Sympati i Almedalen

Efter all cirkus kring Sahlin och efter att Olofsson avgått på löpsedlarna men dementerat i tidningarnas nätupplagor, efter de båda damerna turats om att se omväxlande rättfärdigt indignerade och tålmodigt uthärdande ut och deras tillskyndare ur respektive led försäkrat att de båda är mycket kompetenta politiker och duktiga retoriker och allmänt trevliga människor, och att vare sig tjugo år gammal choklad eller ihopfallna bilindustrier är något som ska tas upp kommer nu Littorins avgång.

Med bruten stämma och tårar hängande i ögonfransarna berättar han om hur han försökt skydda sina barn och sin fästmö från all den uppmärksamhet som han som politiker är redo att utstå, samtidigt som han utkämpar en vårdnadstvist med sina barns mamma. Han berättar om depressioner och reportrar som ringt hans tonåriga dotter och skrämt upp henne, som belägrat hans hem så att hans åttaårige son inte ens kunnat ta sig in.

Det är inte lätt att vara politiker heller, och den våg att sympati som möter Littorin när han förklarar att han inte är någon stålman sätter samtidigt de båda damernas utspel i perspektiv och det blir svårt att riktigt ta dem för något annat än just utspel.

Monaeffekten

Scaber Nestor och Hannastacia skriver båda om Monaeffekten i rikspolitiken idag. Det socialdemokratiska partiet sjunker som en sten i opinionsmätningarna, och drar med sig den rödgröna alliansen ner. Det tycks som om vi kan få en upprepning av situationen i förra riksdagsvalet, när människor röstade mot Göran Persson snarare än för något annat.

Scaber Nestor skriver:

Mona Sahlin borde inte befinna sig på en politisk topp-position över huvud taget, hon har möjligen kunskap till det politiska spelet, men inte kompetensen att föra ut det till folket.
Så fort hon pratar ”Ansvarsfull politik” så minns folk, inklusive mig, privata uttag på riksdagsns kontokort och time-oute på skattebetalarnas bekostnad.

I DN uttalar sig socialdemokraterna optimistiskt och försöker hålla fokuset på politiken istället för på personen Mona:

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan oroas inte av de låga siffrorna.

– Jag tror tyvärr att vi haft lägre siffror i några andra undersökningar genom åren. Jag vet att valet inte avgörs förrän på valdagen. Vi hade nästan exakt samma läge vid den här tiden förra året och det förändrades ganska raskt.

Att väljarna skulle straffa oppositionen för jobbpolitiken tror han inte på. Han anser att alliansen misslyckats i den frågan.

– Jag tycker att det är hög tid att granska deras misslyckande med jobben. Jag tror också att man måste fråga sig — vill man ha ett Sverige som under ytterligare fyra år går mot ökade klyftor och massarbetslöshet, eller vill man byta väg? Det är hög tid att ställa sig den frågan, för det är bara tre och en halv månad kvar.

Det är hög tid, och det är en viktig fråga han försöker lyfta. Alliansen har på fyra år vid makten lyckas åstadkomma en förändring i klimatet både på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Det är inte längre skamligt att säga högt att man nog tycker att arbetslösa mest är lata, att sjukskrivna borde skärpa sig, att man anser att somliga jobb är under ens egen värdighet men gott kan utföras av människor som också befinner sig i den positionen – under en själv.

Men eftersom mer fokus hamnar på Monas väska och hennes timeouter än på politiken kan Reinfeldt och medelklassen fortsätta att sova gott om natten. Monaeffekten är deras bästa vän i detta riksdagsval, tycks det.