En stor komplimang

Jag fick för ett tag sedan en av de största komplimanger jag fått som lärare, och jag blev så innerligt glad.

 

 

Tack!!!!

Gott nytt år!

Semestern är över, och snart är det dags att hälsa de nya klasserna välkomna. Det känns lika roligt som det gör varje år, högtidligt, spännande, pirrigt, nervöst. Det spelar ingen roll om vi alla känner varandra sedan tidigare eller om det blir första gången vi möts, eller något däremellan. Nytt läsår och nya kurser gör att en klass alltid är en ny klass i början av ett läsår.

En oskriven bok som bara väntar på att fyllas med ord och bilder, klokskaper och framsteg. Bara omslagsbilden finns på plats ännu.

Gott Nytt År på er allesammans!

 

Välkomna till #sal21 på Hvilan, #mydayjob

Här , i det varma, välkomnande lärdomsljuset, tillbringar jag mina arbetsdagar. Vi läser mycket, skriver en del, samtalar och tänker så det blixtrar. Somligt av det vi sysslar med här inne är nästan bara roligt

Somligt är djupt fokus och koncentration under hänsynsfull tystnad som ger alla i rummet utrymme att tänka sina tankar

Utanför fönstret är det höst, och den stora eken förbereder sig för vintervilan

Men här inne möter vi vintern på en annan bog

Konsten att be om hjälp

Vi står på kanten till Novemberlovet, och alldeles strax därefter kommer Decemberlovet. Det kan för en utomstående betraktare låta som en period av bara lov, lustigheter och lättja för elever och kursdeltagare runtom i landet.

Så är inte alltid fallet. För många är det här en av läsårets mest arbetsintensiva perioder fylld med deadlines, förväntningar, krav som ibland rent av slår över i rädsla och ångest. Känslan av att vara helt ensam och utelämnad på nåd och onåd till bara sin egen förmåga kan vara förlamande, förblindande och förödande.

Det är dags att börja lära sig den svåra konsten att be om hjälp:

Vad läser ni denna vecka?

I engelska 5, motsvarande ungefär det som tidigare kallades engelska A, läser vi i år den första Narniaboken, The Lion, the Witch and the Wardrobe av C.S. Lewis 

Jo, det är den första. Jag är medveten om att det ibland argumenteras att den nästa sista boken i serien, publicerad flera år efter den första, borde ses som den första på grund av den narrativa kronologin.

Men det är ju det här med spoilers. Det är synd att spoila t ex den första upplevelsen av lyktstolpen. Lucy kommer från ett mörklagt England i krig, en vardag där budskapet om att minsta ljus i nattmörkret kan locka bombflygen att släppa sin dödliga last upprepas om och om. Hon och hennes tre äldre syskon har lämnat den sönderbombade staden, flyttat långt ut på landsbygden till ett stort hus med många många rum, och när de utforskar detta nya ställe finner hon den väldigt speciella garderoben.

Hur reagerar hon på denna lyktstolpe, klart lysande i den mörka vinternatten? Vilka känslor väcker den i henne där hon smyger fram i vinterskogen, med alla varningar och förmaningar om hur farligt ljus kan vara i bakhuvudet? Att hon kommit till en annan värld, det är nog så tydligt – här är en annan tid, en annan årstid, en annan tid på dygnet, ett annat klimat och ett annat landskap än i den värld där hon klev in i garderoben. Och här lyser lyktstolparna, som de gjorde i fredstid. Blir hon rädd, eller får hon tvärtom en känsla av fred och trygghet?

Sånt pratar vi om när vi läser, vi försöker ta oss djupare ner än ytan, stanna upp och fundera över detaljer, sätta oss in i hur den som levde i England när boken skickades till förläggaren i mars 1949 kan tänkas ha reagerat på det som händer. Vi pratar om kontext, letar efter och funderar över symboler, mönster och metaforer i berättelsen, allt för att få en så nyanserad upplevelse av berättelsen som möjligt.

Vad läser ni den här veckan?

Temat för dagen

Det tycks som ett genomgående tema denna fredag blir manifestationer av heder. Vi börjar med Othello, där heder utmanas högt och lågt, passion och kärlek kolliderar och bara Othello själv tycks stabil som urberg bland hetsporrars tävlan om gunst och status. Men inte ens han lyckas behålla huvudet, och Iagos viskande driver berättelsen obönhörligen mot tragedi.

Vi fortsätter med American Gods där effekterna av Odens uppfattning om vad heder för en asahövding ger utrymme för påverkar alla, trots att han tycks befinna sig i skuggan.

I aftonens rollspel driver min karaktärs uppfattning om vad som är hederligt och rätt henne till att ibland tyst hålla sig i bakgrunden, iaktta, notera och ständigt dokumentera, ibland till att gå rakt emot stormen som vore den en mild vårbris. Den ger henne lika delar dyrbara allierade och mäktiga motståndare, inte sällan i samma person. Den leder henne till att byta ut, lägga till och då och då rent av avlägsna en spelbricka eller två. Hon kompromissar med mycket, men inte sin heder.

Däremellan ägnar jag en del tid ät det folkhögskoleliga kulkulturuppdraget när jag undersöker möjligheterna att med en grupp kursdeltagare besöka Malmö Opera och deras uppsättning av Doktor Zjivago. Såväl doktorn som författarens sätt att ge uttryck för sin heder är värda att reflektera över.

Allt är redo, välkomna!

Nu är allt redo, alla bord och stolar är på plats, välkomstpresenterna ligger redo och väntar, terminens första nice word of the week står på tavlan, såpbubblorna är provblåsta – det är dukat för uppropsdagen!

Hurra!

Välkomna!