Ocharmigt

En del gny når mig kring det faktum att kulturjournalisten Johanna Koljonen har anställt en person som städar Koljonens hem:

 En kulturradikal feminist – det är i alla fall så jag lärt känna henne – ska inte aktivt legitimera att samhället skiktar sig i herrskap och tjänstefolk

upprör sig t ex Åsa Lindeborg på Aftonbladet. Hon antyder att upprördheten har något att göra med skattesubventioneringen och kommenterar småsurt

 När Koljonen skriver att hon har råd med städerska påstår hon att även alla vi andra har råd att låta Koljonen ha städerska – inklusive hon som städar hemma hos Koljonen. Koljonens rena boytor betalas via skattsedeln. En av dem som betalar är städerskan

Lindeborg själv är en annan sorts människa och skulle aldrig utnyttja systemet på det viset, får vi veta:

I likhet med Koljonen läser jag hellre en bok än städar, går hellre på bio än tvättar. Men jag skulle aldrig låta min lust bli last för andra

Lindeborg moraliserar så grundligt över att Koljonen anställt en professionell städare i sitt hem att jag får svårt att tro på att kommentarerna om skattesystemet är mer än politisk korrekt koketterande. Jag ges snare en känsla av att det handlar om rönnbär? Särskilt Lindeborgs slutkläm lämnar en bitter eftersmak. Hon citerar ”Jag har böjt mig” ur Koljonens DN-artikel och kommenterar snärtigt:

Well. Inte i jämförelse med kvinnan som hukar över Johanna Koljonens toalett.

Om hon nu vore ärligt upprörd över de skattetekniska aspekterna av anställningen undrar jag var detta illa dolda förakt mot städarens arbete kommer in i bilden. Dennes kön tycks viktigt i sammanhanget, och spekulerandet kring dennes privatliv framhålls också som i någon mån relevant.

Varken det ena eller det andra är relevant, om det verkligen handlar om en diskussion kring anställningsformen och skattesubventioneringen.

Om vi däremot talar om moral borde Lindeborg läsa sin egen lilla artikel noggrannt. Den överlägsna respektlöshet för städarens arbete som lyser fram i formuleringar som ‘hukar över […] toalett’ och brösttoner om ‘solidaritet’ och ‘jämställdhet’ placerar effektivt denne städare längst ner på samhällsstegen och antyder att om denne råkar gå omkring och känna någon form av stolthet över sitt yrke så ska h*n omedelbart sluta med det. Statusen hos den som städar hemma hos någon är, antyder Lindeborg, långt lägre än hos den som svabbar golven på McDonalds, städar offentliga toaletter, telefonförsäljer för provision och ibland jobbar flera dagar i rad utan att ens få betalt eller städar obduktionssalar på sjukhus.

Koljonen gläds åt att ha råd att betala någon att göra det hon själv inte har tid för. Ingenstans i sin artikel talar hon annat än respektfyllt om såväl person som arbete. Lindebergs nedlåtande moraliserande talar ett helt annat språk. Ocharmigt, Lindeborg.

Parental Advisory

Medan man i självrättfärdiga tongångar moraliserar över en fd students uppgifter om att någon som möjligen skulle kunna vara en fd minister betalat henne för sex sker en värdeglidning i debatten, upprörda röster går nästan upp i spänd falsett och darrande pekfingrar riktas mot den fd ministern – han har, utöver alla sina andra hemska synder, eventuellt vid något tillfälle nämnt att han sexchattat, och detta läggs nu utan att blinka till anklagelsen.

Sexchatt är inte brottsligt. Att ha sex utom äktenskapet är inte brottsligt. Att ha sex på ett sätt som inte tilltalar alla i samhället är inte heller brottsligt. Förutsatt att samtliga inblandade är vuxna, och vill göra det som görs, givetvis. Homosexualitet är inte brottsligt. Bondage är inte brottsligt. Att ge någon man har, har haft eller önskar ha sex med presenter i form av smycken, middagar, resor, kläder, konst etc är inte brottsligt. Och att prata om sex, på nätet eller irl, är inte brottsligt.

Jag vet inte hur många av er som läser som är gamla nog att minnas åttiotalets moralpanik. Jag är det definitivt. Den moralism som framför allt Tipper Gore kom att representera sipprade över till Sverige också, och rörde fler områden än stötande sångtexter. Jag känner en ilning av obehag när jag hör människor moralisera på det sätt som gjordes då, och görs nu kring t ex den fd ministerns eventuella sexchattande.

Ni förstår, min erfarenhet är nämligen den att den som tydligast pekar finger, som moraliserar högst och mest och framställer sig själv som ett mönster av dygd och rättfärdighet, den personen har ofta tankar och lustar och ibland också vanor som skulle få den mest förhärdade hora att blekna, trots att h*n förmodligen redan både hört och sett mer än tio av oss andra sammanlagt.

Kanske var den fd ministern verkligen kåtast i regeringen,  och kanske är han faktiskt en av alla dem som medelsvensson mött på någon av alla de sexchatter som finns. Om vi känner pekfingret sträckas ut från kallsvettig handflata och vi hör våra röster gå upp i spänd falsett över detta så är det ett gott tillfälle att stanna upp och fråga sig själv varför man blir så upprörd.

Om man vill skydda minderåriga och utsatta från övergrepp är detta fel väg att gå. Att vända allt som har med sex att göra till snusk och otukt gör det svårare att urskilja vad som faktiskt är övergrepp och vad som är ömsesidig lek. Att höra opinionen pipa som en panisk gris över utomäktenskaplig sexuell förbindelse mellan två nöjda vuxna och ett par piskor gör det svårare för den som inte alls tycker om piskan att överhuvudtaget nämna den utanför det stängda rummet och vid behov be om hjälp att hantera det.

Moralisternas intentioner är oftast goda. De flesta gömmer inte tankar om övergrepp och förbjudna lustar, även om de sannolikt tänker minst lika mycket och kanske mer på sex som genomsnittspersonen. Men vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner, och de som hamnar i helvetet här är varken moralisterna eller de över vilka det moraliseras, utan de som av rädsla för att hamna framför pekfingret inte vågar säga något om polischefens klibbiga hand under bordet eller familjens vän som gnider sitt stånd mot en alltför ung och ovillig kropp. Precis de personer moralisterna säger sig vilja skydda.