What’s in a name?

That which we call a rose By any other name would smell as sweet.

Det makabra mordet på högskoleläraren innehåller många underligheter och förefaller ha sin grund i ett grundligt hemlighetsmakeri. Sånt är alltid riskfyllt att syssla med, även om det känns spännande och man tror sig säker. Men jag undrar varför hon reducerats till enbart sitt förnamn i pressen? Vi får veta hennes ålder, det publiceras bilder på henne och vi får veta var hon arbetade. Hennes anonymitet är med andra ord inte orsaken. Är det för att vi ska kunna identifiera oss med henne? För att vi ska känna oss mer personligt relaterade till henne? Eller är det ytterligare en makaber detalj, ett sätt att ytterliga förstärka att hon är offret här? Det tror jag vi förstår ändå, men jag undrar över medias tanke här.

säg Hej till publiken!

Jag bloggar, twittrar, kommenterar och rör mig på nätet oftast under namnet Morrica. Jag gör det inte i första hand för att vara särskilt hemlig eller anonym, utan helt enkelt för att det kommit att bli vad jag heter online.

Historien bakom signaturen, om man föredrar att kalla den så, är inte ovanlig. Mitt förnamn off screen är så vanligt att det är löjligt, och när sociala media började bli allt vanligare var det nästan alltid någon som hunnit registrera det som användarnamn, och de smeknamn som kan kopplas till namnet är så larviga att jag helt enkelt fick komma på ett alternativ. Jag valde mellan ett par olika namn som jag använt i olika sammanhang, i rollspel, i onlinespel etc, ett och annat namn på favoritkaraktärer i böcker och filmer, och funderade över vilket av dem som kändes mest som jag. Vilket som mest sannolikt skulle vara oregistrerat på nya sidor. Vilket som skulle var lätt att stava och lätt för andra att komma ihåg. Jag hade ju sett en del skräckexempel på människor som kallade sig halsbrytande bokstavskombinationer, och jag ville inte gå den vägen. Helst skulle det vara ett namn som inte låg allt för illa i munnen heller, jag ville att det  skulle vara rimligt uttalbart både på svenska och andra språk (för den som är nyfiken på saken kan jag berätta att betoningen ligger på andra stavelsen och c uttalas som ch i church snarare än som svenskt k). Så grubblade jag, fram och tillbaka, men till slut valde jag det jag använt mest, efter att ha insett att orsaken till att jag använde det mest helt enkelt var för att jag trivdes bäst med det.

Morrica

Det innebär inte att jag är anonym. Att vara anonym på nätet kräver mycket arbete, och risken att någon ändå avslöjar en är så stor att det inte lönar sig om man inte har väldigt stort behov av att dölja sin identitet. Jag är inte Gossipgirl (Ah, ett tillfälle att skryta över att jag faktiskt har en aning om handlingen i en tv-serie får inte försittas! Jag hoppas ni blev vederbörligen imponerade =) och försöker att skriva om andra människor med så mycket respekt jag kan. Visst är det så att vi alla visar olika sidor av oss i olika sammanhang, vi är inte samma person hemma som vi är på jobbet, eller på fest med vänner som vi är på kalas med äldre släktingar, och visst kan det vara skönt att ha olika skärmnamn för olika behov, men det är inte detsamma som att försöka mörka sin identitet och vara anonym. Dessutom har vi ju den där lilla signaturen IP-nummer, som talar om var jag skriver ifrån. Om man inte gör sig stor möda att alltid skriva från olika datorer på olika platser, helst i olika kommuner eller olika länder (och det har jag inte tid med), blir man rätt snart avslöjad av sitt IP-nummer.

Men eftersom bloggen inte är en dagboksblogg, och inte i första hand handlar om mig som person, om vad jag åt till frukost eller hur många koppar kaffe jag druckit idag, utan är ett stället där jag tänker tankar jag gärna vill tänka tillsammans med andra, så behåller jag mitt skärmnamn. Det verkar lite larvigt att byta nu plötsligt. Jag skriver om min arbetsplats ibland, jag skriver om när jag sitter fast på tåg. Jag har försökt mig på att delta i olika blogglekar och diverse utmaningar, men tröttnat halvvägs igenom. Jag länkar min blogg till min Facebook, jag publicerar bilder som visar var jag befinner mig och människor jag träffar, jag har vid enstaka tillfällen publicerat bilder på mig själv. Mer spännande än så är jag inte, men tänker gärna tankar om skolan, samhället och världen tillsammans om ni vill det.

Och ta tåget, även om ni bör planera in ett par timmars strultid. Trots att vinsten går till annat än att underhålla räls, växlar och tåg är det miljövänligare än flyga. Och de flesta tåg kommer fram, förr eller senare. Vi har bara en jord, och den håller på att nötas ut.

.

Var välkommen kära du!

När jag möter en ny klass första gången vill jag ha en liten liten enskild pyttestund med varendaste elev. Jag vill möta dennes blick, under kepsen, genom solglasögonen, under slöjan, mitt i det konstfulla sminket vill jag se blicken, öppen, frimodig, rädd, blyg, orolig, nervös, glad, förväntasfull, trött, hur blicken än ser ut vill jag se den. Jag vill höra varje människa som kommer in säga sitt namn med sin egen röst, uttala det som det uttalas i elevens egen själ, jag vill berätta vad jag heter för var och en och erbjuda eleven min öppna, vapenlösa, välkomnande hand. Varje enskild elev vill jag välkomna som individ. Det är superviktigt för mig, och jag brukar göra det såhär:

Jag låser min klassrumsdörr. Först från insidan, så att jag kan öppna fönstret och släppa in ny luft till mina elever, och så att jag kan gå runt och kolla så stolarna står på plats för alla, att det finns tillräckligt många stolar (tänk så hemskt det var det året det inte fanns tillräckligt många platser, när eleverna fick sitta i fönstret, det året blev inget bra år), att det inte ligger skräp på någons plats. När jag är klar med detta går jag ut ur rummet, och låser noga från utsidan.

När det är dags, när alla samlats och hittat rätt, öppnar jag dörren och ställer mig så mycket i vägen jag någonsin kan om någon försöker smita förbi. Jag vill hälsa på var och en, för sig själv. Det blir inte mer än ett par sekunder med var och en, men det är viktiga sekunder. Jag ger eleven mitt namn, h*n ger mig sitt och jag får säga till eleven att du, just du, i egenskap av dig själv, är välkommen in till mig.

Sen möter jag dem som grupp, alla tillsammans, hälsar på gruppen och välkomnar dem ännu en gång, berättar lite om skolan, vi berättar lite om oss själva, om vad vi ska göra tillsammans, vad jag förväntar mig av dem, vad de kan förvänta sig av mig och… ja, ni vet.

Det har hänt att välmenande kollegor låst upp dörren medan eleverna samlas, innan det är dags. Det har inte heller blivit bra. Att gå runt från plats till plats och hälsa blir inte riktigt bra, tycker jag, det blir lite mekaniskt.

Mötet är så viktigt så viktigt.

Hur gör ni? Vad har ni för vanor och traditioner? Anne-Marie Körling berättar lite här, det vore roligt att höra fler berättelser om hur man börjar.