Grammatisk genusdramatik

Traditionellt skapar inte grammatiska diskussioner någon större upphetsning. Jag skulle inte överdriva om jag säger att de sällan väcker någon slags uppmärksamhet överhuvudtaget, annat än bland de allra språknördigaste.

Därför är det med ohöljd förtjusning jag följer den dramatiska, livaktiga debattstorm som rasar kring hen.

(Ja, jo, jag vet. Men allt är relativt, och alltför sällan får språkfrågor så stor genuin uppmärksamhet – rubrker i tidningar, blogginlägg, till och med en dagstidning som försöker sig på att förbjuda bort en språkförändring! Hurra! Vi kan väl kalla det en debattstorm? Snälla?)

I svenska språket har fyra genus används tämligen bekymmersfritt under många år. Maskulinum, femininum, utrum* och neutrum** har inte väckt särskilt mycket intresse eller uppmärksamhet. Det finns till och med de som inte riktigt känner till skillnaden mellan utrum och neutrum, trots att de bekymmerslöst använder formerna dagligdags.

Av hävd har de två senare kommit att  referera till döda ting så konsekvent att de lätt får en derogativ*** klang om de används för att referera till individer. Samtidigt uppstår då och då en situation där det antingen är oklart, oviktigt eller rent av distraherande att använda maskulinum eller femininum, där en mer neutral form hade varit önskvärd. Kanske är könet egalt, kanske är det oviktigt, kanske ointressant, kanske är syftet att inte definiera, kanske upplevs att det skulle distrahera.

Då är hen ett trevligt alternativ. Varken maskulinum eller femininum, och inte i någon mån avsett att ersätta dessa, snarare komplettera, fylla detta språkliga hål som kan komplicera kommunikation i onödan. Ett genus som vid behov kan användas för att tala om människor, utan att definiera kön, utan att behöva fundera över huruvida det som uttrycks kan uppfattas som nedlåtande.

Och det väcker känslor. En grammatisk funktion som väcker känslor, och jag upplever stormen i realtid!

Ni anar inte hur förtjust det gör mig.

*den

**det

***nedlåtande

Annonser

säg Hej till publiken!

Jag bloggar, twittrar, kommenterar och rör mig på nätet oftast under namnet Morrica. Jag gör det inte i första hand för att vara särskilt hemlig eller anonym, utan helt enkelt för att det kommit att bli vad jag heter online.

Historien bakom signaturen, om man föredrar att kalla den så, är inte ovanlig. Mitt förnamn off screen är så vanligt att det är löjligt, och när sociala media började bli allt vanligare var det nästan alltid någon som hunnit registrera det som användarnamn, och de smeknamn som kan kopplas till namnet är så larviga att jag helt enkelt fick komma på ett alternativ. Jag valde mellan ett par olika namn som jag använt i olika sammanhang, i rollspel, i onlinespel etc, ett och annat namn på favoritkaraktärer i böcker och filmer, och funderade över vilket av dem som kändes mest som jag. Vilket som mest sannolikt skulle vara oregistrerat på nya sidor. Vilket som skulle var lätt att stava och lätt för andra att komma ihåg. Jag hade ju sett en del skräckexempel på människor som kallade sig halsbrytande bokstavskombinationer, och jag ville inte gå den vägen. Helst skulle det vara ett namn som inte låg allt för illa i munnen heller, jag ville att det  skulle vara rimligt uttalbart både på svenska och andra språk (för den som är nyfiken på saken kan jag berätta att betoningen ligger på andra stavelsen och c uttalas som ch i church snarare än som svenskt k). Så grubblade jag, fram och tillbaka, men till slut valde jag det jag använt mest, efter att ha insett att orsaken till att jag använde det mest helt enkelt var för att jag trivdes bäst med det.

Morrica

Det innebär inte att jag är anonym. Att vara anonym på nätet kräver mycket arbete, och risken att någon ändå avslöjar en är så stor att det inte lönar sig om man inte har väldigt stort behov av att dölja sin identitet. Jag är inte Gossipgirl (Ah, ett tillfälle att skryta över att jag faktiskt har en aning om handlingen i en tv-serie får inte försittas! Jag hoppas ni blev vederbörligen imponerade =) och försöker att skriva om andra människor med så mycket respekt jag kan. Visst är det så att vi alla visar olika sidor av oss i olika sammanhang, vi är inte samma person hemma som vi är på jobbet, eller på fest med vänner som vi är på kalas med äldre släktingar, och visst kan det vara skönt att ha olika skärmnamn för olika behov, men det är inte detsamma som att försöka mörka sin identitet och vara anonym. Dessutom har vi ju den där lilla signaturen IP-nummer, som talar om var jag skriver ifrån. Om man inte gör sig stor möda att alltid skriva från olika datorer på olika platser, helst i olika kommuner eller olika länder (och det har jag inte tid med), blir man rätt snart avslöjad av sitt IP-nummer.

Men eftersom bloggen inte är en dagboksblogg, och inte i första hand handlar om mig som person, om vad jag åt till frukost eller hur många koppar kaffe jag druckit idag, utan är ett stället där jag tänker tankar jag gärna vill tänka tillsammans med andra, så behåller jag mitt skärmnamn. Det verkar lite larvigt att byta nu plötsligt. Jag skriver om min arbetsplats ibland, jag skriver om när jag sitter fast på tåg. Jag har försökt mig på att delta i olika blogglekar och diverse utmaningar, men tröttnat halvvägs igenom. Jag länkar min blogg till min Facebook, jag publicerar bilder som visar var jag befinner mig och människor jag träffar, jag har vid enstaka tillfällen publicerat bilder på mig själv. Mer spännande än så är jag inte, men tänker gärna tankar om skolan, samhället och världen tillsammans om ni vill det.

Och ta tåget, även om ni bör planera in ett par timmars strultid. Trots att vinsten går till annat än att underhålla räls, växlar och tåg är det miljövänligare än flyga. Och de flesta tåg kommer fram, förr eller senare. Vi har bara en jord, och den håller på att nötas ut.

.

Om bilder och sånt

Jag har en enkel regel när det gäller vilka bilder jag lägger upp till allmän beskådan – visar de någon människa ska människan i fråga uttryckligen sagt ja till publicering av just den bilden. Har h*n inte gjort det finns två alternativ: antingen dimmar jag ansiktet och andra identifierande detaljer på människan, eller så får ni aldrig se bilden, aldrig ens veta att den finns.

Andra gör på annat sätt. Någon la upp en bild på mig jag uttryckligen sagt nej till, och det flera gånger, en rätt förfärlig bild som Någon hävdar speglar mig väl. Det är kanske sant, och jag behöver revidera min bild av mig själv. Men jag vill inte göra det offentligt.

Dott tog snällt ett par bilder att ersätta den hemska solskensbilden med. Jag hoppas Någon är vänlig och byter ut den å det snaraste, jag blir ledsen bara av att veta att den är upplagd trots att jag sa nej.

Detta bildspel kräver JavaScript.

uppdaterat 25/8: den förskräckliga solskensbilden är borta, och jag tackar innerligt!