Vår-quest

På lördag, en vecka försenad men med obändig entusiasm inför uppdraget, träder jag min vår-quest an.

Melodifestivalen, here I come! Tagen som gäller är, om jag förstått saker rätt, #melfest och man bör bära fjäderboa. Tiara och lösögonfransar kan man vänta med till final, hoppas jag? Lösögonfransar är så läskigt och jag äger ingen tiara ännu.

 

 

Startfältet ser starkt ut, och jag är glad att det är flera stycken som går vidare.

Influerad

Jag inledde jullovet i efterdyningarna av en osedvanligt besvärlig influensa – vilket, från mitt perspektiv, innebär att den tog min röst. Jag kunde inte prata ALLS på en hel vecka. EN HEL VECKA! Frustrationen var svårbeskrivbar i publiceringsbara ord! Den kom tillbaka så småningom. Rösten, alltså.

Och influensan. Möjligen inte samma, det vet man inte så noga, men jag avslutar mitt jullov som jag började: i influensa, vilket leder till att den här veckan har jag fått ställa in allt jag hade sett fram emot för att förhoppningsvis vara frisk på måndag.

Jag har haft roligare jullov.

Men i ärlighetens namn, det har haft sina mörka sidor också, det ska jag inte förneka. Det finns människor jag tycker väldigt mycket om här i världen, och att hänga med dem är alltid underbart ljuvligt.

På det stora hela har jag inte mycket att klaga på.

Oh, en sak till:

Någon gång i maj är det melodifestivalfinalen i Malmö. Jag planerar då att bära tiara, paljetter och lösögonfransar, jag har förstått att det liksom hör till. Som uppvärmning inför detta tänkte jag se de svenska deluttagningarna. Detta är mitt TV-projekt under våren, och jag kommer att blogga om det. Dock inte i lösögonfransar, dessa sparar jag till den stora finalen.

Jag undrar bara två saker i sammanhanget, i förhoppningen att någon bildad läsare vet svaret: vilket datum börjar det? Och vilken hashtag använder man? 

.

 

Referensramar

Somliga av er vet hur dålig jag är på att titta på TV, och hur bekymmersamt det ibland blir när man inte har de referensramar man förväntas ha – när man inte alls hänger med, egentligen, när folk pratar om personer och fenomen i de populära TV-programmern, trots att man försöker låtsas och obönhörligen avslöjas som en bluff så fort en fråga ställs.

Men ett program följer jag, med liv och lust, med själ och hjärta, och kvällens avsnitt var ett av de bästa på många säsonger. Och det vill inte säga lite.

Visst är du googlad, lilla vän

Trots att jag rekommenderat människor till höger och vänster att se programmet Du är Googlad glömde jag själv, i god Morricansk tv-tradition, bort att se det. Lyckligtvis lever vi i ett förlåtande tidevarv, programmet går i flera repriser och finns därtill på Svtplay.

Så nu har jag sett det.

Vi har pratat om det många många gånger, inte sant? Internet är inte ett privat vardagsrum, inte ett intimt hörn på favoritfiket, inte ens den relativa avskildheten man kan uppleva i ett dubbelsäte på tåget avskild från dem omkring av höga ryggstöd och hjulens dunkande mot rälsen.

Internet är lika offentligt som ett torg, som en myllrande marknadsplats, fylld med försäljare, ficktjuvar, gycklare, ungdomar som visar upp sig för varandra, tiggare, charlataner, människor som möts, sluter affärsavtal, knyter kontakter, umgås, smyger med relationer man helst velat hålla utanför det allmänna medvetandet. Givetvis är samhället skvallertanter där, och alla andra som tycker om att prata om och hålla reda på vem som eventuellt gör vad.

Arbetsgivare googlar arbetssökande och arbetssökande googlar presumtiva arbetsgivare. Människor googlar människor de möter och finner lite intressanta av en eller annan anledning. Elever googlar lärare, och lärare googlar elever. Föräldrar googlar barn, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om barn googlar föräldrar.

Och rätt som det är dyker skvallertanternas giftgröna viskningar upp i sökresultatet. Baktalets gallgula konsekvenser kan drabba hårt i många år efter att det spreds.

Så ser dagens verklighet ut. Man kan bli arg och ledsen och upprörd och förtvivlad och tycka att det är fel och sjukt och vansinningt. Och det kan man ha en definitiv poäng i, men det ändrar inget.

Budskapet i programmet är enkelt, men viktigt:

Vårda din digitala profil! Aktivt och kontinuerligt. Visa vem du är i det offentliga samtalet, med de bilder och länkar du delar, med vilka artiklar du länkar till och kommenterar på. Det är inte svårt, och det tar inte särskilt mycket tid när man väl fått kläm på’t, men det gör skillnad.

Ty du är googlad, och det är inte det sämsta.

.

I afton #skavlan

Ord och språk tycks vara ett tema denna afton. Om bara en liten stund ämnar jag se programmet Skavlan på TV. Mats, min pålitlige Vergilius, berättar nämligen för mig att professor Steven Pinker kommer att besöka programmet i afton, och det vill jag inte missa.

.

Uppdaterar:

Och Katharina Hultling! Jisses, Vergilius, varför sa du inget om det? Hon är ju otroligt fantastisk, och så vacker i sin söta mössa.

Uppdaterar en gång till:

Genomcharmiga Maria Montazami och underbara Caitlin Moran därtill. Varför har jag inte upptäckt det här programmet innan? Är det alltid så här?

Jag lär mig fortfarande

Förra hösten tittade jag på IDOL, och lärde mig en väldig massa saker under resan, och det gör jag fortfarande! I går tog jag del av melodifestivalflödet på Twitter, gladdes åt att se hur Twitter börjar bli en del av så många svenska vardagar att det är ett verkligt samtal som pågår även i en framrusande ström.

Och kan ni tänkar er, vips hade jag lärt mig att Loreen, den genomcharmiga vinnaren, faktiskt också var IDOL-deltagare en gång för inte så länge sedan.

.

.

Jag känner mig genast mer allmänbildad.

TV vs sociala media

Mediavärlden blir allt mer interaktiv för var dag som går – tidningarnas elektroniska upplagor ger utrymme för kommentarer och diskussioner i direkt anslutning till de flesta artiklar, författare kommunicerar med sina läsare, artister med sina fans, det bloggas, twittras, facebookas, tumblas, pinterestas, delas och diskuteras som aldrig förr. En statisk hemsida utan interaktionsmöjligheter lockar få besökare, den hamnar snart bortlömd längst bak i sökmotorer och längst ner i RSS-feeder.

Det har talats om att TV-tittande kommer att avta i en sådan värld, man tänkte sig att vanan att bänka sig i TV-soffan och ta del av envägskommunikation vid ett klockslag beslutat av någon annan är något som hör hemma i en annan tid och en annan vardag, i den nya digitala eran kan man välja när man vill titta och det kommer alla att göra.

Men TV-sofforna står kvar i hemmen, och människor väljer att inrätta sin vardag så att de kan se program när de sänds, och än en gång handlar det om synkron interaktion – man har med sin dator, telefon eller surfplatta i soffan och medan man tittar twittrar, facebookar och chattar man med andra som ser samma program, i andra soffor, på andra TV-apparater eller datorskärmar, men samtidigt och tillsammans.

Jag reflekterar över denna utveckling när jag läser Magnus Blixts reflektion kring programmet som i svensk TV gavs det lätt provokativa namnet Den Övervakade Skolan. Det har varit, och är fortfarande, knäpp tyst om programmet i traditionella media, i tidningar och övriga TV-program, men varje söndagkväll har vi varit ett gäng som träffats på Twitter och sett programmet tillsammans. Alla har inte varit positiva till allt vi sett, en och annan har på klassiskt svenskt skoldebattsmanér avfärdat Passmores Academy som en skola med ‘fokus på regler och ordning som struntar i elevernas lust att lära’, utan att kunna se att det ena faktiskt inte utesluter det andra. Blixt beskriver det bra:

Jag tycker verkligen det är härligt att se hur lärarna vi får följa verkligen kombinerar en tydlighet med ett stort hjärta. De uttrycker sig ofta på ett sätt jag skulle vilja, så mycket mera rakt, så mycket mera tydligt. Samtidigt som de är tydliga med att de inte accepterar vissa beteenden så visar de verkligen att de älskar och respekterar ungarna.

Tack vare Twitter vet jag, och andra med mig, att jag inte är ensam att se den värme och den omtanke som finns i den tydliga och strikt hållna strukturen vi får se i programmet. Jag hade inte heller vetat att skolan valt att ha gemensamma skoltoaletter, inte bara för pojkar och flickor utan för elever och lärare. Inte heller hade jag förstått att de skoluniformer alla elever bär i många fall bekostas av skolan, och att syftet med detta är att alla faktiskt skall ha råd att gå i just denna skola om de så önskar, trots att var tredje familj lever på socialbidrag. Jag vet också, tack vare samtalen på sociala media, att jag inte är ensam om att uppleva skolans fokus på undervisning och elevernas kunskapsutveckling.

Jag gläds, trots att jag är urdålig på att titta på TV, åt denna utveckling. Det enkelriktade mediet blir en interaktiv, gemensam, synkron aktivitet. Det är en lovande utveckling, är det inte?

Den övervakade skolan

I kväll, 20.00 på tvåan, ser vi det sista avsnittet av den brittiska serien Den Övervakade Skolan, och tystnaden i media är lika rungande som den varit alla dessa sju veckor.

I kvällens avsnitt är det examensdags, med allt vad det innebär av nervositet, glädje, fest och tårar. Vi får möta Ryan, som inte varit elev på skolan så länge men känner sig trygg och hemma i skolan och rutinerna och känner oro inför hur tillvaron kommer att te sig efter skolan. Aspergers syndrom gör inte saken lättare för honom, men lärarna och personlen gör allt de kan för att förbereda och stötta honom.

Vinnie, minns ni honom? Charmerande, begåvad elev med en hemsituation som till slut blev totalt ohållbar, hans mamma kastade ut honom och han lämnade skolan tillsammans med socialtjänsten (motsv) för en plats i ett stödboende. Han kommer tillbaka, men har inte riktigt fått balans i sitt uppförande ännu, och det är osäkert om skolan bedömer att det är lämpligt att låta honom delta i avslutningsfesten.

Ses vi på Twitter hashtag #educatingessex klockan åtta i kväll?

 

Melodifestival på lördag

Det är Melodifestival på lördag! Jag hade ingen aning. Berätta gärna sånt för mig, så jag slipper känna mig så helt utanför världen. Och vet ni vad? Eftersom Louise Holmer, en tidigare Hvilanelev, kommer att stå på scenen med sitt band Abalone Dots så kommer jag att sitta bänkad framför TVn på lördag klockan… ehum, jag ska kolla upp tiden närmare.

Jag har sagt det innan, och kommer förmodligen behöva säga det igen – man missar en ryslig massa saker när man inte ser på TV.

Abalone Dots är underbart musikaliska människor och jag ber er lyssna extra noga och med inlevelse när de står på scenen på lördag. Skulle ni bli så förtjusta att ni väljer att rösta på just dem så vet att ni gläder mig.

.

Den övervakade skolan

Det är söndag i dag, en trevligt (om vi bortser från den förrädiska isen, i den här delen av världen halkbekämpas enligt principen ‘äsch, det är snart vår ändå och då löser det sig av sig själv’)  grå vintersöndag. Söndag är för många lärare den första arbetsdagen på veckan, den dagen då man stämmer av sin planering, kollar att man har förberett och inhämtat allt man behöver ha till kommande veckas lektioner osv.

Söndag är också dagen för Educating Essex, eller som serien lite publikfriande döpts till på svenska ”Den övervakade skolan”, den programserie som är mitt TV-projekt denna termin. I kvällens avsnitt, om jag tolkar den knappa förhandsinformationen rätt, kommer det att handla om hur traumatiska familjesituationer kan påverka elevernas lärandesituation, och om hur skolan kan arbeta för att stötta eleven.

Hashtag #educatingessex är ett ställe att mötas och prata om programmet, om man vill det.