Matriarkat

Jag har de senaste dagarna haft orsak att reflektera en del över matriarkat, som fenomen. Vem vet, kanske är det prinsbröllopet som lockar fram det?

Det förekommer ibland en föreställning om matriarkat som en fredligare, jämlikare samhällsstruktur än patriarkat. Fullt så enkelt är det givetvis inte, varken på samhällsnivå eller familjenivå, men kanske ligger det något i det? Teorierna går, såvitt jag känner till, åt olika håll.

Men det är inte det jag reflekterat över just nu, inte direkt, utan över hur stor makt en matriark faktiskt tycks ha över vem som ingår i gemenskapen eller inte. Makt, och därmed ansvar för gemenskapens sammansättning. Har patriarker verkligen lika stort inflytande där? Jag är inte säker, men det tycks mig, utifrån mitt tämligen begränsade underlag, som om det är i det närmaste helt omöjligt att släppas in i ett matriarkat utan matriarkens faktiskta aktiva välkomnande, medan i ett patriarkat kan det gå att böka sig in så länge patriarken inte är aktivt emot det.

Vad tror ni, är jag helt fel på det?

Annonser

I Star Wars vore jag

Han Solo är underbar, Leia fantastisk, och jag ska inte neka till att de som ser paralleller mellan mig och Darth Vader har en och annan poäng.

Men sanningen att säga, den karaktär jag har absolut lättast att känna igen mig i, den karaktär vars handlingar och reaktioner jag utan att ens behöva fundera eller anlysera förstår precis är en helt annan:

Now don’t you forget this! Why I should stick my neck out for you is far beyond my capacity!

 

 

Att ta ut glädjen i förskott

Jag tycker om att glädja mig åt sånt som ligger i framtiden, att gå och se fram mot, att le omotiverat för att jag plötsligt fylls av pirr vid tanken på att snart, eller då, så….

Det är ett förhållningssätt som ibland möter bekymrat rynkade pannor, man varnar mig i all välvilja för att jag riskerar att bli besviken om händelsen inte lever upp till mina förväntningar, eller kanske inte ens blir av.

Jag ser raka motsatsen. Livet händer. Tänder går sönder och gör ont när den ljuvliga kvällen jag sett fram mot sen den förra ställdes in äntligen är inne. Planer faller samman. Människor försöker på ren illvilja sätta käppar i hjul för andra människor. Ibland utan effekt, ibland lyckas de rent utav.

Så är det. När radarblipet från det som fyllt mig med lättnad och energi plötsligt försvinner från skärmen är det ett bakslag, jag blir besviken, modlös och förtvivlad, precis som alla människor blir i den situationen. Men ekot från glädjen jag känt fram till det ögonblicket finns kvar. Hade jag haft det milda ljuset om jag strikt intalat mig själv att inte ta ut glädjen i förskott?

Jag tvivlar.

Genom att ta ut glädjen i förskott ger jag mig själv möjligheten att glädjas två gånger. Ibland blir det inte så, men då har jag åtminstone glatt mig en gång, och vet att jag kommer göra det igen. Det funkar för mig.

image

Omotiverad bild på något som gör mig glad

Rookie mistake

Ett nybörjarmisstag.

Det krockar i kväll. Den kväll jag valde för att börja orientera mig i sociala sammanhang igen, för att ta reda på om det finns en plats även för gamla tanter i den glittrande världen är samma kväll som första delen av det minst lika glittrande program jag planerat följa med hull och hår under våren sänds.

Ett nybörjarmisstag, som sagt var, med lite mer rutin hade jag förmodligen kunnat planera så att de sömlöst glidit in i varandra. Jag lär mig, nästa gång går det bättre, men rösta gärna på YOHIO från mig. Det han gör är så stort!

.

Morrica, tempo och #ngl2012

Som jag nämnde i min reflektion kring konferensen uppskattade jag innerligt det utrymme för möten och samtal och att reflektera tillsammans helt utan stress eller bråttomskap arrangörerna planerat in. Jag uppskattade temposänkningen, och blev både glad och inspirerad när det gick upp för mig att det inte var en tillfällighet utan en genomtänkt och genomgående tanke. Jag kommer att försöka lägga in ett element av detta i min egen planering framgent, och lägga mig vinn om att sjunga långsamhetens lov.

Och sen steg jag av tåget vid Stockholms Central. Redan på perrongen började människor småspringa för att hinna med sina respektive anslutningar härsan och tvärsan. I rulltrappan stod jag, fortfarande försjunken  i långsamhetens lov, snällt så långt åt höger jag någonsin kunde och lät långbenta människor älga förbi, två rationella steg i taget (har ni tänkt på hur höga rullstrappsteg är? Det är svårt att inte imponeras av dessa jättekliv). Men hur det nu var, innan jag ens var nere i centralhallen fann jag mig själv öka tempot steg för steg. Jag behövde raskt hitta ett rimligt lugnt hörn med hygglig mottagning för ett angeläget telefonsamtal, och det föll sig naturligt att falla in i det raskare tempot.

Och vet ni vad? Det var inte alls så tokigt. Långsamhetens lov i all ära, men kanske är det tempoväxlingarna som är det bästa? Om inte annat för att man ska lägga märke till skillnaden.

.

Framtidsvisioner

I min vision för det framtida samhället (ja, naturligtvis har jag en vision för det framtida samhället. Har inte alla det?) är människor mycket rörliga. Många pendlar mellan jobb och bostad, och det ses inte som udda att ha sitt stamfik på en tredje (och kanske fjärde) ort. Nyckeln till detta är att bilar är undantag och kollektivtrafiken väl utbyggd, väl underhållen och frekvent. Den är i det närmaste fullt ut skattefinansierad, använder sig av ny, grön teknik och bolagen som har ansvar för den är väl medvetna om att även stationerna ingår i upplevelsen av resan. Och denna kollektivtrafik är i hög grad spårbunden. På spår den inte delar med godstrafiken, mellan terminaler den inte heller delar med godstrafiken.

Att döma av Sydsvenskans artikel om Trafikverkets rapport delar de inte riktigt min syn på saken. Det är lite synd:

För att komma till rätta med de senaste årens återkommande tågproblem har regeringen låtit Trafikverket grundligt utreda hur järnvägens kapacitetsproblem kan byggas bort.

Igår kom svaret. Det går ut på att nya dyra järnvägsbyggen inte kan eliminera återkommande tågstrul.

”Att enbart bygga nytt löser inte kapacitetsproblemen i dag och är inte heller ekonomiskt försvarbart”, heter det i Trafikverkets utredning som har letts av generaldirektör Lena Erixon.

Erixon vill få till stånd paketlösningar som innebär att järnvägsspåren kontinuerligt underhålls och trimmas så att de blir mer robusta och kan användas effektivare.

Givetvis är det en fråga om pengar, det behövs kontinuerliga investeringar i såväl planeringsfas, utbyggnadsfas som i underhållsfasen. Inte tu tal om den saken. Corren ger en delvis annan bild av rapporten:

-Vi står inför en väldigt kraftig utökning av trafiken, säger ställföreträdande generaldirektör Lena Erixon.

Absolut viktigast är förbättringar i det befintliga järnvägssystemet, enligt Trafikverkets remissutgåva av Kapacitetsutredningen.

Stockholm och Mälardalen är den region som får störst problem.

-Görs inget blir det längre restider och mer störningar. Minsta lilla incident och du blir försenad. Det blir högtrafik under allt fler timmar, säger Lena Erixon.
-Vi ser samma problem men inte i samma skala i Göteborgs- och Öresundsområdet. I de norra delarna av landet handlar det främst om kapacitetsbristen när det gäller godstrafik.

Trafikverket räknar med att om staten är villig att satsa de extra 38 miljarder kronorna så tar det sju till tio år att ”återställa systemen”.

När det gäller diskussionerna om höghastighetståg mellan Stockholm och Malmö och mellan Stockholm och Göteborg säger Trafikverkets ställföreträdande generaldirektör Lena Erixon:

-Att bygga allt på en gång är inte samhällsekonomiskt lönsamt, men man kan göra det etappvis.

Etappvis, genomtänkt, planerat men i tillräckligt hög takt för att faktiskt motsvara behoven inom överskådlig framtid, hoppas jag?

Kämpar

Vi har kommit fram till del tre i Morricas serie om elevtyper. Del ett finns här, del två här.

I dag vill jag fästa er uppmärksamhet på kämparna. De förekommer i de flesta skolor, inte varje år men de allra flesta lärare kommer att möta tillräckligt många under sin karriär för att lära sig känna igen dem.

En kämpes främsta kännetecken är hur enträget h*n arbetar. Inte bara för sin egen skull, och inte bara genom att studera flitigt. Det gör kämpen, h*n är sällan den elev i klassen som allt ger sig sådär självklart för, ändå presterar h*n bra och jobbar hårt för att lära sig.

Men det är inte allt. Det är inte ens kämpens främsta kännetecken. Det är något helt annat:

Kämpen arbetar för andras skull också, h*n lägger energi och kraft på att stötta klasskamrater, på att hålla humöret uppe i klassen, på att se till att alla får den hjälp de behöver. Kämpen är ofta den som drar igång studiegrupper, den som slår larm när någon mår dåligt, den som stannar en halvtimme extra för att hjälpa någon sätta ljud till sin PowerPointpresentation.

Som lärare bör man försöka hålla i minnet att samtidigt som kämpen är en storslagen, generös människa som bidrar positivt till klassen och skolan är h*n också en elev, med behov av och rätt till stöd och stöttning som alla andra. Att tappa bort det är att lämna kämpen i sticket. H*n förtjänar bättre, inte sant?

.