Makt, förtryck eller rönnbär?

Jag noterar lite sådär i förbigående hur ett antal twittrare med kvinnliga monikers och lika kvinnliga avatarer sitter och beskryter egenskaper som traditionellt ses som manliga. De lyfter fram sin beskrivna oförmåga att hantera klackar som ett adelsmärke och antyder att det gör dem lite mer äkta än personer som balanserar genom tillvaron med de bonuscentimetrar höga klackar erbjuder.

Jag hör ibland ffa män tala med bekymrad stämma om hur besvärade de känner sig av att de uppfattar att ffa kvinnor ikläder sig beklackade skor i akt och mening att ge ffa män ögonfägnad. De har, menar de, aldrig uttalat denna önskan och besväras av att uppfattas som en del av det patriarkala förtryck som ligger bakom kvinnornas i dessa klackar manifesterade önskan att behaga.

Och så börjar jag fundera – det är en konst att röra sig obehindrat i höga klackar, det kräver teknik, trägen övning och erfarenhet. Olika underlag lämpar sig olika väl för syftet, men de riktigt drivna trippar till synes obehindrade fram i de flesta sammanhang. Klackar ger centimeter, ibland rent av decimeter, till bäraren, med allt vad det innebär av pondus och auktoritet. För låt oss vara uppriktiga: det är lättare att göra intryck på någon man kan se ner på, eller åtminstone se rakt i ögonen. Och som med all konst – när det görs väl är det riktigt läckert att se.

Skulle det kunna vara så att koketterandet med bristen på klackhanterarförmåga, och de förmenta klagosångerna kring hur klackarna sägs göra betraktaren till en del av en förtryckande grupp egentligen är rönnbär? Ett sätt att likt räven i sagan framhålla att man egentligen aldrig eftersträvade det eftersträvade?

Jag vet inte. Men tanken är värd att tänka.

Dags att gå?

I dag hände det. Jag fick den första impulsen, den första känslan av att det kanske är dags att hoppa av allt det här med skoldebatt, kanske lämna skolvärlden helt och hållet bakom mig. Att lägga ner mina vapen, kliva ner från barrikaden och gå min väg.

Det som utlöste den var inte lönen, inte dokumentationen, inte elevers bristande förkunskaper, inte styrdokumenten eller någon annan av de aspekter som ofta lyfts som orsaker. Det var i stället att höra ännu en person som tycks befinna sig i undervisande ställning säga, rent ut, att hen inte är mycket för vetande och forskning, utan föredrar att hävda sitt eget tyckande.

Jag betraktar fascinerad min egen plötsliga impuls. Var kom den ifrån? Jag har ju hört det här hundratals gånger tidigare, det är inget nytt?  Jag vet ju att hen sannolikt har goda intentioner i sitt hållningssätt, och att det gäller de som väljer att instämma med hens uttalande också. Jag vet att hen inte alls menar illa med att begränsa elevernas möjligheter genom att gömma nycklarna de borde få med sig och låta dem leta på vinst och förlust i stället för att ens tala om ifall det är fågel, fisk eller mittemellan. Hens avsikt med att låtsas att de är på rätt spår trots att de tröttnat, tappat intresse för jakten eftersom den inte leder någonstans och i stället ägnar sig åt något helt annat är välmenande, hen menar sig kanske rent av uppmuntra elevernas egen nyfikenhet.

I föraktet mot vetenskap och forskning ligger ett lika stort förakt mot eleverna, en attityd av att de inte kan hantera de där stora frågorna, att de inte ska bry sina söta små huvuden med sånt som de ändå inte förstår utan fokusera på sina oskyldiga små intressen. Skolans uppgift att öppna nya möjligheter, ge eleverna nycklar till nya dörrar, dörrar de inte ens visste fanns, och visa dem att de faktisk kan lära sig mer än de någonsin drömde om att kunna, sopas in under en våt, kvävande filt av välmenande beskydd.

Det gör mig förtvivlad, och arg… och har man sett, impulsen att hoppa av gick över. Jag blir kvar på barrikaden ett tag till.

Men den här dagen är ändå värd att notera. Den första impulsen. Den första känslan av tvivel. Den första tanken på att kanske ändå är striden fåfäng. Den är värd att dokumentera för att så småningom få en bild av vad som leder till vad.