Samhällsutvecklingen och kollektivtrafiken

I en av mina favoritböcker, the Algebraist av fantastiska Iain M. Banks, läser vi om vilken enorm skillnad väl utbyggt, effektiv och frekvent kollektivtrafik gör. Att det handlar om att ta sig från en planet till en annan snarare än från den lilla byn in till staden kan vi bortse från – det som gör skillnad är möjligheten att enkelt, snabbt och smidigt, utan att behöva planera sin tillvaro sönder och samman kunna ta sig från en plats till en annan:

Jag kan bo i en liten håla utanför ära och redlighet tack vare Skånetrafiken. Jag skäller och gormar när bussarna är sena, jag suckar och himlar med ögonen åt trasiga säten, ruskar bekymrad på huvudet åt lösa säkerhetsanordningar, muttrar åt otrevliga busschaufförer, bekymrar mig för hur mittgångarna fylls till smärtgränsen och strax därefter av stående passagerare innan bussen dödsföraktande rullar ut på 70-vägarna där den håller takten med övriga trafik, men trots allt detta utgör Skånetrafiken min artär, min förbindelselänk till mer civiliserade områden.

Jag kollektivtrafikpendlar drygt en timme varje arbetsdag. Åkte jag bil skulle min restid minskas med hälften, men det skulle kosta mig mer än det skulle smaka – förutom givetvis allt besvär och alla kostnader en bil medför skulle jag förlora timvis med lästid och arbetstid varje vecka. För mig är det oerhört mycket värt.

På kvällar och helger hade jag gärna sett fler och senare bussar i alla riktningar, människor vill gå på bio, shoppa, tillbringa sena kvällar med vänner även på söndagar, och kollektivtrafik utgör frihet för unga människor som kan ta sig runt utan att behöva vara beroende av föräldrars välvilja. Jag skulle också vilja se en utökning av den tid då skolkorten ger möjlighet att resa, t ex 24 timmar per dygn 365 dagar per år tills ungdomarna fyller nitton. Som Banks beskriver det, effekten möjligheten att smidigt och enkelt ta sig från ett ställe till ett annat har på en plats betydelse, ekonomi, ja, rent av moral, är dramatisk.

Plötsligt har man, i stället för att för alltid vara hänvisad till den enkla lilla byn, möjligheten att vara en del av den stora, glittrande världen som är fylld av löften och möjligheter.

Kollektivtrafik är helt enkelt frihet.

#Skolchatt om sårbarhet

Det är torsdag igen, med allt vad det innebär av traditioner och sedvänjor kring mat och möten, exempelvis #skolchatt klockan tjugo på Twitter.

Kvällens ämne handlar om hur vi förhåller oss, som pedagoger, som vuxna, som lärare och som människor. Det handlar om gränsen mellan personlig och privat, om skillnaden mellan att vara privat och professionell i sitt hanterande av vardagen och speciella situatoner som uppstår när människor är en del av vardagen:

Hur mycket skam och sårbarhet finns det inte i skolan? Pratar vi tillräckligt om det?

Det enkla svaret är nej. Vi pratar alldeles för lite om det, och det i sig skapar och bygger på den stress och oro, såväl bland pedagoger som bland elever, som obalans ger. Ni vet den där känslan av att ett litet steg för mycket åt det ena eller det andra hållet kan få ohemula konsekvenser? Den som leder till att man heller sitter still än utforskar och provar sig fram? Ja, just den.

Därför lyfter vi frågan och ägnar en timme åt att prata öppet om saken. Hur sårbara kan vi tillåta oss att vara? Vilka konsekvenser, på kort sikt och på lång sikt, får det för elevernas lärandesituation om läraren visar sig mänsklig? Om läraren visar att hen blir sårad av elevers agerande? Av kollegors agerande? Vilka konsekvenser får det för relationen mellan läraren och eleven? För elevens fortsatta skolgång?

Finns en risk att ett alltför öppet förhållningssätt från lärarens sida gör relationen gränslös? Kan det gå ut över bedömningen? Över undervisningen? Över lärandet? Över elevens position i gruppen? Över gruppen som sådan?

Frågorna är många, och svaren långt ifrån självskrivna. Just därför är det så viktigt att vi pratar om det.

I kväll, 20.00, på Twitter. Välkomna! Jag dricker kaffe till, men det är en smaksak.

 

 

Tillfället gör tjuven

”Jag undrar om jag skulle kunna få be om en tjänst”, frågade mig en elev en gång. Lite besvärad, lite generad. ”Skulle du kunna vara noga med att alltid låsa dörren till ditt arbetsrum? Det är jättesvårt och jättejobbigt att veta att det ibland är olåst och att där inne finns kanske plånböcker med pengar och annat som man skulle kunna få pengar för. Jag vill verkligen inte råka stjäla något från dig, men det är svårt att koncentrera sig på skolarbetet när jag hela tiden tänker på det.”

Innan eleven förklarade detta hade jag en luddigt oformulerad känsla av att det här med att ha dörren till arbetsrummet olåst när jag var där inne, eller alldeles i närheten, var något som skapade en öppen, välkomnande, avslappnad känsla. Elevens ord blev en tankeställare. Det handlar inte om kultur och sedvänja. För eleven, och jag är rätt säker på att hen inte är unik i detta, blev en olåst dörr till ett arbetsrum en stressfaktor. Inte av moraliska skäl, eleven var inte rädd att ‘åka dit’ på att ha stulit något, utan snarare av etiska skäl, eleven var väl medveten om konsekvenserna av en stöld och lät bli, men det kostade på och störde elevens studiero.

Av hänsyn till eleven, och andra elever i samma situation som inte sätter ord på sin upplevelse, låser jag numera min arbetsrumsdörr, även om jag bara går ut ett ögonblick. Det är viktigare med studiero än mysig stämning, även om det senare också fyller sin funktion.

Vi har sällan möjlighet att gå en dag i någon annans skor, men att lyssna på när någon beskriver sin situation och om möjligt ta de hänsyn som tarvas kan vi ofta göra utan större ansträngning.

Hälsa

Minns ni chokladkakan jag skrev om häromdagen? Jag skulle vilja återvända lite till det inlägget, och fokusera på den vardagsjämförelse den unge mannen som berättade historian för mig gjorde:

Poängen med historien är att något till synes litet och obetydligt, som en liten bit lätt fuktig chokladkaka i en kall skog, kan göra stor skillnad. I skolvardagen kan den lilla chokladbitens motsvarighet vara ett vänligt ‘godmorgon’, ett leende, en inbjudan om att slå sig ner vid samma bord i matsalen eller en utlånad penna.

Jag tror det har att göra med att jag kommer norrifrån att jag har för vana att hälsa på alla grannar jag känner igen, åtminstone de som vill hälsa tillbaka på mig. Bara ett enkelt ‘hej’ eller en nick och ett leende (jag har ofta hörlurar i öronen och risken att man tar fel på volymläget på sin egen röst då finns, då är en nick vänligare), jag stannar sällan och pratar men den lilla hälsningen gör stor skillnad för mig.

Nu när det nya läsåret tar sin början är det många som börjar i nya klasser, på nya skolor och i nya konstellationer. Man kan känna sig både liten och osynlig när man knappt känner någon på skolan. Vi som är mer hemma i miljön kan göra stor skillnad om vi minns chokladkakan. Ett hej, ett leende gör stor skillnad, och det tar ingen tid alls. Vi kan göra det i steget när vi är på väg från ett ställe till ett annat, men för den som känner sig lite osynlig kan det förändra hela dagen.

Ville bara nämna det.

Parental Advisory

Medan man i självrättfärdiga tongångar moraliserar över en fd students uppgifter om att någon som möjligen skulle kunna vara en fd minister betalat henne för sex sker en värdeglidning i debatten, upprörda röster går nästan upp i spänd falsett och darrande pekfingrar riktas mot den fd ministern – han har, utöver alla sina andra hemska synder, eventuellt vid något tillfälle nämnt att han sexchattat, och detta läggs nu utan att blinka till anklagelsen.

Sexchatt är inte brottsligt. Att ha sex utom äktenskapet är inte brottsligt. Att ha sex på ett sätt som inte tilltalar alla i samhället är inte heller brottsligt. Förutsatt att samtliga inblandade är vuxna, och vill göra det som görs, givetvis. Homosexualitet är inte brottsligt. Bondage är inte brottsligt. Att ge någon man har, har haft eller önskar ha sex med presenter i form av smycken, middagar, resor, kläder, konst etc är inte brottsligt. Och att prata om sex, på nätet eller irl, är inte brottsligt.

Jag vet inte hur många av er som läser som är gamla nog att minnas åttiotalets moralpanik. Jag är det definitivt. Den moralism som framför allt Tipper Gore kom att representera sipprade över till Sverige också, och rörde fler områden än stötande sångtexter. Jag känner en ilning av obehag när jag hör människor moralisera på det sätt som gjordes då, och görs nu kring t ex den fd ministerns eventuella sexchattande.

Ni förstår, min erfarenhet är nämligen den att den som tydligast pekar finger, som moraliserar högst och mest och framställer sig själv som ett mönster av dygd och rättfärdighet, den personen har ofta tankar och lustar och ibland också vanor som skulle få den mest förhärdade hora att blekna, trots att h*n förmodligen redan både hört och sett mer än tio av oss andra sammanlagt.

Kanske var den fd ministern verkligen kåtast i regeringen,  och kanske är han faktiskt en av alla dem som medelsvensson mött på någon av alla de sexchatter som finns. Om vi känner pekfingret sträckas ut från kallsvettig handflata och vi hör våra röster gå upp i spänd falsett över detta så är det ett gott tillfälle att stanna upp och fråga sig själv varför man blir så upprörd.

Om man vill skydda minderåriga och utsatta från övergrepp är detta fel väg att gå. Att vända allt som har med sex att göra till snusk och otukt gör det svårare att urskilja vad som faktiskt är övergrepp och vad som är ömsesidig lek. Att höra opinionen pipa som en panisk gris över utomäktenskaplig sexuell förbindelse mellan två nöjda vuxna och ett par piskor gör det svårare för den som inte alls tycker om piskan att överhuvudtaget nämna den utanför det stängda rummet och vid behov be om hjälp att hantera det.

Moralisternas intentioner är oftast goda. De flesta gömmer inte tankar om övergrepp och förbjudna lustar, även om de sannolikt tänker minst lika mycket och kanske mer på sex som genomsnittspersonen. Men vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner, och de som hamnar i helvetet här är varken moralisterna eller de över vilka det moraliseras, utan de som av rädsla för att hamna framför pekfingret inte vågar säga något om polischefens klibbiga hand under bordet eller familjens vän som gnider sitt stånd mot en alltför ung och ovillig kropp. Precis de personer moralisterna säger sig vilja skydda.

Tonårstider

Vi vet att det är så, inte sant? De flesta tonåringar lever i en annan tidszon än den industrialismtidsmoralistiska de flesta vuxna föredrar. Varför anpassar vi inte skolan efter detta?

Om det fanns möjlighet att välja mellan att börja klockan åtta och sluta två eller börja klockan tio och sluta fyra tror jag många skolelever skulle lära sig mer, jag tror det sociokulturella klimatet i skolorna skulle förbättras och att många frågetecken kring varför den ena gruppen till synes oförklarligen når bättre resultat än den andra skulle rätas ut.

Tror jag. Vad tror ni?