Den Övervakade Skolan – uppdaterad

I kväll 20.00, hashtag #educatingessex för den som vill prata om vad vi ser på Twitter, ser vi det näst sista avsnittet av Den Övervakade Skolan, och fortfarande är det lika tyst i media. Jag förbryllas, men gläds åt alla kloka bloggare som ser och reflekterar.

I kvällens program, om jag förstått saken rätt, fortsätter vi följa Mollie. Som vi minns från förra veckans avsnitt ingår Mollie och hennes syster Charlotte (minns ni henne från det allra första avsnittet?) i en klick av den sort som återfinns på de flesta skolor – flickor med sitt fokus på sin status i den sociala hierarkin, på kläder, smink och förhållanden med och till pojkar. Inte mycket på skolan.

I förra veckans avsnitt var Mollie tvungen att hantera situationen att plötsligt och utan förklaring ställas utanför sin klick. Denna vecka fokuseras på hennes relation med skolan och lärarna, i synnerhet med den ihärdige Mr. Drew.

Spoilervarning! Nedanför videon kommer jag att citera en reflektion från Tom Bennetts blogg, skriven när han sett avsnittet när det sändes i England, och kommentera lite på vad han skriver. Sluta läsa NU om ni inte vill ha fler hintar om avsnitt 6 (men lyssna gärna på låtens text, den är vald med tanke på aftonens avsnitt)

.

.

Här är citatet:

The relationship between her and Drew was touching: he was the scratched record, the hard-ass who could always be relied upon to toe the hard line with her. At first she predictably kicked off against it like Osama Bin Laden in the Playboy Mansion (which is where, incidentally, they should have locked him up: that would have shown him); over the weeks of report, she seemed to acquiesce. And that , my friends, is why we do what we do: provide boundaries, electrify the fences, and just..repeat ad infinitum. It’s called being reliable. It isn’t sexy (unless your tastes are very niche); it isn’t exciting, and it doesn’t get you invited to many motivational speaker gigs (God save us) but it’s 50% of what teaching is all about: being a reliable adult.

I en värld där det mesta flyter, där framtiden är osäker, där man lämnas att på egen hand ta ansvar för att man får tillräckligt med sömn, äter mat eller får frisk luft och motion (läs Helenas kloka inlägg för mer om den saken) räcker det inte med vuxna som strävar efter att vara som kompisar, inkännande, tröstande och förstående. Man behöver vuxna som står kvar när det blåser, som man kan lite på, luta sig mot, klänga sig fast vid tills man hittar sitt eget fotfäste. Som säger stopp när man går för långt, som bryter när man, som man ibland gör, fastnar i en negativ tankespiral och inte kommer ur den. Och som tillåter en att börja om, att lägga det som hände bakom sig och gå vidare.

Uppdatering efter att ha sett programmet:

Om vi bortser från att jag tycks ha blandat ihop namnen på flickorna på skolan (jag skulle kunna skylla på att jag ju egentligen inte alls känner dem, utan bara sett dem på TV, men skulle omedelbart bli utskrattad om mina egna adepter fick höra denna bortförklaring. Jag har helt enkelt uselt minne för namn, det är inget att hymla med. Jag minns människor, men inte vad de heter)

Mollie och hennes syster Charlotte lever, som många av ungdomarna i serien, i en komplicerad vardag. Mollie bor hos mamma, Charlotte lever hos pappa, tillsammans med pappas nya barn och styvbarn, och de två systrarna har, enligt den äldste, inte mycket kontakt. Under programmets gång får vi bland annat följa hur Mollie gång på gång kommer till skolan utan delar av sin skoluniform, men först så småningom går det upp för oss att detta nog inte enbart beror på trots eller glömska. Skolan hjälper henne behålla ansiktet inför sina kamrater genom att ordna fram en kavaj, en slips etc (detta med skoluniformerna är ett kapitel för sig, som jag sannolikt kommer återkomma till en annan dag) och den dagliga rapporteringen hos den till synes oändligen tålmodige Mr. Drew ger, som Bennett beskriver i sitt inlägg, resultat.

Det första avsnittet har försvunnit från Svtplay nu, men jag rekommenderar er att, om ni inte sett det, lägga lite krut på att hitta det på annat håll, och sedan följa serien.

Den övervakade skolan

Sökarens skoltankar är ytterligare en som reflekterar över sina intryck av programmet. Hon tar upp den viktiga tidsaspekten och lyfter fram hur det systematiska och genomtänkta arbetssättet faktiskt skapar mer utrymme för goda möten mellan elever och lärare:

Jag blir imponerad över deras systematiska arbete med elever som behöver hjälp på olika sätt. Det är inte bara en schyst lärare som lägger egen tid på att snacka med kidsen. Nej det finns en organisation som gör att de alltid vet vem som ska göra vad och eleverna verkar lita på att det finns vuxna som tar ansvar på skolan. Som reder ut, stöttar och säger ifrån.

Att eleverna litar på att det finns vuxna som tar ansvaret, och att de vuxna kan lita på att organisationen håller, att det finns någon som tar emot och tar hand om eleven som stör i klassrummet, att det finns utarbetade rutiner och man arbetar som ett team, tillsammans och drar i samma riktning skapar lugn och trygghet, även för de mest kaosiga elever. Och inte bara för dem:

Jag blir lycklig av att se alla samtal mellan ungdomarna och de vuxna. Djupa, svåra, allvarliga samtal som får ta tid och plats.

Hon avslutar sitt inlägg med att reflektera över vilken skillnad en Mr Drew (som visserligen pratar lite fort i klippet men säger mycket klokt) och en  lika tydlig organisation kunnat göra i hennes egen vardag.

Gång på gång lyfts tidsbristen i svenska skolor i debatten – man springer och springer från den ena orosflamman till den andra och i slutet av dagen har man inte hunnit med varken sig själv eller det man tycker man borde hunnit med. Elever stressar och stressas av tempot och hur många datorer vi än inför tycks vi aldrig komma i kapp.

Jag funderar efter att ha läst inlägget över om det kanske är en sån konsekvent genomförd och systematiskt genomarbetad struktur där det är tydligt uttalat vad var och en har, respektive inte har, ansvar för som behövs för att frigöra den tid som verkar försvunnit någonstans i systemet?

Den övervakade skolan

Det är söndag i dag, en trevligt (om vi bortser från den förrädiska isen, i den här delen av världen halkbekämpas enligt principen ‘äsch, det är snart vår ändå och då löser det sig av sig själv’)  grå vintersöndag. Söndag är för många lärare den första arbetsdagen på veckan, den dagen då man stämmer av sin planering, kollar att man har förberett och inhämtat allt man behöver ha till kommande veckas lektioner osv.

Söndag är också dagen för Educating Essex, eller som serien lite publikfriande döpts till på svenska ”Den övervakade skolan”, den programserie som är mitt TV-projekt denna termin. I kvällens avsnitt, om jag tolkar den knappa förhandsinformationen rätt, kommer det att handla om hur traumatiska familjesituationer kan påverka elevernas lärandesituation, och om hur skolan kan arbeta för att stötta eleven.

Hashtag #educatingessex är ett ställe att mötas och prata om programmet, om man vill det.

Den övervakade skolan hanterar mobbning

I kvällens avsnitt av Educating Essex, Den Övervakade Skolan som programmet dramatiskt döpts till på svenska, fokuserade man på hur skolan hanterar mobbning och konflikter. Det är främst två situationer som skildras.

En ambitiös elev som valts till talesman för skolan upplever plötsligt att hon blir utfrusen av elever som tidigare var hennes vänner, hon får otrevliga kommentarer och hotfulla sms. Hon blir ombedd att skriva ner vad som hänt så att det finns på papper (dokumentation, ni vet), lärarna är tydliga med att det som hänt är oacceptabelt och att de kommer att göra allt vad de kan för att lösa detta. När det kommer fram att de två som skickat de hotfulla smsen är elever vid skolan plockas dessa raskt ut ur sina respektive klasser och ställs till svars för vad de har gjort. Vi får också se hur den utsatta elevens situation följs upp av hennes lärare.

En ung man som har det motigt med studierna hamnar i konflikt med en annan ung man. Det är en hel del provokationer, hot uttalas och den andre unge mannens mamma och syster dyker upp i skolan. Dessa tycks inte främmande för uppgörelser med knytnävarana, den unge mannen hamnar i luven på systern (som hotar honom med stryk) och lämnar skolan i vredesmod. I slutänden räddas han från avstängning när studierektorn, Mr Drew, väljer att vända på en sten till och backar från sitt beslut om avstängning när ny information kommer fram.

Än en gång är det tydligheten och den klara strukturen som slår mig som mest anmärkningsvärd. Man har en handlingsplan, man har tänkt igenom hur situationer skall hanteras och man följer planen direkt. Var och en vet sitt ansvar, och tar det, och respekten för eleverna som människor och lärande personer är total. Vi ser t ex i en scen rektorn sitta tillsammans med den unge mannen och hjälpa honom klura ut hur det här med minsta gemensamma nämnare faktiskt funderar.

Ser ni programmet? Om inte, jag rekommenderar er att se det. Det ger mycket att reflektera över och lära sig av.

Läs också de intressanta inlägg Helena, Mats och Henrik Birkebo skriver om programmet.

Mr Drew

Tack vare @idaaspen ser jag Den Övervakade Skolan på TV2. Avsnittets huvudperson är biträdande rektor Drew. Avsnittet börjar och slutar med att han glatt skrålar Fairytale of New York. Däremellan får vi följa hans, rektor Goddards, lärares och elevernas vardag. Mr Drew är ansvarig för att skolans regler följs, och inleder dagarna med att stå i korridoren och ta emot eleverna när de kommer, kontrollera deras uniformer, beslagta luvtröjor, jackor och en och annan mobiltelefon. Han har ansvar för kvarsittningen, som sker i hans rum, och han undervisar dessutom i historia.

Han skäller på eleverna, han grälar med dem, han skickar hem dem när de bryter mot regler, och han gör det med vad som tycks vara ett outsinligt tålamod. Han är sarkastisk, men konsekvent respektfull; sträng, men konsekvent omtänksam; strikt, men konsekvent rättvis. Eleverna vet precis var de har honom, de vet att han kommer slå ner på dem när de bryter mot reglerna, och de vet att det inte är personligt.

Jag har funnit det program jag kommer att följa under våren. Som de säger i programmet, ‘lärare och skolmänniskor som ser detta kommer nicka igenkännande, men allmänheten och politiker kommer tro att vi är fullständigt galna’. Jag nickar instämmande.