Den femte dimensionen

Jag vet inte hur gammal Anders Westgårdh som skriver små trevliga krönikor i Aftonbladet då och då faktiskt är, men av bilden att döma ungefär i min ålder. Det vill säga uppväxt i den gamla världen, i den värld då fotoalbum var något som förvarades i bokhyllor och ivrigt togs fram för att visas för bekanta på besök, vare sig dessa egentligen var intresserade av bilderna av de jättestora, färglada drinkarna, de grillade biffarna och hotellrummet eller bara artiga, i den värld där skämtet ‘kom med nu, du har telefon och sladden räcker inte ända hit’ var smålustigt eftersom alla var införstådda med att telefonens räckvidd avgjordes av den krulliga sladden, den värld där dagstidningar endast fanns att tillgå i pappersformat, kostade pengar och gav läsaren information om vad som skedde i lokalsamhället i första hand. Den värld där telefoner var ett verktyg för ljudöverföring på distans, och datorer för gemene man var skrivmaskiner och arkiv, och den som använde dem till något mer än så var en tekniktönt med begränsad social kompetens.

Och som många av oss inte bara använder han de nya tekniska landvinningarna, han omfamnar dem med entusiasm, nyttjar dem dagligen och gläds, tycks det, åt de möjligheter de ger.

Det är inget fel på de smarta telefonerna. Tvärtom. Dom kan ju allt, dom är bottenlösa av kunskap och underhållning och allt man någonsin kan behöva. Från kompass och ficklampa, till all världens musik och decibelmätare och gitarrstämmare.

Men sen blir det svårare, och Westgårdh som fastnar på ytan missar poängen med spaltmeter:

Med en smartphone till hands behöver man aldrig ha tråkigt. Telefonen kämpar för att vi inte ska ens komma i närheten av intighet, ledsenhet, tomhet. Vi ska hela tiden känna att det händer något.

Att bara sitta utan att göra något är uteslutet.

Därför är varje buss, tunnelbana, spårvagn, hållplats, väntrum, kassa-kö och bilkö full av människor med böjd nacke och blicken fästad mot den lilla skärm där det verkliga livet utspelar sig.

Varje vaket ögonblick måste kopplas till smartphonen. Varje ögonblick av stiltje, varje stund av inget särskilt måste bekämpas. Om vi inte har regelbunden ögonkontakt med skärmen kommer vi att dö.

Datorer, telefoner etc är ju så mycket mer än tekniken som fyller dem, och Internet är så mycket mer än en bokhylla att förvara fotoalbum och pärmar i. Mer än något annat är Internet en mötesplats, med riktiga, verkliga möten mellan riktiga, verkliga människor. Visst finns där en och annan bot som rör sig bland människorna, ibland helt öppet och ibland lätt kamouflerad, men de är få i jämförelse.

De där människorna han ser omkring sig, de som inte stirrar tomt framför sig under vardagens transportsträckor, de han föreställer sig passivt tittar på skärmar, de nyttjar i de flesta fall tiden väl.

Vi läser böcker. Vi läser dagstidningar. Vi arbetar, vi studerar och gör läxan. Vi fortbildar oss. Och i många av fallen – håller kontakten med människor som betyder något för oss, får en glimt av deras vardagsliv, av vad de läser, lyssnar på, ser, äter, tänker på. Vi möts i en femte dimension, även om vi befinner oss på helt olika platser i de övriga fyra, och det mötet är inte mindre värt än de som sker på andra håll.

På Facebook ser jag hur en helt fantastisk man vars enträgna arbete för att göra världen lite bättre för alla oss som lever i den just nu gör att han och hans make befinner sig på skilda håll sätter ord på betydelsen av dessa möten när han tackar maken för de bilder maken publicerar, bilder som gör det möjligt för honom att ta del av makens vardagsliv, och för en stund känna närheten trots att såväl tid som rum ligger emellan just för ögonblicket. Just den närheten som finns där i den femte dimensionen, den som varken är beroende av höjd, längd, djup eller tid. Den som Westgårdh inte alls tycks förstå, och avfärdar så överlägset.

Det är lite synd, är det inte?

#skolchatt för folkbildare: #fbchatt i och för och med och om #folkbildning

Det är onsdag, och på onsdagar klockan 20.00 finns möjlighet för alla som är intresserade av folkbildning att träffas och utbyta erfarenheter, knyta nya kontakter, nätverka på Twitter under hashtagen #fbchatt

Det är ett informellt samtal som förs, och det sker i god folkbildningstradition helt på samtalsdeltagarnas villkor. Det finns inga krav på att man skall vara en erfaren Twittrare, eller en erfaren folkbildare, inga krav på att man måste vara med varje vecka eller hela timmen, tvärtom – man är välkommen med i samtalet när man kommer, och var man än kommer ifrån har man erfarenheter att bidra med som berikar samtalet.

En moderator finns, och dennes uppgift är helt enkelt att hjälpa till så att samtalet flyter, stötta den som är ny och känner sig osäker i sammanhanget, i övrigt är moderatorn en samtalsdeltagare hen också.

Visst låter det lite mysigt? Välkomna in och var med i samtalet!

#fbchatt om forumanvändande

#fbchatt denna vecka. Hur gör vi för att fler folkbildare ska använda de forum vi har för att dela och samarbeta inom folkbildningen? Handlar det om teknikosäkerhet, om att man inte vet vad som finns eller hur man gör? Känner man ett behov av att bli introducerad till tekniken eller kanske är det samarbetskulturen i de olika forumen som känns ovan?

Jag tror det handlar mest om det mänskliga mötet, hur det upplevs, om man upplever att ett möte faktiskt sker, att någon hör ens röst och svarar eller om man snarare upplever att man ropar i mörker.

Om detta pratar vi på Twitter i #fbchatt i morgon.

Ses vi där?

I Stockholm hösten 2012

Jag kommer att besöka Stockholm två gånger i höst:

I början av oktober kommer jag att delta i Nationellt Centrum för Svenska som Andraspråks Språksymposium. Jag kommer upp på morgonen den fjärde oktober, ägnar sedan två dagar åt föreläsningar, workshops, mingel, middag och, hoppas jag, åt att möta många människor. Fredagen den femte strax efter arton kliver jag så på tåget söderut. Om jag inte helt tar miste på tunnelbaneriktningar och pendeltågsstationer och saker och ting så räknar jag med att tillbringa omkring en timme på Stockholms Central innan tåget går, så råkar någon befinna sig i närheten och vara sugen på en kaffe eller så, hör av er.

En och en halv månad senare, onsdagen den fjortonde och torsdag den femtonde november, kommer jag att vara med på Folkbildningsrådets konferens Flexlär 2012 – inspiration och möten för digital folkbildning och, hoppas jag, än en gång möta många människor. Jag kommer upp någon gång på kvällskvisten på tisdagen redan, konferensen slutar vid tre och jag åker än en gång söderut strax efter sex på torsdag kväll. Jag gillar det tåget, nämligen.

Detta oerhört rafflande blogginlägg publiceras en fredagkväll i september dels för att jag råkar sitta och planera min höst, dels i fall att det råkar vara så att någon i Stockholm vill träffas, ta en kaffe, prata en stund och säga hej när jag befinner mig i krokarna.

.

Gemensamma referensramar

På senare tid har flera personer i min omedelbara närhet fallit för mina förföriska locktoner/enträgna tjat. Det innebär att viktiga nyckelbegrepp som sonic screwdrivers och weeping angels plötsligt kan bli en naturlig del av konversationen, och små självklara skämtsamheter som bigger on the inside inte bara möter tomma blickar och irriterat ruskade huvuden, och det gör mig så innerligt glad.

Jag tror inte det går att överskatta värdet av gemensamma referensramar.

Dels bidrar de till att kommunikationen blir smidigare, nyansrikare, mer avslappnad, effektivare och enklare. Kan vi slippa långa ingående förklaringar och mottagaren ändå förstår vad vi vill säga kan vi kommunicera på ett helt annat plan än vi kan när vi osäkert trevar oss fram, söker mötespunkter och aktar oss för att råka säga något som missuppfattas eller stöter. Vi slipper den frustration det innebär att upptäcka, inse eller rent av påminnas om hur mottagarens referensramar gör att det vi försökte säga förvrids till något helt annat, och vare sig vi är överens eller inte kan vi utbyta tankar och erfarenheter på en nivå där vi båda går klokare från mötet.

Dels utgör de gemensamma referensramarna de trådar i en kultur som väver människorna samman, som faktiskt formar och utgör själva kulturen. Klädkoder, musik, sedvänjor, uttryck, språk, dofter, smaker, traditioner, myter, berättelser, allt detta utgör trådar i väven som gör oss till… oss. Individuellt och tillsammans. En främling som nickar och ler när nummer 42 dyker upp är inte längre en främling, utan en människa som tycks dela minst en av mina referensramar, en person som också vet svaret på frågan. Och det mest fantastiska med detta är nog att väven kan bli hur komplex som helst, bokstavligt talat, utan att ta skada eller förvrängas. De minnen smaken av en madeleinekaka doppad i lindblomste väcker vattnas inte ur av att citroner väcker andra minnen, eller mörk choklad med kaffe ytterligare andra. Tvärtom. Ju rikare och mer komplex väven blir, ju rikare blir vår värld.

Don’t blink.

.

Genom Dalarna bakom ett godståg

Vårt tåg lunkar långsamt genom februarikvällsmörkret. Framför oss dunkar sig ett godståg fram som godståg plägar, långsam, stadigt på väg mot sin destination. Och jag tänker, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att vore det inte en vinst för alla med dubbla spår i ett järnvägsnät som gjorde skäl för namnet nät? Vävt på längden och på bredden över landet, så att man smidigt och snabbt kan transportera gods på ett spår och passagerare på ett annat, från och till även de idylliska små inlandsorterna?

Det känns som ett tillfälle så gott som något att sammanfatta intrycken från #ngl2012

Konferensen var liten och långsam, det var långa pauser och gott om tid att mingla, prata, mötas och faktiskt  både påbörja och utveckla samtal. Det tog åtminstone spattiga mig en stund att komma in i detta, jag stressade runt som ett skållat troll i god konferenstradition men föll så småningom in i tempot. Och så plötsligt hände något som fick mig att inse att de här akademiska kvartarna i början av varje session var en gåva till oss besökare.

Det som hände var helt enkelt en Trekkie som blev glad över att jag uppskattade hans blinkning till eventuella mednördar i publiken (We have seen a lot of Data) och att det fanns utrymme för det vindlande samtalet om skönhetens betydelse för känslan i upplevelsen, skridskoåkning på Amsterdams kanaler, sorg och gravitation som följde. Det har jag aldrig tidigare upplevt på en konferens, och jag insåg att jag hade hunnit ha flera sådana samtal. Utan att missa några presentationer.

Wow!

Presentationerna jag tagit del av har varit intressanta, relevanta, roliga, tankeväckande och inspirerande. På bussen (jag vet fortfarande inte hur man betalar på bussarna i Falun, förvirrade turister tycks få åka gratis) till tåget pratade jag med en konferensdeltagare som uttryckte att hennes huvud var så fullt av nya tankar att det kändes som om det skulle explodera! Jag upplever det annorlunda, många nya tankar svävar i min hjärna, men kanske tack vare upplägget så rör de sig lugnt och harmoniskt, bekantar sig med de tankar som befunnit sig där ett tag och verkar finna sig väl till rätta.

Jag är mycket nöjd med konferensen, men, är jag rädd, en förfärligt tråkig medpassagerare till min stackars medresenär på det tåg som nu fått upp farten.

Nästa generations lärande

Konferensen här i Falun heter så, fast på engelska eftersom den är internationell. Next Generation Learning. Här pratas, som det plägar på konferenser, om en massa saker – mycket IT, mycket plattformar, mycket öppenhet och delakultur och mycket om appar. Såklart, och det är intressant och spännande. Men än mer spännade är det som handlar om människorna, för teknik i all ära, det är människor som lär, människor som delar med varandra, som möts, som använder dessa plattformar och appar, som reagerar på gränssnitten och känner sig hemma eller främmande i designen.

Dr Albin Wallace från United Church Schools Trust berättade om hur eleverna använder lärplattformar ungefär som skolväskor, de hämtar och lämnar sina hemläxor där och är inte särskilt lockade av att skapa, pyssla eller dela med varandra utöver vad skolarbetet kräver. Man hade hoppats att de skulle utnyttja tekniken mer, det var ett litet bakslag, men när man frågat ut eleverna om vad de tycker om plattformarna är svaren entydiga: Mer än något annat uppskattar man att de vanliga, mänskliga lärarna finns tillgängliga och ger hjälp med skolarbete och hemläxor utanför skoltid.

Gunnar Augustsson från Mittuniversitetet berättade om en undersökning kring hur studenter som studerar på distans uppfattar den skriftliga feedback de får på sina uppgifter. Visst uppskattar de den konstruktiva kritiken, och visst uppskattar de att få veta vad de behöver ändra och göra bättre, men de saknar den lilla enkla, mänskliga uppmuntran vi ger varandra sådär lite i förbifarten när vi möts öga mot öga, klappen på axeln, en liten kommentar om vad som var bra, trots att mycket behöver göras.

I dag berättade Dan Peters från Blackboard om utvecklingen av datorer, telefoner och appar. Han pratade om den konflikt som ibland uppstår mellan marknadens intressen och slutanvändarnas, dvs de vanliga människor som faktiskt använder tekniken, önskemål, och så berättade han om hur de, alldeles nyss, gjort om gränssnittet med ett nytt tänkande – vackert, tilltalande utöver användbart om än lite fyrkantigt. Trots att de egentligen inte ändrat något av de praktiskt användbara aspekterna så är reaktionerna innerligt positiva. Människorna känner sig plötsligt mer hemma i miljön när det som möter dem är tilltalande för ögat.

Jag ser fram emot i morgon, och hoppas att den jag pratat med på Twitter men inte riktigt vet vem det är faktiskt kommer fram och säger hej! Om du läser detta så vet du att det skulle göra mig mycket glad!

film om #EdCampOresund

Medan jag hänger på konferens är Mats aktiv och spelar in en film om EdCamp Öresund. Han pratar om #skollyftet, om #skolchatt och om det utvidgade lärarkollegiet. Men mest pratar han såklart om EdCamp. Om vad det är, om hur det blev, om hur man gör och hur det blir givande (eller tråkigt)

Klockan 17.00 till 20.00 den 11 April på Orkanen i Malmö. Den ligger i det närmaste i direkt anslutning till järnvägsstationen. Hur enkelt som helst att ta sig dit.

 

#skolchatt om det utvidgade lärarkollegiet

Trots att #skolchatt krockade med Året med Kungafamiljen var vi många som möttes och pratade om vad det utvidgade lärarkollegiet betyder för oss.  På Skollyftet skriver @Anna_Kaya både om kvällens chatt och om hur #skolchatt kom till då i somras. Hon formulerar det så väl:

Varför skriver jag nu detta inlägg? Varför all reklam för twitter och #skolchatt? Jo, för att mina twittrande lärarkollegor är en stor del av mitt utvidgade lärarkollegium och jag vill så gärna dela med mig av det till alla er som inte tycker twitter är något för er. Här får ni därför några exempel på vad det utvidgade kollegiet kan betyda för en del lärare på twitter:

Exemplen hon delar med sig av ger en god bild av varför det utvidgade lärarkollegiet är så dyrbart och värdefullt för många av oss, och du hittar dem här.

Snabbkafé

Än en gång publicerar Svd en understreckare om den betydelsefulla kafékulturen. Den här gången ligger fokuset på de Wienska kaffehusen:

I en uppsats om Café Griensteidl, det första kända kaféet för författare och journalister, skrev Stefan Zweig i en tillbakablick: ”Ett kafé i Wien är en särskild institution som inte är jämförbar med någon annan i hela världen. Det är egentligen en demokratisk klubb öppen för alla som tar en kopp kaffe och där varje gäst med denna enda kopp kan sitta i timmar och diskutera, skriva, spela kort, ta emot sin post, och framför allt läsa ett oändligt antal tidningar och tidskrifter på alla språk från hela världen. /…/ Därigenom visste vi om allt som hände i världen, vi kände till varje ny bok som kom ut och varje ny teateruppsättning.” Kaféerna blev hela världen i miniatyr.

Vi ser bara män på bilden från 1896, men tids nog tog även kvinnorna plats på kaféerna:

Påfallande är frånvaron av kvinnor i kafévärlden. Författaren Otto Friedländer kallade det en ”manssamhällets Vatikan”. Men allt fler skrivande kvinnor omkring sekelskiftet började synas först på Café Central och därefter på nya litteraturkaféet Herrenhof. Bland de första kvinnliga journalisterna var Ea von Allesch och Gina Kaus. Båda ingick i redaktionen för den kulturtidskriften Moderne Welt som startade 1918. Från Tjeckoslovakien kom Milena Jesenská som rapporterade om läget i Wien efter första världskriget för Tribuna i Prag (under några år korresponderade hon med Franz Kafka; hans ”Brev till Milena” är riktade till henne).

I dag ser världen annorlunda ut:

En avslutande fråga är om kaféerna har någon särskild betydelse i dag. Svaret är nej. Det slags människor som befolkade kaféerna finns inte längre. ”Generation Starbuck” som med coffee-to-go hetsar från den ena upplevelsen till nästa har inte tid för den koncentration som utmärkte kafébefolkningen för hundra år sedan. De som alltså vill återuppliva kafékulturen måste anpassa sig efter det som är wienerkaféets egenart: tid för kreativitet och utrymme för inspiration. Följaktligen var den bärande frågan på en utställning på Museum für Angewandte Kunst i Wien sommaren 2011, i anknytning till ett forskningsprojekt om kafékulturens framtid: ”Wie schnell darf ein Kaffeehaus sein?” – ”Hur snabbt får ett kafé vara?”

Vi har ju pratat om det här med betydelsen av kaffehus tidigare – om hur viktigt det är med platser där det finns utrymme för tankar och för samtal, utrymme att dela sina tankar med andra, får del av andra perspektiv och tillsammans komma längre och vidare än man någonsin kunnat komma ensam. Jag håller inte med Lindeborg om att denna slags människor inte finns längre. De finns, och trots att det är ont om utrymme för denna sorts kultur i dagens samhälle sker möten och samtal, tankar utbyts och världshändelser diskuteras. Kulturen består, det är bara arenorna som ändras.