Fredrikeffekt?

I Aftonbladet och Expressen berättas om en undersökning av vem av de två statsministerkanditaterna som är populärast, både som statsministerkandidat och som bordsgranne. Aftonbladet meddelar att Reinfeldt är den som har högst förtroende hos svenskarna medan Expressen deklarerar att Mona Sahlin är utklassad av Fredrik Reinfeldt.

Mycket fokus ligger på de två statsministerkandidaterna i årets valrörelse. Det handlar om person, om karisma och förmågan att utstråla ledarskapsförmåga och det svårgripbara statsmannamässighet. Kanske kommer Almedalsveckan att leda till att de politiska visionerna lyfts fram i högre grad, men jag är skeptisk. Reinfeldt och Sahlin har ställts mot varandra som en slags svenska motsvarigheter till Obama och Palin så länge nu att bilden etablerats i vårt kollektiva medvetande, och media underblåser den. Det är ett statsministerval vi går mot snarare än ett riksdagsval, och därför hör vi så lite om politiken och så mycket om personerna.

Det här är rätt viktigt att notera – det är en skiftning i den demokratiska processen som pågår just nu, framför våra ögon, och den kommer att få långtgående konsekvenser för oss, både som individer, som nation och som del i EU. Därför är frågor som denna plötsligt värda att slå upp i media:

På frågan om vilken av de två ledarna som skulle vara den roligaste och trevligaste bordskamraten på en fest innehar Reinfeldt också tätpositionen, om än inte med samma förkrossande marginal: 58,5 procent tror att Reinfeldt är trevligast medan 41,5 tror på Sahlin.

Det är inte automatiskt dåligt, och inte heller automatiskt bra, men om vi fortsätter låtsas som att det inte händer gör vi oss själva en otjänst.

Monaeffekten

Socialdemokraterna fortsätter lyfta fram vad de kallar hatkampanjen mot Mona, Expressen berättar hur 26 ledande socialdemokrater dels än än en gång lyfter fram kedjemejlet, dels åter påminner om formuleringen Tobleronepolitik.

”Det börjar allt mer likna 1980-talets hatkampanjer mot Olof Palme. Vi accepterar vare sig hatet eller att väljarna blir blåsta på den politiska diskussionen”, skriver debattörerna.

Nu är jag ju varken politiker eller journalist, så jag kan vara helt fel på’t, men mig tycks det som om det vore en god idé om socialdemokraterna själva tog och lydde sitt eget råd.

”Vi tycker det räcker nu. Vi uppmanar Moderaterna att lägga ner personkampanjen mot Mona Sahlin och börja diskutera sakfrågorna om jobben, välfärden och rättvisan”, skriver de.

Jag har inte hört ett knyst från borgerligt håll om vare sig mejlet eller chokladformuleringen på länge nu. Har situationen hamnat i ett läge där fenomenen fått eget liv och drar över landet utan att någon verkar sprida dem, eller är det så olyckligt att de lever vidare helt enkelt för att socialdemokraterna drar upp dem om och om igen? Alternativet att moderaterna faktiskt ligger bakom men att jag missar det finns också, det är jag fullt medveten om, men jag hoppas ändå socialdemokraterna börjar praktisera vad de predikar.

Berätta för mig hur ni planerar att driva landet, hur ni tänker förhålla er i EU och i världen om ni får makten. Berätta t ex hur skolan kommer att se ut under ert styre. Hur kommer den att finansieras, vem kvalitetskontrollerar den? Vem sätter press på de kommuner som inte sköter sitt uppdrag och ser till så att ingen elev blir osedd? Vem ser till att lärarna i skolorna tar del av den senaste forskningen, och tillämpar den? Hur ser försäkringskassan ut när ni får makten? Socialtjänsten? Hur finansierar ni det ni lovar, och hur möter ni nästa börsras som kommer inom kort? Hur ser er miljöpolitik ut?

Det vill jag höra med om, istället får jag ännu mer Monaeffekt. Om det är så den rödgröna sidan vill styra landet blir jag orolig.

Monaeffekten

Det kan tyckas se mörkt ut för Mona Sahlin och det rödgröna samarbetet just nu. Utöver den opinionsmätning som publicerades där Sahlin hamnar bland de tre sista pågår, enligt media, en smutskastningskampanj mot henne – ett email som sägs vara skrivet av henne cirkulerar och fnissas åt. Bakom kampanjen ligger, sägs det, en moderat politiker från Gnosjö. Någonstans antyds att det kan vara en reklambyrå som ligger bakom tilltaget. Möjligen är det båda.

I DN uttalar sig socialdemokraternas Ibrahim Baylan i frågan, och förklarar att

förtalskampanjen mot Sahlin ökat i styrka sedan statsråden Mats Odell och Sven Otto Littorin kallat de rödgrönas budgetalternativ för Tobleronepolitik. Han menar att det gav ett sorts grönt ljus till valarbetarna.

Vi får allt fler tecken på att det ökar i spridning. Därför kräver jag nu att den moderata partiledningen agerar och ger en tydlig signal att det inte är acceptabelt att falskeligen sprida uppgifter vars syfte bara är att misskreditera Mona Sahlin, säger han.

Det antyds också lite här och där, som vanligt när det gäller kvinnliga politiker, att det är just könet och inget annat som ligger till grund för kampanjen. Jag är skeptisk, vore det så enkelt skulle t ex även miljöpartiets Maria Wetterstrand mötas av samma misstro, skulle hon inte?

Vara hur det vara vill med den saken, men ett bör man klart för sig: opinionen börjar vända, och Monaeffekten börjar få en annan innebörd. Förtroendet för henne ökar knappast, och hon imponerar inte med sitt sätt att hantera den här krisen heller, men hon börjar få sympatier. Folk börjar tycka synd om henne, och se på henne med mindre fördömande.

Vore socialdemokraterna och de övriga i det rödgröna samarbetet lite strategiska skulle de släppa allt fokus på alliansen som en het potatis och rida på sympativågen nu, passa på tillfället att slå på trumman för den politik man skulle föra om man skulle vinna valet i höst och inget annat. Jag tror inte man kommer att göra det, tyvärr, jag tror man kommer fortsätta på den inslagna linjen och fokusera mer på att anklaga alliansen, och därigenom lyfta fram dem och deras politik än mer, än på att framhålla sig själva.

Det, däremot, är en förlorarstrategi, med eller utan Monaeffekten.

Monaeffekten

Expressen och Aktuellt tar båda upp den för socialdemokraterna, och därmed för hela det rödgröna samarbetet, olycksbådande Monaeffekten. Trots att socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan försäkrar att

Mona Sahlin är en skicklig politiker som kommer att göra ett utmärkt jobb den dag hon får chansen att styra en regering

är det bara piratpartiets Falkvinge och sds Åkesson som är mindre populära än hon är, enligt den mätning från SOM-institutet som publicerats.  Av hävd brukar man säga att svenska folket röstar i första hand utifrån partiernas ställning i sakfrågorna, inte utifrån vem som är partiledare men så sent som i förra riksdagsvalet fick vi god anledning att ifrågasätta detta, enligt Aktuellts reportage.

Oavsett vad ni tycker om partiledarna som personer rekommenderar jag varmt att ni röstar i höst.

Monaeffekten

Scaber Nestor och Hannastacia skriver båda om Monaeffekten i rikspolitiken idag. Det socialdemokratiska partiet sjunker som en sten i opinionsmätningarna, och drar med sig den rödgröna alliansen ner. Det tycks som om vi kan få en upprepning av situationen i förra riksdagsvalet, när människor röstade mot Göran Persson snarare än för något annat.

Scaber Nestor skriver:

Mona Sahlin borde inte befinna sig på en politisk topp-position över huvud taget, hon har möjligen kunskap till det politiska spelet, men inte kompetensen att föra ut det till folket.
Så fort hon pratar ”Ansvarsfull politik” så minns folk, inklusive mig, privata uttag på riksdagsns kontokort och time-oute på skattebetalarnas bekostnad.

I DN uttalar sig socialdemokraterna optimistiskt och försöker hålla fokuset på politiken istället för på personen Mona:

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan oroas inte av de låga siffrorna.

– Jag tror tyvärr att vi haft lägre siffror i några andra undersökningar genom åren. Jag vet att valet inte avgörs förrän på valdagen. Vi hade nästan exakt samma läge vid den här tiden förra året och det förändrades ganska raskt.

Att väljarna skulle straffa oppositionen för jobbpolitiken tror han inte på. Han anser att alliansen misslyckats i den frågan.

– Jag tycker att det är hög tid att granska deras misslyckande med jobben. Jag tror också att man måste fråga sig — vill man ha ett Sverige som under ytterligare fyra år går mot ökade klyftor och massarbetslöshet, eller vill man byta väg? Det är hög tid att ställa sig den frågan, för det är bara tre och en halv månad kvar.

Det är hög tid, och det är en viktig fråga han försöker lyfta. Alliansen har på fyra år vid makten lyckas åstadkomma en förändring i klimatet både på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Det är inte längre skamligt att säga högt att man nog tycker att arbetslösa mest är lata, att sjukskrivna borde skärpa sig, att man anser att somliga jobb är under ens egen värdighet men gott kan utföras av människor som också befinner sig i den positionen – under en själv.

Men eftersom mer fokus hamnar på Monas väska och hennes timeouter än på politiken kan Reinfeldt och medelklassen fortsätta att sova gott om natten. Monaeffekten är deras bästa vän i detta riksdagsval, tycks det.