Snabbkafé

Än en gång publicerar Svd en understreckare om den betydelsefulla kafékulturen. Den här gången ligger fokuset på de Wienska kaffehusen:

I en uppsats om Café Griensteidl, det första kända kaféet för författare och journalister, skrev Stefan Zweig i en tillbakablick: ”Ett kafé i Wien är en särskild institution som inte är jämförbar med någon annan i hela världen. Det är egentligen en demokratisk klubb öppen för alla som tar en kopp kaffe och där varje gäst med denna enda kopp kan sitta i timmar och diskutera, skriva, spela kort, ta emot sin post, och framför allt läsa ett oändligt antal tidningar och tidskrifter på alla språk från hela världen. /…/ Därigenom visste vi om allt som hände i världen, vi kände till varje ny bok som kom ut och varje ny teateruppsättning.” Kaféerna blev hela världen i miniatyr.

Vi ser bara män på bilden från 1896, men tids nog tog även kvinnorna plats på kaféerna:

Påfallande är frånvaron av kvinnor i kafévärlden. Författaren Otto Friedländer kallade det en ”manssamhällets Vatikan”. Men allt fler skrivande kvinnor omkring sekelskiftet började synas först på Café Central och därefter på nya litteraturkaféet Herrenhof. Bland de första kvinnliga journalisterna var Ea von Allesch och Gina Kaus. Båda ingick i redaktionen för den kulturtidskriften Moderne Welt som startade 1918. Från Tjeckoslovakien kom Milena Jesenská som rapporterade om läget i Wien efter första världskriget för Tribuna i Prag (under några år korresponderade hon med Franz Kafka; hans ”Brev till Milena” är riktade till henne).

I dag ser världen annorlunda ut:

En avslutande fråga är om kaféerna har någon särskild betydelse i dag. Svaret är nej. Det slags människor som befolkade kaféerna finns inte längre. ”Generation Starbuck” som med coffee-to-go hetsar från den ena upplevelsen till nästa har inte tid för den koncentration som utmärkte kafébefolkningen för hundra år sedan. De som alltså vill återuppliva kafékulturen måste anpassa sig efter det som är wienerkaféets egenart: tid för kreativitet och utrymme för inspiration. Följaktligen var den bärande frågan på en utställning på Museum für Angewandte Kunst i Wien sommaren 2011, i anknytning till ett forskningsprojekt om kafékulturens framtid: ”Wie schnell darf ein Kaffeehaus sein?” – ”Hur snabbt får ett kafé vara?”

Vi har ju pratat om det här med betydelsen av kaffehus tidigare – om hur viktigt det är med platser där det finns utrymme för tankar och för samtal, utrymme att dela sina tankar med andra, får del av andra perspektiv och tillsammans komma längre och vidare än man någonsin kunnat komma ensam. Jag håller inte med Lindeborg om att denna slags människor inte finns längre. De finns, och trots att det är ont om utrymme för denna sorts kultur i dagens samhälle sker möten och samtal, tankar utbyts och världshändelser diskuteras. Kulturen består, det är bara arenorna som ändras.

Om Rosengårdsskolor

uttalar sig den socialdemokratiske stadsdelsnämnsordföranden i Rosengård Andreas Konstantinides:

Andreas Konstantinides har haft det politiska ansvaret i Rosengård i nio år och därmed även ansvaret för att inte mer har hänt.

– För första gången har vi nu tjänstemän som vågar, som är engagerade och driver frågorna starkt. Har vi inte det händer ingenting oavsett vad vi politiker vill driva.

Han nämner stadsdelschefen Eva Ahlgren och barn- och ungdomschefen Jytte Lindborg som de starka pådrivarna. Men även att det finns politisk enighet att allt måste göras om.

Det stämmer det han säger, politiker och tjänstemän måste hjälpas åt att dra åt samma håll för att man ska komma någon vart. Om han hade stannat där tror jag ingen sagt emot honom, men Konstantinides går vidare och pekar även ut rektorerna, lärarna och förskollärarnas ansvar i skolsituationen:

Att förskolan och skolan har misslyckats hävdar han är skolans eget fel.

– De kommer bara med bortförklaringar. De skyllde på Rosengårdsbornas socioekonomiska situation, på kravaller, stenkastning och bränder. Rektorerna har dessutom kört sitt eget race. Många gånger har jag frågat dem om vi kan fortsätta så här men förändringsbenägenheten har inte funnits, säger Andreas Konstantinides.

I mars i år hade Rapport ett inslag om situationen på Rosengårdsskolan med anledning av den rapport från skolverket Konstantinides refererar till i artikeln. I reportaget fick vi veta att skolledningen hittade två orsaker till elevernas dåliga resultat: den socioekonomiska situationen i stadsdelen och det faktum att en av fem elever är nyanländ till Sverige. Tyvärr ligger inte inslaget kvar, så ni får bara ett torftigt referat av rektorns uttalande om skolsituationen:

“den här skutan kommer att vändas. Den kommer inte att vändas på ett år eller två år, men det kommer att se väldigt mycket annorlunda ut i framtiden.” Reporterns påpekande om hur detta tidsperspektiv innebär att ytterligare årskullar kommer att offras viftas bort: “Nä, jag vill inte säga offrar, för att jag menar att få en 100 procentig måluppfyll… eller få  en mycket kraftig ökning, det tar tid, allting tar tid. Alla förändringar tar tid.”

Jag sade i samband med reportaget, och jag säger det igen:

 skoltid är relativt – rektorn och lärarna har sin hemvist i skolan, deras tidsperspektiv rör sig över tjogtals år och att tänka sig en stegvis förändring, där lärarna kan känna sig trygga med varje steg och man provar sig fram tycks rimligt och genomförbart.

Elevernas perspektiv ser annorlunda ut. För den som, i likhet med eleverna i Rapport-inslaget, går i åttonde klass finns inte mycket tid att vinka på. En förändring som träder i kraft om två år är ingen förändring för eleven, som lämnat skolan vid det laget. Om förändringen ska vara till minsta nytta, ur dessa elevers perspektiv, måste den ske nu.

Konstantinides säger samma sak. Förändringen måste ske nu.

 Till dem som inte vill förändra har han sagt att passar det inte kan de söka jobb någon annanstans.

– När jag sa det blev det alldeles tyst i salen. Men vi måste alla ta vårt ansvar och inse att vi har gjort fel, allihopa, och att det nu inte finns någon återvändo, säger han.

Givetvis har det kommit reaktioner. Elisabeth Elgh, moderat och tidigare vice ordförande i Rosengårds stadsdelsfullmäktige under flera år, deklarerar:

-Övriga politiker borde kräva hans avgång. Genom sitt uttalande har Konstantinides avhängt sitt förtroende och hans attityd mot personalen är skrämmande. Hur tror han att de ska uppbåda motivation och engagemang efter en sådan salva?

men får inte medhåll från partikollegor som arbetar tillsammans med Konstantinides:

– Det är inget vi har diskuterat inom partiet. Men jag delar hennes upprördhet. De brister som Skolinspektionen fann under sin inspektion har sin orsak i flera faktorer. Främst handlar det om stor elevomflyttning och bristande språkkunskaper i svenska. I Rosengård har vi många fantastiska lärare men det hjälper inte eftersom vi har politiker som fört en helt felaktig politik under flera år, säger Montaser Eneim.

Eneim är dock positiv till den omorganisation och satsningar som ingår i Framtidens skola.

– Åtgärderna har vi moderater velat genomföra under en lång period. Vi hyser stor förhoppning om att förändringarna, inom något år, kommer att generera bättre skolresultat. Jag hyser stort förtroende för stadsdelschef Eva Ahlgren och Jytte Lindborg, chef för barn och ungdom.

I ett pressmeddelande ifrågasätter även folkpartisten och fullmäktigeledamoten Ulla Herbert, Konstantinides uttalande. Samtidigt är hon positiv till de förändringar som nu ska ros i land.

Rosengårds skolor och förskolor står inför stora utmaningar, det kommer att bli kämpigt och jobbigt. Ibland kommer det att kännas hopplöst, och ibland smärtsamt. Men det som behöver göras har gjorts tidigare, det finns andras erfarenheter att luta sig mot och andra skolor och lärare att nätverka med och få stöd ifrån. Och det första man bör göra är att fråga sig för vem skolorna finns där, och vilket syftet med verksamheten är. När man har besvarat dessa frågor har man en riktning.

As I was saying

Jag har varit på konferens i Malmö.

Dvs runt hörnet, geografiskt, men i en annan värld. Jag har träffat och utbytt erfarenheter människor från Bolivia, Armeninen, Japan, Polen, Norge, Sverige, Finland, Storbritanien, Filippinerna, Mali, Senegal, Ecuador, Brasilien, Irland…… etc. Vi har pratat om hur behovet av studiecirklar i Mali och olika länder i Sydamerika ser ut (olika på olika ställen, kan jag delge), hur man i Japan arbetar med drama för att ge människor med sociala problem ett uttryckssätt, jämfört de norska folkhögskolesystemet med det svenska, funderat över hållbar utveckling, testat hur grodor från åttio länder skulle låta om de kvackade i kör, provat hur det känns att använda det svenska begreppet Folkbildning som globalt begrepp istället för att försöka översätta det, om hur man arbetar (eller inte arbetar) med folkbildningsnätet, om hur man kan dela en film med många på så effektivt sätt som möjligt, och med effektivt menas då både effektivt ur miljö- långsiktigt hållbart- och tittarupplevelse-aspekt, hur man når den målgrupp man vill nå, hur unga ser på folkbildning, hur folkhögskoledeltagare ser på högre studier, firat midsommar i Folkets Park, gissat (fel på) antalet karameller i en skål, lyssnat på föredrag, tagit del av rapporter, kartläggningar och avhandlingar, sett dansföreställningar, lyssnat på musik och en hel del därutöver.

Mitt huvud är så fyllt av intryck att jag är rädd att det ska skvalpa över om jag vänder mig för hastigt.

Där var så mycket folk! Jag skymtade en vän i mängden, vi vinkade till varandra eftersom vi båda var upptagna i samtal just då, och sen kikade jag efter henne överallt under resten av konferensen men såg inte till henne igen. Jag hoppas hon hade lika trevligt.


Lära som lärare

Jag har precis skickat in anmälan till de sommarkurser jag söker, i år ser jag fram mot att läsa om vissa litterära genrer i kontext, dvs var de uppstod och varför de uppstod just där, hur samhället såg ut där de uppstod, hur de (jo, både genrer och samhällen) utvecklats genom tiderna (om de har det) och varför utvecklingen av just den genren sett ut just så. Visst låter det lite spännande? Som språklärare är ju litteratur ett av de verktyg jag använder mest frekvent, och jag strävar efter att hålla verktyget vasst genom att läsa diverse litteraturkurser då och då.

Nej, det är inte skryt över hur ‘duktig’ jag är som är avsikten med det här inlägget. Jag anar att det kan finnas en och annan som redan rynkat ogillande på näsan, avfärdat mig som skrytsam och slutat läsa. Ändå är vi rätt många lärare som passar på att fortbilda oss under sommarlovet, det nätverkas och utbyts erfarenheter, man reser iväg på intensivkurser, man läser (som jag gör) distanskurser via nätet, workshoppar och helgkursar. Och det är väldigt givande, kul, spännande, utvecklande, utmanande och jag tror, ärligt talat, att det gör det lättare att bli en rimligt bra lärare.

Inte bara för de ämneskunskaper man tillägnar sig, även om de är mycket viktiga och kommer till nytta och glädje i klassrummet under många år. Jag tror att efter nätverkande är den viktigaste funktion lärarfortbildningar fyller hur den sätter vårt fokus på lärandet, hur den påminner oss om hur det är att vara den som lär sig, den som har till uppgift att tillägna sig den kunskap någon annan har och erbjuder oss att ta del av, hur viktig kontakten med läraren är, hur stor skillnad det gör att studera och tänka tillsammans med andra.

Kanske är det rent av är den allra viktigaste.

Ska ni läsa något i sommar?