur de som är duktiga och engagerade ska känna att hela samhället minsann bidrar:

Runt om i Sverige har jag mött människors underbara engagemang för klimatet och miljön. Många som vill göra mer, minska utsläppen mer, göra större insatser för miljön. Men alla vi som känner detta stora engagemang – villaägare, lägenhetsboende, anställda, företagare, gamla, unga – behöver också veta att andra är med och gör motsvarande ansträngningar. Vi behöver veta att hela samhället ställs på fötter, att vi tillsammans utvecklas på ett sätt som är hållbart för jordens klimat och våra barn och barnbarn.

och jag funderar som Helena – om man nu från regeringshåll menar allvar med klimatsatsningen, och det hoppas och tror jag att man faktiskt gör, varför ska det då kosta mer att välja rätt?

Jo, jag vet, det är lättare att framställa strunt än kvalitet, det går fortare och kostar mindre. På kort sikt. Handlare och producenter kan behöva ha ett väldigt kortsiktigt perspektiv för att få sin ekonomi att gå ihop, men en regering behöver ha ett annat perspektiv. I ett allvarligt menat långsiktigt klimatarbete behöver hela jordbruket och hela handeln ställas om från billigt strunt till långsiktigt hållbart – det som idag kallas ekologiskt och kostar mer behöver bli vardagsalternativet för samtliga. För att detta ska bli möjligt även för den stora grupp som idag inte har något annat val än att välja meny efter kostnaden behöver regeringen använda sig av de verktyg de faktiskt har – genom att mixtra och trixa med skatter, avgifter och bidrag är det möjligt att faktiskt göra strunt dyrt och hållbart till ett alternativ även för den fattige.

Folkhälsobonusen kommer på köpet.

Så, Carlgren, vad väntar du på?

Kulturparadigmskifte

Kultur. Vi vet ungefär vad det är, inte sant? Museer, tavlor, litteratur, klassisk musik, skulpturer, guidade turer och konstnärers hem. Folkmusikfestivaler, hembygdsgårdar, filmer, balett, design och populärmusik.

Wikipedias definition ser ut såhär:

Kultur kan definieras som livsmönster t.ex. språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats ”levnadssättet hos ett helt samhälle”. Som sådant inkluderar det beteendemönster, seder, klädsel, religion,ritualer, lekar, normer för lagar och moraliska system, liksom trossystem och konstarterna. Kultur refererar ofta till en universell mänsklig kapacitet för att klassificera och kommunicera erfarenheter materiellt och symboliskt. Den höga kulturella förmågan har länge betraktats som en definierande egenskap hos människan.

Tage Danielsson definierade det ungefär såhär (jag kan inte slå upp citatet eftersom jag har boken på jobbet, och det är stängt och larmat halv tre på natten) om man har tur är det kul.

Dataspel är kul, om man har tur. Det kan vara oerhört frustrerande också, inspirerande, kreativt och då och då ohyggligt tråkigt. Det innehåller stora mängder kommunicerande erfarenheter materiellt och symboliskt, mycket lek, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation och refererar ofta till en universell mänsklig kapacitet för att klassificera. Det bygger dessutom, i likhet med till exempel långdans, cricket och symfoniorkestrar, på att många människor samarbetar för att tillsammans skapa något.

Dreamhack är världens största digitala festival, och samlar människor från olika delar av världen till Elmiamässan i Jönköping. Ändå ses det inte som kultur.  På SvDs opinionssida förvånas moderaternas Hanif Bali också över detta:

Dreamhack får till skillnad från andra kulturformer inte en krona av skattebetalarna.

Men ändå jagar Skatteverket dem med näbbar och klor. Skattemasen vill ha en högre moms på Dreamhacks entréavgift jämfört med andra kulturverksamheter.

Vi har, som samhälle, lämnat industrisamhället och går, vare sig vi vill eller inte, in i något nytt. Kanske kommer det i framtida historieskrivning kallas Digitalsamhället, Informationssamhället eller något helt annat, något vi inte riktigt har klart för oss ännu. Detta paradigmskifte på samhällsnivå inkluderar alla områden – arbetsliv, ekonomi, utbildning etc. Kultur är inget undantag.

Dataspel är kultur, precis som tavlor, litteratur, klassisk musik, skulpturer, hembygdsgårdar, filmer, balett, design och populärmusik. Givetvis skall momsen på entréavgiften till datorspelsfestivaler vara exakt densamma som momsen på entréavgiften till spelmansstämmor och operaföreställningar, även om vi hickar till vid tanken första gången vi tänker den finns det inget annat rimligt sätt att se det.