I dag är det så äntligen dags för den första lektionen med den första gruppen. Uppropsdagen är uppropsdag, och det räcker och blir över. I fredags var det en dag så proppfylld med information att jag kan tänka mig att det rann ut genom öronen till slut. Men i dag börjar vardagen, schemat, lektionerna.
Första lektionen med en ny grupp följer, hos mig, ett visst mönster. Det börjar redan innan vi kommit in i klassrummet – i dörren vill jag hälsa enskilt på varenda elev, se dem i ögonen, ge dem mitt namn och höra deras, och ge dem ett varsitt alldeles individuellt välkommen. Ty jag tar ju emot dem som grupp, men jag tar emot dem som invider också, och det är viktigt att se varendaste en i gruppen som just individ.
Därefter, medan de ägnar en stund åt att kika på varandra, kika på klassrummet, kika på mig och känna in sig pratar jag lite om vad jag förväntar mig, av året, av kursen och av dem innan vi leker två små namnlekar, en där de presenterar sig och en där de får ställa frågor till mig. Jag har nämligen väldigt svårt att lära mig namn, och brukar uppriktigt förklara för nya grupper att om de vill att jag ska lära mig deras namn måste de sitta på samma plats, ha samma frisyr, samma kläder och vara på samma humör, konsekvent. Därför alla dessa namnvarianter. Det är inte slut med denna, de får sedan ägna en stund åt att prata med varandra, för att därefter presentera den de pratat med för gruppen.
Ibland har jag lärt mig ett eller annat namn vid det här laget.
Välkomna, alla, jag ser fram mot att lära känna er!
