Mönsterpassning

Ni vet hur det kan vara ibland – man anar att det kan finnas ett mönster men man ser det inte. Antingen för att man befinner sig för nära, eller för långt ifrån, eller i en konstig vinkel, eller för att man råkar titta åt fel håll, ljusförhållandena förvillar eller något annat stör.

Ibland handlar det om ett mönster som har en rent dekorativ funktion, men ibland handlar det om ett mönster som skaver, som gör saker besvärligare, som krånglar till det och som behöver anpassas eller rent av förändras. Och det händer att den process man behöver gå igenom för att upptäcka mönstret är tung och jobbig, rent av smärtsam, och det händer att processen man behöver gå igenom för att ändra på mönstret också är obekväm och obehaglig,

Men nog kan det vara mödan värt, när man väl kommit fram till den punkt där mönstren man såg och mönstren man ser nu passar ihop, när det som skavde slätats ut och det som stoppade upp börjar bidra i stället, kan det inte?

Annonser

Superhjältinnor

Diskussionen i kommentarsfältet till Mats inlägg om Kvinnliga superhjältar är intressant, grundligt förvirrande men tankeväckande. En stor del av förvirringen består i att vi har så vitt skilda referensramar att vi helt enkelt inte känner till det den andre refererar till, och analogierna kraschlandar som pappersflygplan i ett duggregn, men om ingen av oss ger upp når vi förr eller senare fram till gemensam mark. Det brukar vi göra.

Diskussionen visar tydligt hur olika förväntningarna är på män och kvinnor, och hur olika samma beteende uppfattas hos den ene eller den andre. Som det faktum att det här med relationer, familj, barn och sånt komplicerar tillvaron för en superhjälte ( som ju behöver vara beredd att dels försvinna i väg med ett ögonblicks varsel utan att behöva avsluta upphängningen av julbelysningen eller vad det nu kan vara först; dels behöver kunna skratta faran i ansiktet utan att fundera över vem som skall hämta på förskolan om h*n blir köttfärs) gärna leder till att h*n lever ett rätt eremitiskt liv (kanske tillsammans med sin trogne butler, om ekonomin tillåter). Blotta tanken på att en kvinna faktiskt skulle kunna tänka sig att avstå barn, pelargoner på fönsterbrädan och hemmets trygga vrå till förmån för en mer eller mindre hemlig identitet som superhjälte, ja, kanske till och med skulle föredra den existensen, tycks mycket svårare att ta in än tanken på att en man utan större betänkligheter skulle göra valet.

Intressant det här med vad man i ett samhälle betraktar som allmänmänskligt respektive könsbundet.

Mats föreslog klokt att vi skulle anlägga ett skoldebattsperspektiv på det hela, och genast börjar jag fundera på vad dessa förväntningar på vad som är könsbundet och allmänmänskligt gör för våra unga padawans uppfattning om vilka möjligheter som står dem till buds när de växer upp?

Tankeväckande, som sagt.

om mobbning

Snart är det dags – elever från alla hörn av landet strömmar till skolorna för upprop och ett nytt läsår. Många med pirr i magen, många med höga förväntningar, med glädje, men förtjusning, somliga för första gången, storögda och nyfikna, somliga ivriga att träffa kompisar de inte sett på ett par månader. Somliga har nya väskor, somliga har nya skor, somliga har nya pennor eller nya hårsmycken eller en ny keps. Somliga har allting nytt, och andra har ungefär samma saker som de hade i fjol.

Jag ser också fram mot uppropsdagen – vad är mer öde än en skola utan elever? Jag ser fram mot att stå där och titta på alla eleverna, vinka lite åt dem jag känner igen, fundera lite över vilka de nya är, vem som ska gå i vilken klass, vad de har att berätta om samtidigt som jag hör rektorn hälsa alla välkommna. Det är en speciell dag, den första dagen på det nya året.

Men att alla inte går med glädje och förväntan vet vi. Somliga har en klump i magen, går på darriga ben och försöker göra sig så osynliga det någonsin går. Somliga tycks nästan försvinna in i väggen, tittar ner, möter ingens blick, pratar inte, blir inte pratade med. Det måste vi också prata om.

Det är lätt att se sig själv i rollen som flickan vid bordet, det lilla leendet, den lilla hälsningen. Den, som gör sån enorm skillnad. Det är nästan lika lätt att se sig själv i rollen som den osynliga. En hemsk position, iskall, utanför, osedd. Inte ens hånad utan helt osynliggjord. Den som ingen skulle sakna om hon försvann, som ingen ens skulle märka om hon försvann.

Är det lika lätt att se sig själv i rollen som den som tar emot inbjudan till festen, blir vald varken först eller sist utan sådär mittemellan i gymnastiken? Den som är med i gänget, som är med i skratten och leken och skämten och pratet, även om det är i utkanten? Den som har allt att förlora och mycket litet att vinna på att våga bryta mönstret och ta det där steget. Skänka det betydelsefulla leendet och säga hej till den osynliga? Ändå är det där de flesta av oss befinner sig. Vår plats i grupphierarking är inte säkrare än att vi ständigt måste erövra den igen, varje dag, och ett brott mot mönstret, mot normer, vore att riskera den. Vi riskerar att få betala ett högt pris för ett hej.

Det gör stor skillnad om någon annan också bryter mönstret. Som Bamse brukar säga, många små tillsammans blir starkare än en stark. Det är ingen skam i att inte våga vara den första som tar steget, möter blicken, delar sin chokladkaka eller säger stopp. Att vara den andra, eller tredje, eller fjärde som kliver fram är lika viktigt. Det är läskigt, men det är värt det. För den som görs synlig, för de som synliggör, för gemenskapen, och för den som osynliggjorde.

Det är värt det.

friends.se