Kläderna gör mannen

Vi kom att prata om vilken betydelse t ex konsertföreställningar med opera- och musikalhits, fenomen som tre tenorer, pianister vars kärleksliv är lika omtalat som musiken eller hårdrockare som sjunger operahits på scenen faktiskt har för operan och den klassiska musiken. Förenklar och förminskar de den totala upplevelsen, när de lyfter ut det som faktiskt är en del av en berättelse och presenterar det mer eller mindre utan sammanhanget? Eller ger det en möjlighet för människor som lever i sammanhang där de inte kommit i kontakt med dessa delar av kulturen alls att glänta lite på draperiet till en gnistrande, spännande fantastisk värld man inte ens visste fanns, att blygt kika in och kanske rent av bli nyfiken nog att faktiskt smyga sig in och upptäcka att de människor man möter där inne är rätt vanliga människor de också?

Min erfarenhet pekar på det senare alternativet.

Se till exempel på David Garrett. Han har beskrivits som den klassiska musikens David Beckham. En söt ung man med hästsvans, mysigt rockiga kläder och ett charmigt leende, lättsam och glad i intervjuer, inte det minsta främmande eller annorlunda. Han är killen man kan möta på krogen, be om hjälp för att nå den där burken med hallonsylt på översta hyllan i butiken eller i hamna intill på pendeltåget – och just genom detta gläntar han på draperiet för människor som kanske aldrig ens skulle anat att öppningen till den klassiska musikens värld fanns där bakom.

.

Aladdin är en svensk jultradition

Svenska jultraditioner är speciella på många sätt. Mycket handlar om väntan, om förväntan och förhoppningar och föreställningar om hur det ska vara, hur det ska bli, hur glada alla ska vara och hur fridsamt det ska bli.

En väldigt svensk tradition, både att döma av reklamen och av hur raskt de elegant staplade bergen i butikerna krymper ihop till små högar är Aladdin.

Jag vill ju gärna vara lite traditionell så här i juletid, så låt mig bjuda på lite Aladdin:

.