Det börjar bli vår

Jag märker det tydligast i mina vårligen återkommande ommöbleringsimpulser blir allt starkare. För dagen är det tapeter som fångar mitt intresse – det finns eko-tapeter att tillgå, det visste ni redan, inte sant? – och stolar, och jag vill härmed varna samtliga second hand-butiker inom kollektivtrafiksavstånd om den förestående invasionen. Passa på att sätta glödlampor i era ljuskronor, jag söker en sådan också och det är så mycket lättare att bli lockad av en som lyser.

Rykten säger dessutom att snödroppar slagit ut i närheten, gåsformationerna drar fram över himlen och katter i bekantskapskretsen löper.

Det är vår i Skåne. Hur är det hos er?

 

Morituri te salutant

Edvin (blyg vän som inte vill säga sitt namn) och Kalle

Detta är Edvin och Kalle. Jag tror att tanken bakom att ge plantor namn är att det ska bli lättare att komma ihåg att de finns, behöver vatten och näring och planteras om och skyddas från hungriga katter (det är den blyge vännens uppgift, han griper sig an den med stort allvar men kanske inte så mycket pondus som kan komma att behövas. Vi får se)

Jag är legitimerad blomstermördare. Krukväxter dör trots, eller möjligen på grund av, mina ömma, men tankspridda och sporadiska omsorger. I trädgården kämpar mossan en ojämn kamp mot gräset och äppelträd löper amok.

Trots detta blir jag då och då inspirerad – det är trots allt väldigt trevligt med levande växter och jag skulle egentligen inte ha något direkt emot en smärre djungel hemma alls, så länge den liksom höll sig vid liv utan att jag var tvungen att pyssla om den bittita och sent och inte plötsligt brast ut i doftande, allergiframkallande, blommor när man minst av allt anade det. Snittblommor, däremot, förhåller jag mig fullständigt kallsinnig till. Det är där Edvin och Kalle kommer in i bilden. Och lägenheten. Som en följd av ett anfall av inspiration och en vag tanke om att även en mycket liten djungel är en djungel. .

Om ni vill kan ni slå vad om hur länge de kommer att leva i kommentarsfältet.