Uppe med tuppen

Jag har sagt det förr, jag säger det igen – jag tycker om natten. Jag älskar lugnet, stillheten, mörkret, svalkan, de långa ostörda sjoken av tid. Dagar är transportsträckor mot natten.

En konsekvens av detta är att jag har väldigt svårt att hålla med om att det skulle vara lyckosamt för mig när någon ringer mig tidigt på förmiddagen och därmed försäkrar sig – och mig – om att jag inte ‘missar hela dagen’. Det innebär, för mig, en förfärligt lång och improduktiv dag, med ett humör i obalans eftersom jag inte fått tillräckligt med sömn, och därefter en förstörd och lika improduktiv natt eftersom jag kommer vara för trött för att kunna uppskatta den fullt ut.

Men tack ändå. Jag förstår att det var välment. Utifrån uppringarens perspektiv så framstod det som en vänlig gest.


Annonser

Vänta nu…..

Det är alltså måndag redan på måndag? Och fredagen tog slut för en dryg timme sedan?

Varje lov ungefär vid den här tiden slår mig samma tanke – jag borde rimligen, om inte annat för att i någon mån faktiskt föregå med gott exempel, vända dygnet så att jag kvittrar upp i gryningen som kvittrande koltrast.

Varje lov om ungefär en halvtimme slår mig nästa tanke – koltrastar är kvällsfåglar, när de öppnar upp sina strupar för att hälsa solen är det en signal att det börjar bli dags att gå och lägga sig.

Så slutsatsen blir, även detta lov, att de få lediga nättena som är kvar är alltför dyrbara för att lägga på att försökta försätta sig i en annan tidszon. Lite jetlag är tradition efter lov.

.