En tidsresa

På en skoldans någon gång för länge sen, bänkarna undanskjutna kring väggarna, dämpad belysning, föräldrar och fröken som vaktar, musik från vinylskivor, chips i skålar och läsk i plastmuggar. Ljuset dämpas ytterligare, lampan över katedern släcks också, det enda ljuset kommer från korridoren, en tryckare, kanske ELO, kanske något från Saturday Night Fever. Båda var stora det året. Lite bortkommet slet sig pojkar från chipsskålgemenskapen och bjöd upp de populära tjejerna. När omkring tolvåriga Morrica bjöd upp en av de flickor hon bara dagar innan med inlevelse ”övat” kyssar med förändrades stämningen plötsligt. Väldigt plötsligt, så plötsligt att fröken kom tillbaka in i klassrummet. Och Morrica fick lära sig att flickor som gärna kramar andra flickor i hemlighet inte bör visa att de gör så i det offentliga. Hon blev påmind om detta ofta nog under resten av grundskolan, inte så konstigt egentligen i en värld där en stor andel av hennes känslor ännu var sjukdomsklassade.

Fast forward till år 2015. En oskyldig lek på Twitter, lite musiknostalgi, skoldanslåtar, där vi som alltid kunde konstatera att även om vi är rätt jämngamla nu skilde det en eller annan dekad mellan våra ungdomsår. Från musik är inte steget långt till dans, någon konstaterade att hon inte fann männen i hennes egen ålder särskilt dansanta, i alla fall inte just i hennes hemtrakter, och jag föreslog att hon skulle bjuda upp kvinnor i stället. Och där var de igen. Reaktionerna från skoldansen, som en tidsresa från en annan, okunnigare era. Inte lika häftiga som då, vuxna twittrare med akademiska examina har ofta mer finess än ungdomar i början av tonåren, men samma isande tystnad, och leken var, efter ett par tafatta försök att låtsas att det är konstiga aldrig sagts, tvärt över och personerna försvunna ur mitt flöde.

Vi skriver 2015, vi befinner oss i Sverige, ett land som länge kunnat sträcka stolt på sig som modellen för det egalitära paradiset. Saker förändras. 1979 upphörde homosexualitet och bisexualitet att klassas som psykisk sjukdom. I dag vigs samkönade par högtidligt, romantiskt och innerligt kärleksfullt, på samma sätt som olikkönade. Nog har vi kommit längre än chockad tystnad och markerat avståndstagande inför tanken på en kvinna som dansar med en kvinna inte alltid är en nödlösning i brist på dansande män? Tänk er för lite, medelålders människor, och fundera ett kort ögonblick på vilken effekt er reaktion kan ha t ex på en ung människa som knappt ens vågat glänta på dörren till sin garderob ännu. På en kvinna från en kultur där hon fått lära sig att blotta tanken på att älska en kvinna garanterar henne en plats i helvetets eldar, och ändå inte kan låta bli att längta. På en ung man som längtar efter att få bjuda upp den där otroligt söta fotbollspojken borta vid chipsen, lägga armarna om honom, känna hans kropp nära intill. På en ung flicka som inte alls vill bli klämd på av nyfikna pojkhänder, men längtar efter att känna en flickas lena händer smeka sin hud.

Fundera på saken, ok?

#TeamRickard i #Körslaget i kväll

Mitt populärkulturella höstprojekt utvecklas också raskt till att bli veckans höjdpunkt. Team Rickards Circle of Life med röstsånt och teckensång i förra veckan var magnifik, och fick helt rimligt flest röster. Denna vecka tar de sig an en om möjligt ännu större klassiker:


och jag ser fram mot att ta del av deras tolkning av låten om det stormiga förhållandet med den superklassiska, ettriga slingan i bakgrunden (nej, inget syftningsfel)

Än en gång, från Körledarens egen Facebooksida: Kan du inte se oss ikväll kan du ändå skicka kärlek; ring 099-40203 eller SMSa: RICKARD till 72400 runt kl 21

I mitt huvud

Ni vet hur det är, rätt som det är har man en sång i huvudet. Ibland en som irriterar en tills man kokar. Andra gånger har man mer tur:

 

 

Spotify – we meet again

Vi kom på kant med varandra från början. Du var ny på det du gjorde, men marknadsförde dig som en stjärna och jag blev väl lite irriterad på att du inte levde upp till dina löften. Så våra vägar skildes, vi har båda träffat andra under den tid som gått sen dess. Det har berikat oss, inte sant? Vi är lite klokare, lite mer erfarna, befinner oss på en annan plats än senast.

Så vad säger du? Ska vi göra ett försök till? Jag måste säga att det klär dig bättre att komma som ett svart hål än en stjärna. Mystiken är mer tilldragande än det pråliga glitter du bar senast.

Och så är det ju så, som en klok person påpekade, jag tycker om svarta hål.

So, here we go again. Same procedure as last year?

I en svart skjorta

Slösurfande på Youtube stöter jag på en sång jag inte hört förut, men genast blir förtjust i. Artisten har ett anslag och ett sätt att framföra musiken på som tilltalar mig, och jag gläds åt att leva i en tid när det är möjigt för mig att faktiskt höra henne utan att behöva leta land och rike kring.

.

.

Jag kan inte tillräckligt mycket spanska för att av mig själv förstå dubbeltydligheten i sångens titel, och missar tveklöst varenda underförstådd nyans i texten också, trots att jag anar att de finns där när jag får en uppfattning om den som finns i titeln. Att jag anar det gör mig också glad.

Jag är den jag är

Jag åkte i från laddaren i morse, så snart svimmar min stackars dator! Så dagens budskap, så oändligen viktigt, låter jag John Barrowman framföra:

.

Konsert för livet

Jag pratade om det härom dagen, och artikeln i Skånskan ger mig anledning att påminna igen:

Måndag den tionde september i St Petri kyrka i Malmö – , det börjar klockan 19, kom i tid, det kommer att bli fullsatt – är det dags för ett av höstens mest fantastiska arrangemang:

Konsert för livet, en konsert till förmån för Cancerfonden initierad av fantastiska Rickard Söderberg

Sångarvännerna var inte sena att svara på Rickards fråga om de kunde tänka sig att ställa upp gratis på en konsert i det goda syftet.
– Det var ingen tvekan, alla sa: Vi kommer. Vi gör det! Jag möttes av så mycket kärlek och glädje. Konserten blir en och en halv timma, så de flesta hinner bara sjunga en sång och det blir en brokig blandning. Det blev till och med så att alla inte fick plats, vi hade kunnat ha en konsert på fem timmar!

S:t Petri kyrka ställde också genast upp med att husera konserten, som bjuder på blandad musik. Det blir musikal, visa, opera och operett som framförs av bland andra Annica Edstam, Lillemor Dahlqvist, Eva Rydén, Rickard Söderberg, Joachim Bäckström, Laine Quist, Suzanne Flink, Ellika Ström Meijling, Jonas Samuelsson, Tor Lind, Alexander Einarsson, Henrik Marmén, Elisabeth Boström, Dage Jonsson och Fredrick Haglund.

Och alla ni som inte har möjlighet att ta del av detta fantastiska på plats har såklart möjlighet att bidra ändå:

SMS:a BESEGRA 6402 till 72988 för att skänka 50 kr till insamlingen

eller sätt in valfri summa på Pg: 901986-0, Bg: 901-9514, Org nummer: 802005-3370

eller, om du inte har möjlighet att skänka pengar i dagsläget, så prata om det så att andra som har råd inspireras till att bidra.

Cancerforskning är dyrt, och varje krona gör skillnad.