En normbrytande förebild

Kulturkollo ställer Linda två frågor jag grubblat på ett tag, och nu tänker jag försöka svara:

1. Berätta om någon som vågat eller vågar bryta normer och gränser och som är en förebild för dig. Det kan vara en känd person, eller någon du känner, en verklig person eller en fiktiv karaktär. Det viktigaste är att det är en person som inspirerat dig på något sätt.

En gång hade jag en vän. Han lever i mitt hjärta nu, men tyvärr klarade sig hans vackra kropp inte tillräckligt länge för att bromsmedicinerna mot AIDS skulle kunna rädda honom. Trots att han härstammade från en av de Medelhavskulturer där sexualitet och kärlek mellan fria män en gång var en del av samhällsorganisationen var han rädd för att föräldrarna och släkten skulle få reda på att han förälskade sig i vackra pojkar, och än i dag skyddar jag honom genom att inte nämna hans namn i skrift. Men det är inte därför jag inspirerades av honom, den sexuella läggningen är som den är och inget människor styr över. Nej, det är för hans mod att bryta mot varenda norm han inte hade lust att inrätta sig efter, det gällde kläder, det gällde kultur, det gällde idrott, det gällde vänner, det gällde studier. Han tog stryk så många gånger för sin obändiga vilja att vara sig själv, och av honom lärde jag mig att det finns vissa saker som är värda att ta stryk för, men inga som är värda att ta till våld för.

2. Berätta om en film eller bok som skulle kunna få titeln ”bortom normen”. Förklara gärna vad det är som gör boken eller filmen så bra.

Jane Eyre bryter glatt mot normer, såväl karaktären som boken i sig. Jane är upprorisk, ifrågasättande, medveten om sitt eget värde och stolt över sina förmågor. Hon lämnar två friare bakom sig, så olika som friare kan bli, när villkoren inte passar henne, hon ger sin barndoms plågoandar chansen att be om ursäkt men låter det inte störa henne nämnvärt när de misslyckas. Hon utbildar sig, skapar sig en egen plattform och först när hon har den, och står på egna ben…. ska jag spoila slutet? Nej, läs boken själva om ni inte redan gjort det. Se inte filmen, läs boken, ni kommer inte ångra er.

Det var mina svar. Två frågor, ingen av dem så enkla som de såg ut att vara, men väl värda att tänka över.

Annonser

Svagt vetenskapligt stöd för behandling av #ADHD – inte så noga

De nämner det som kallas neurofeedback på nyheterna i radion, skummar pliktskyldigt, hastigt förbi det faktum att metoden har svagt vetenskapligt stöd, och deklarerar förtjust att den nu skall provas på svenska barn med ADHD.

Den första tanken som slår mig är den nonchalans inför vetenskapen som uppvisas när man hittat en metod som tycks tillräckligt mjuk och mysig för att inte kännas skrämmande. Det är inte så noga med vetenskapligheten, tycks det, om man kan slippa de där ruskiga medicinerna som ger så läskiga effekter när de köps på gatan och används lite på gehör sådär i kombination med andra preparat av människor som kanske eller kanske inte har medicinska behov av medicinerna i fråga.

Den andra är en återkommande reflektion i sammanhanget – är behandlingsmålet man strävar efter att ge människan med ADHD verktyg och metoder att kunna utnyttja sin smått formidabla kapacitet utan den sociala kostnad ignorerad eller felhanterad ADHD ofta innebär? Eller strävar man efter att få oss att passa i andras ramar, inte sticka ut, sväva ovanför, dra iväg i förväg, prova de där obanade vägarna, testa vad som händer om… utan sitta snällt på beige soffa utan att kräva mer, snabbare, svårare? Att vingklippa människor med ADHD till samma format som den imaginäre medelmedborgaren?

Vore inte det lite dumt?

Vi är inte bättre, vi är inte övermänniskor, men vi är annorlunda. Vi tänker, reagerar, reflekterar, minns, uppfattar världen annorlunda. Det är ni också. Varenda en. Det är ok. Ni får det. Låt oss också få det.

Kontext: Neurofeedback är alltså ingen ny, revolutionerande metod. Den har beforskats sedan sextiotalet, militärt såväl som civilt. Det finns således gott om vetenskapligt underlag, men inte mycket vetenskapligt stöd för metoden som adekvat behandling av ADHD.

På lördagen så

Att konsten får vara fri betyder inte att alla behöver uppskatta allt. Vi pratade lite om det häromdagen, inte sant? I går spelades en musikvideo in i Malmö på temat att upplåta sin stämma och opponera sig mot alla krafter som vill begränsa rätten att uttrycka sig – i ord, i bild, i musik, i berättelser, i form, med arraksbollar, you name it! Här skriver Rickard Söderberg själv om dagen.

En av de underbaraste aspekterna med dagar som dessa är hur fantastiska människor är villiga att släppa allt vad de har för händer och komma ut och vara med. Tillsammans med dessa tre vackra människor:

En vacker flock

och en del vänliga främlingars hjälp hittade jag fram till inspelningsplatsen. Det var inte helt enkelt, men det var värt det, tänk vilka fantastiska miljöer det finns i Malmö!

 

Hur vet man om man är en sån där… vegetarian?

Kära ICA, eftersom ni väljer att använda en del av er marknadsföringsbudget till att lyfta fram hur människor som kan tyckas lite udda, lite avvikande från normen, faktiskt inte är så väldigt underliga egentligen, utan på det stora hela precis som vem som helst bjuder jag er i dag på en reklamplats här på min blogg. Med denna lilla film belyser ni på ett humoristiskt och avväpnande lättillgänglig sätt några av de reaktioner man faktiskt behöver hantera om man väljer att vara öppen med sina normutmanande preferenser. Ni låter både den som kommer ut och den som reagerar vara sympatiska människor, och lägger ingen värdering i de högst mänskliga reaktionerna:

.

.

*kram* på er ICA för detta.

Fåfängans marknad

I Expressen koketterar en Peter Cornell fåfängt med ett lite lagom klädsamt förakt mot det han kallar ”Galna narcissistsjukan” som nu till hans ohöljda förfäran drabbat även personer ”som man tidigare trodde immuna: kloka och rejäla ledande kvinnor i arbetarrörelsen”

Han exemplifierar detta förfärande förfall hos de fd rejäla kvinnorna så att vi alla skall förstå och uppröras med ett citat ur biografin Margot, författad av Bengt Ohlsson:

”Ibland har hon jeans, ibland är hon barfota. Ibland är tånaglarna nymålade och djupröda.”

Kära nån! Nymålade naglar? På en politiker? Vart är världen på väg?

Visst kan man tycka det är lite gulligt med denna koketta upprördhet över bagateller, men samtidigt är det bekymmersamt med en så trång och snäv norm.

Va som duuuu

Vi pratar en del om det här med mångfald och olikhet och att acceptera och tolerera den som skiljer sig från normen. Det pratas om normkritiskt tänkande, om genus och politiska ställningstaganden och det ena med det andra.

Det är jättebra. Det är rent av utmärkt. Att prata om det gör att man ser saker man inte får syn på annars, eftersom man inte tittar åt det hållet.

Jag skulle bara vilja påminna om en liten detalj i sammanhanget:

Målet är inte alltid automatiskt att den som sticker ut skall slipas ner, vingklippas och formas om för att passa in i normen. Det blir en rikare, roligare, vackrare och framgångsrikare värld om man vidgar normen i stället. Det är lite läskigt, men inte farligt.

Jag lovar.

.

Låt oss indigneras

Jag är lite udda i vissa aspekter. Jag säger inte detta för att kokettera med exotisk fjäderdräkt eller fiska efter försäkringar om hur jag visst är fullkomligt normal. Istället är det ett torrt konstaterande:

Morrica är udda. Konstig. Avvikande från många normer. Komplett obegriplig i vissa aspekter.

Det är du som läser här också.

Det är helt normalt. Avvikande är vi allesammans, på olika sätt. Det är som det ska, inget att vara rädd för och inget att försöka bekämpa, inget att försöka dölja eller generas över. Vore vi inte det hade vi fortfarande stått tvekande vid savannens kant, blygt mumlande ”uggaboff?” inför detta storslagna outforskade okända lockande spännande potentiellt livsfarliga landskap.

På samma gång är jag i andra aspekter så helt och fullt ut normal att det är tråkigt. Jag delar många värderingar med många av er, och ni med varandra, vi ser på många sätt samma horisont från samma utsiktspunkt, och även om våra referensramar skiljer sig en smula har vi mer gemensamt än vi har som skiljer oss åt. Var inte ledsna för det, det är också som ska.

Jag tror att detta är en av orsakerna till den mycket mänskliga gemenskapssökningen som t ex manifesteratdes i den kollektiva indignationen över genusaspekten i uttalanden i svensk tv från en amerikan man som deltog i en norsk talkshow (jag lyckades givetvis missa även denna tv-händelse, men det var i gengäld väldigt trevligt på puben så jag beklagar mig inte) Man kastar ut sin indignation för att visa att man delar denna värdering med de kringstående, och får man medhåll kan man för en stund känna sig helt normal.

Det är också normalt. Man vill höra till, gruppens styrka och samlade kunskap ger både skydd och trivsel.

Men trots detta vill jag påminna om att det är viktigt att åtminstone ett ögonblick då och då stanna upp, bryta mönstret, avvika och kritiskt ifrågasätta gruppens kollektiva agerande. Går man verkligen åt rätt håll? Är det verkligen så att man delar den värdering man ger uttryck för i syfte att markera gemenskap? Ibland blir svaren tveklöst ja, men frågorna måste man ställa sig ändå. Ibland är man mer tveksam, och ibland blir svaren till och med nej.

Det kan bli en ruskigt jobbig situation. Hela den gemensamma indignationen kan komma att vändas mot avvikaren. Det är en ruskig kraft. Man kan känna sig väldigt liten när man står där och avviker. Kanske kan det hjälpa lite att hålla i minnet att man inte är den enda som avviker, även om det känns så?