Juldekorationet

Julen är över för den här gången, choklad har tagits från undre lager, klappar har öppnats, bjällror har klungit, tomtar tippat in i mer eller mindre tysta vrår och ett eller annat öga har sannolikt tindrat. Rowena fick nöja sig med Ivanhoe även denna nyårsdag, allt medan den sköna Rebecka försvann åt annat håll, och medan stakar lämnar fönster, ljusslingor lindas ihop och Nicholas återvänt till sin iskalla nord rullar den mörka januarivardagen in över landet igen.

Säsongens sista granbild:

image

innan den kastas ut (eller stoppas ner i källaren om vi ska vara petiga)

Annonser

Gamla traditioner

Det börjar bli dags att väcka en slumrande gammal tradition, tycker ni inte? Julen närmar sig, det börjar bli dags att plocka fram pynt och ljusstakar (var kan man köpa regnbågsfärgade ledlampor till traditionella adventsljusstakar, vet ni?) och mörkret sänker sig över landet.

lördag börjar vi igen:

 

 

Välkomna!

Natten faller

Jag är väldigt förtjust i Isaac Asimovs författarskap. En av mina favoritromaner utspelar sig på en planet med inte färre än sex solar, en planet där det alltid är dagsljus och mörker är något som är så exotiskt och skrämmande att när man bygger en mörkertunnel som turistattraktion är man redan i öppningskapitlet tvungen att stänga den eftersom människor blir galna av skräck av denna fåminutersfärd i en stillsam vagn genom kompakt mörker.

Att Expressen berättar att man funnit en planet med fyra solar gör mig glad, ja rent av förtjust. Det känns som att berättelsen och verkligheten plötsligt befinner sig en liten bit närmare varandra.

Om natten

I Skåne är sommarnätter mörka. För mig som växt upp längre norrut är det ett ständigt fascinerande fenomen. Inte bara går solen grundligt ner och försvinner bakom horisonten, det blir riktigt mörkt, himlen blir svart och stjärnklar samtidigt som natten är lika vilsamt sval och ljuvlig som de ljusa sommarnätterna längre norrut.

Sommardagar ställer krav, som ett eko från bondesamhället, om att ‘ta vara på solskenet’, om allt man måste hinna med innan hösten kommer, allt det som inte är möjligt under de långa, mörka höst och vinterkvällarna så många svenskar fruktar.

Sommarnätterna är av en annan sort.

.

Höstdagjämning

idag. Från och med nu är dagarna kortare än nätterna. Skriver jag att det gläder mig lär jag få höra att jag är pessimist, negativ och allt vad det är igen.

(men gläds gör jag icke desto mindre, även om jag inte säger det högt här på bloggen)

.

Twitterpoesi

På vägen hem, väntan på bussen, sysselsatte sig min hjärna med att skriva poesi på Twitter. Efter att ha putsat lite, men bara lite, slår jag ihop tweetsen till en hel liten dikt. Så här blev det:

And there was Darkness.

And in Darkness Order and Chaos grew.

And they fed Darkness.

And Darkness fed them.

Then there was Light.

Light burned away Darkness.

Order hungered.

Chaos hungered.

Chaos engulfed Order.

Order engulfed Chaos.

Balace was no more.

En väderleksrelaterad innehållsdeklaration

Jag tycker om hösten. Jag tycker om att nätterna blir längre, kvällarna och morgnarna mörknar och temperaturen kryper nedåt. Jag älskar den krispiga höstluften. Jag älskar höstdimman, jag älskar hur den gör alla konturer mjuka och får människor att sakta ner. Jag njuter av uppfriskande höstregn och kan till och med fördra de soliga dagarna med klarblå himmel, så länge jag inte förväntas befinna mig mitt i solskenet utan får betrakta det på lite avstånd. Jag älskar att följa hur löven skiftar färg och form, hur de stelnar och faller till marken.

Jag tycker om nätter året om, jag trivs när världen går till sängs och det blir stilla och tyst, när en ensam vandrares steg ekar mot tysta väggar och en ensam lampa syns på kilometers avstånd. Jag föredrar månsken framför solsken, och älskar natthimlen när det blåser och molnen jagar varandra och bara ibland låter stjärnorna glimta fram. Vinternätter, med gnistrande stjärnhimmel och lika gnistrande snötäcke är så vackert att det inte går att beskriva i ord.

Jag trivs inte alls i sol och värme. Sommaren framstår för mig som en enda lång transportsträcka mot den hägrande hösten. Sandstränder gör sig bäst i storm, och en grå himmel kommer alltid vara vackrare i mina ögon än en banalblå. Skarpt solsken ger mig huvudvärk och gör mig på dåligt humör, svettiga halvnakna människor i matvarubutiker får mig att må illa, jag är inte särskilt förtjust i glass utan föredrar te och kaffe. Jag besitter inte förmågan att uppskatta hur värmen, som någon poetiskt beskrev det, får tankarna att sakta ner, istället irriterar jag mig över hur de tycks kämpa sig fram i träsk av klibbiga ruttnande växtdelar.

Då och då försöker jag, här på bloggen och annorstädes, ge uttryck för min glädje över det annalkande hösten, jag försöker trösta mig själv i högsommarvärmen genom att påminna mig om att när väl sommarsolståndet är passerat så går vi mot den årstid jag älskar. Ibland uppfattas detta som att jag klagar, ibland som att jag är en ärkepessimist som bara vill sprida min veklagan. Jag tror det beror på stereotyp-casting – ”alla” älskar sommaren, ”alla” älskar solsken, ”alla” blir tungsinta när höstmörkret sveper in norden i sin mjuka filt. Jag har förmågan åt att glädjas åt andras glädje när sommarsolen skiner, jag förmår inte dela den men unnar alla att njuta. Trots mina preferenser när det gäller väder och årstider är jag ofta rätt glad.

Jag hoppas missförstånden är uppklarade nu, och vi inte behöver trassla in oss i dem vidare.

.