Om trygghetsöverdos

Anne-Marie Körling skriver om den ibland rent destruktiva trygghetsvurmen i särskolan, men hennes ord gäller i lika hög grad för skolan i allmänhet:

Tryggheten gör mig lite rädd. Vår förmåga att bygga upp det trygga ger kanske märkligt nog saker och ting blir farliga. Jag måste tänka på Astrid Lindgrens djävulsgap i Ronja Rövardotter och hur barn måste ta ganska stora allvarliga och farliga kliv för att lära sig. Ronjas skrik är i sig en utmaning – Hit med lite farligheter! Ronja ber om utmaningarna och förtryggar man henne så söker hon upp dem. Människan behöver sitt lärande. Denna symbolik är stor.

Förtryggande är ett bra ord, det är ju precis vad det handlar om. Man vill så väl att man försöker göra omgivningen för trygg, vilket i sin tur blir farligt eftersom världen utanför skolgårdens grindar eller trädgårdens mur fortfarande är som den är. Där kör stressande människor bilar, där finns ogärningsmän och helvetesgap. Där finns konfrontationer och kyla, och situationer som bränner rakt igenom den tunna huden på den som aldrig fått tillfälle att öva.

Körling fortsätter:

Jag tror ibland att vi lärare strävar efter en slags undervisning som handlar om att säkerställa så att den blir trygg. Barn utanför skolan struntar fullkomligt i detta trygga. De lär sig komplicerade ramsor som man ska klappa till, hoppar hopprep och springer hejdlöst efter fotbollar, cyklar fast de inte egentligen kunde och ger sig i kast med fantastiskt svåra uppgifter och uppdrag på exempelvis interaktiva spel, som World of warcraft. Barn behöver innehåll kring sitt sitta-still-uppdrag. Barn behöver ana det framtida och det som barn inte förstår ännu. Barn behöver härbärgera att lärandet stundtals sätter saker och ting på ända, att man måste omvärdera det man kan. Allt detta är otryggt men nödvändigt. Lärandets glädje är just att ha erfarit det svåra och klarat sig igenom det.

Kanske borde vi fråga oss för vem vi eftersträvar denna trygghet? Barnen söker den inte, är det vi vuxna som känner oss otrygga och därför försöker linda in barnen i bubbelplast? Jag vet inte, men jag vet att man aldrig lär sig hantera det man inte tillåts öva på. Det gäller vassa knivar i köket, höga stentrappor och människors ondska lika väl som det gäller cyberverkligheten och den galna trafiksituationen i rusningstid.

Om vi har byggt oss ett samhälle där det blåser så snålt att vi ständigt är rädda för får vi bygga om det, inte försöka bygga om människorna eller skydda dem så ömhudade att de tillslut inte ens klarar en lätt sommarbris.

Frihet och rättvisa

Martin Ezpeleta skriver pedagogiskt om  Sveriges övergång från rättvisesamhälle till frihetssamhälle.

Jag förstår att i ett land med så stark statligt inflytande utvecklar medborgarna en hatkärlek till myndigheterna. En blandning av beroende och motstånd. Ni vill bryta er loss från förmynderiet utan att förlora tryggheten. Därför beter ni er idag som pubertetsarslen, som gapar ”A men, låt mig va ifred” med sprucken målbrottsstämma när ni vill ut och festa, men lägger er i fosterställning i statens säng för att sova bort baksmällan.

Det är en utmärkt beskrivning, är det inte? Vi vill ha friheten att själva avgöra hur vi ska agera, och ingen jävel ska lägga sig i det; samtidigt vill vi ha tryggheten att andras handlingar kontrolleras, in i minsta detalj, och att deras agerande hålls inom strikta ramar. Utan att vår egen personliga frihet begränsas.

Vilket leder till ett väldigt splittrat samhälle där vi blänger misstänksamt på varandra, där vi misstror varandra och är rädda för varandra. Där vi kontrollerar varandra, både med gammeldags fördömande moral och med moderna övervakningsmetoder. Ett samhälle där vi sålt vår trygghet för pengar. Ezpeleta visar tydligt varför vi inte kommer undan detta:

vad många av de här finniga tonåringarna inte verkar förstå är att den ökade individuella friheten inte är gratis. Att valfrihet innebär alltid att några bara får välja det som blir över. Att när politiker säger att skattesänkningar ger större rättvisa så ljuger de bara. Att när staten drar sig undan, lämnar den ett tomrum som ingen kan fylla.

Konsekvenserna av den statliga reträtten är komplexa och nästan omöjliga att förutspå. Men jag tror att de kommer att bli dramatiska.

Jag är övertygad att – precis som en fjärils vingslag kan starta en orkan på andra sidan havet – så kan något så oskyldigt som att välja en flashig friskola bidra till en framtida ökade våldsbrott på andra sidan av det sociala havet.

Jag kan inte bevisa det. Men inte heller bli motbevisad.

Men vad man kan vet är att individer i samhällen med stora sociala skillnader och utanförskap är mer våldsbenägna än individer som lever i rättvisa samhällen med små inkomstskillnader.

Och Sverige går tyvärr i fel riktning.