Lärartycket

Det är dags för Morrica att lärartycka, och jag väljer att fokusera på en av de aspekter som ligger mig nära, och som jag ser som fullständigt oundgänglig i allt arbete i skolan:

mötet

Varje dag sker det, mötet mellan lärare och elev, mellan lärare och elever, mellan elev och elev. Det sker i många former, i många sammanhang, men alla handlar det om samma sak: någon ser någon annan, och visar detta.

Så enkelt är det, just så enkelt. Någon ser någon annan, och visar detta. Någon går över skolgården i den grå gryningen, ser någon annan sitta ensam och vänta på att det ska bli dags att gå in. Ett enkelt ‘hej’ förvandlar det hela till ett möte.

Någon sitter i ett klassrum, stökar och bökar, pratar och trasslar och lever om i största allmänhet, men stillnar plötsligt om så bara för ett ögonblick. Lärarens blick möter den som för ett ögonblick är stilla, en liten nick och mötet äger rum.

Någon dröjer sig kvar i klassrummet, packar in i väska oändligen långsamt, drar ut på det medan läraren, som sedan länge packat ihop sina papper, står på språng till nästa lektion. Läraren kommenterar i förbifarten, när de båda lämnar rummet tillsammans, att de sista tio minuterna av lunchrasten gör h*n inget speciellt, och mötet äger rum.

Läraren kommer med famnen full av papper, böcker, CD-spelare, extra pennor till elever… och kollegan väntar ett par ögonblick, håller upp dörren. Läraren vänder på huvudet, möter kollegans blick, ler lite, säger ett enkelt ‘tack’ och de fortsätter, båda två, åt varsitt håll.

Det sker kommunikation i det mötet, livsviktig kommunikation som öppnar dörrar och möjligheter till lärande. Det lilla ‘hej’ som inte ens kostar en halv sekund, ens om det levereras komplett med leende, bekräftar för den som hälsas på att denne är synlig, precis lika synlig som alla runt omkring även om det inte alltid känns så. Den lilla nicken i klassrummet berättar att läraren faktisk sett och noterat det ögonblick när eleven gjorde rätt, och bra, och var duktig, att det går att bli sedd på andra sätt än stök och bök. Orden om de lediga minuterna på lunchrasten berättar för eleven att även om jag inte har tid just nu så är du viktig, och jag berättar för dig när jag kommer ha tid för att du skall veta att du är välkommen. Om du vill. Lärarens ‘tack’ till kollegan berättar att jag noterade att du faktiskt gjorde dig omaket att stanna och hålla upp dörren, trots att jag vet att du också har bråttom.

Det talas mycket om tidsbrist i svenska skolor, om hur lärare upplever sig springa från kaos till kaos, inte hinner, aldrig hinner, alltför mycket annat lägger sig i vägen. Och jag vill absolut inte förminska någons upplevelse. Jag vill bara påminna, i all enkelhet, om att dessa möten, de som sker i förbifarten, de som inte tar någon tid alls, de som är så lätta att faktiskt springa förbi när vi börjar bli stressade och tunnelseendet slår till.

De gör all skillnad, dessa möten.

Var välkommen kära du!

När jag möter en ny klass första gången vill jag ha en liten liten enskild pyttestund med varendaste elev. Jag vill möta dennes blick, under kepsen, genom solglasögonen, under slöjan, mitt i det konstfulla sminket vill jag se blicken, öppen, frimodig, rädd, blyg, orolig, nervös, glad, förväntasfull, trött, hur blicken än ser ut vill jag se den. Jag vill höra varje människa som kommer in säga sitt namn med sin egen röst, uttala det som det uttalas i elevens egen själ, jag vill berätta vad jag heter för var och en och erbjuda eleven min öppna, vapenlösa, välkomnande hand. Varje enskild elev vill jag välkomna som individ. Det är superviktigt för mig, och jag brukar göra det såhär:

Jag låser min klassrumsdörr. Först från insidan, så att jag kan öppna fönstret och släppa in ny luft till mina elever, och så att jag kan gå runt och kolla så stolarna står på plats för alla, att det finns tillräckligt många stolar (tänk så hemskt det var det året det inte fanns tillräckligt många platser, när eleverna fick sitta i fönstret, det året blev inget bra år), att det inte ligger skräp på någons plats. När jag är klar med detta går jag ut ur rummet, och låser noga från utsidan.

När det är dags, när alla samlats och hittat rätt, öppnar jag dörren och ställer mig så mycket i vägen jag någonsin kan om någon försöker smita förbi. Jag vill hälsa på var och en, för sig själv. Det blir inte mer än ett par sekunder med var och en, men det är viktiga sekunder. Jag ger eleven mitt namn, h*n ger mig sitt och jag får säga till eleven att du, just du, i egenskap av dig själv, är välkommen in till mig.

Sen möter jag dem som grupp, alla tillsammans, hälsar på gruppen och välkomnar dem ännu en gång, berättar lite om skolan, vi berättar lite om oss själva, om vad vi ska göra tillsammans, vad jag förväntar mig av dem, vad de kan förvänta sig av mig och… ja, ni vet.

Det har hänt att välmenande kollegor låst upp dörren medan eleverna samlas, innan det är dags. Det har inte heller blivit bra. Att gå runt från plats till plats och hälsa blir inte riktigt bra, tycker jag, det blir lite mekaniskt.

Mötet är så viktigt så viktigt.

Hur gör ni? Vad har ni för vanor och traditioner? Anne-Marie Körling berättar lite här, det vore roligt att höra fler berättelser om hur man börjar.