Tango för vilsna själar

Jag gjorde en fatal miss i min planering när jag reste tor Stockholm för en konferens tidigare i år. När det var dags att stiga på tåget för att åka hem hade jag inte tillräckligt mycket bok kvar för hela resan, i synnerhet inte för en resa med SJ på de spår Trafikverket misskött i så många år att förseningar är regeln.

Så det fick bli en tur inom Pocketshop på Stockholms Central för att åtgärda detta:

Jag är inte bekant med Lucy Dillons författarskap sedan innan, utan valde utifrån titel, baksidestext och omslag. Jag blev inte lurad, jag fick vad jag väntade mig, en rar, tämligen kravlös, historia om en handfull enkla okomplicerade, okontroversiella karaktärer i en idyllisk liten ort någonstans i England, väl lämpad som motståndslös tågläsning genom ett höstmörkt sydsverige.

Historien kretsar kring äktenskapliga relationer, harmoniska, knakande, förflutna, blivande, önskade. Kommunikationen brister här och där, bristerna leder till spänningar men det mesta återgår till idyll igen när karaktärerna efter lite tårar väl börjat kommunicera med varandra.

Viss risk för spoilers nu, så sluta läsa här om du vill läsa boken, och återkom när du kommit till sista kapitlet;

Det som gör boken värd ett inlägg är den enda lilla normkritiska aspekten i hela berättelsen, den genuskontrast Dillon skapar med karaktärerna Katie och Greg. Deras situation är snarlik, deras relationer snarlika, deras frustration är snarlik, deras engagemang i sina respektive jobb är snarlikt, deras partners är snarlika, till och med deras dans är snarlik. Men den ena är kvinna, och den andre man. Det är enda skillnaden, det är hela skillnaden, och enligt Dillons berättelse är det den avgörande skillnaden. Främst består den av känslor, och känslomässiga prioriteringar. När Greg sätter ord på de känslor Katie också upplevt blir hon förfärad, och hennes bild av honom förändras lika snabbt som hennes egen upplevelse av sin upplevelse.

Det säger inget om män och kvinnor, om föräldrars känslor för sina barn eller människors känslor för sina jobb. Men det säger en hel del om samhällets föreställningar om hur män är män och kvinnor är kvinnor.

(Men jag får banne mig inte ordning på Dillons beskrivning av salidan. Kanske är det översättaren som inte kan dansa, kanske är det jag, kanske är det för att jag inte följer och det är följarens steg som beskrivs, men hur många gånger jag än läser det så tycks det förekomma minst en vänsterfot för många i sammanhanget)

#skolchatt om kläder, normer och professionalitet

Det är torsdag igen, så givetvis möts vi i #skolchatt kl 20. I kväll pratar om det här med klädkoder och utseendenormer bland lärare – finns de? Vad faller inom normen? Vad faller utanför?

Ordet klädkod tycks frammana en bild av kostym och proper dräkt, och det är lätt att känna sig lite radhusrebellisk i färgglad klänning eller lite småbusigt här. Men är det verkligen normutmanande klädsel i svensk skola? Höjer en liten mild tuppkam några ögonbryn? Sticker ens den färggladaste schal ut på en konferens? Får ett par nötta Converse till prydlig kostym lika mycket uppmärksamhet som ett par välputsade lackskor i samma sammanhang? Bemöts en plisserad kjol med mindre skepsis än en batikfärgad hemmasydd dito? Vilken slags klädsel uppfattas egentligen som provocerande i svenska skolor?

Hur påverkar utseendenormen bland lärare i svenska skolor lärarnas egen uppfattning av sin position? Hur påverkar det elevernas uppfattning? Påverkar det hur lärare förhåller sig till varandra? Till undervisning? Till elever? Till omvärlden? Påverkar det hur omvärlden ser på lärare? Påverkar det lärares status och auktoritet?

Välkomna till samtalet!

Den chica mångfalden

I ett samtal kring hur frustrerande det kan vara att som enskild individ uppleva att man blir bedömd och bemött utifrån hur andra personer i en grupp man är associerad med uppför sig beskrivs plötsligt upplevelsen av hur människors sätt att se på en individ förändras när det blir känt att individen har en viss diagnos, en viss sexuell läggning eller en viss kulturell tillhörighet som ‘chic mångfald’. Mitt equilibrium rubbas, och hamnar än mer ur balans när jag får ett förtydligande som beskriver hur ‘de här personerna’ (dvs jag, den udda, den avvikande) i sammanhang där mångfald betraktas som symboler på kvalitét betraktas som troféer blir jag än mer provocerad.

Yes, I said it. Jag blir provocerad.

Kränkt? Nej. Men provocerad.

Inte å mina egna vägnar. Jag är snart hundra år gammal och har utgjort ett pittoreskt inslag i sammanhanget ungefär hela mitt liv. Jag kan leva med det. Jag har försökt passa in, jag har försökt släta ut, slipa av kanter, härma efter, anpassa mig, tyda normer jag inte ser, tolka koder jag inte känner till. Det kostar mer än det smakar, och jag har nått en punkt där jag struntar i det. Jag är den jag är.

Men för alla människor, unga som gamla, som kämpar med att försöka vara som alla andra, försöka passa in, försöka omforma sig själva, dölja sin diagnos, sin sexualla läggning, sin udda hobby, sin nördiga sida, sin osäkerhet, sin rädsla att bli ställd utanför. För er skull, fantastiska människor, blir jag förbaskat provocerad av att den smärta, den plåga och den skräck det kan innebära att känna att hur man än försöker så kommer man aldrig att kunna vara ‘som de som är normala’ reduceras till något så förminskande och nedlåtande som ‘chic mångfald’. Som vore det en position man intar för att framstå som intressant, för att göra sig viktig eller få uppmärksamhet.

Till er, fantastiska människor, vill jag säga att det blir bättre. Det finns stöd, det finns hjälp, det finns människor att prata med, människor som varken kommer att försöka förminska er eller skratta åt er.

Det blir bättre. Jag lovar.

.

Efter moget övervägande avstår jag av hänsyn till hen jag pratade med om saken att länka till den plats där samtalet ägde rum.

Marsresenären

Det har blivit dags för del fyra i Morricas serie om elevtyper. Tidigare avsnitt i den aningen oregelbundet publicerade serien finns här, här och här.

I skolan finns en uppsättning normer, koder, underförstådda budskap och dolda förväntingar. Till dessa måste man förhålla sig, det gäller elever, lärare och alla andra som tillbringar stora delar av sin vardag i skolan.

Somliga av dessa normer och koder är vi öppna med – trivselregler publiceras och anslås, vi hymlar sällan kring var fordon, såväl cyklar som bilar, får parkeras, var snöbollar får och inte får kastas, vilka tider matsalen är öppen eller i vilka kärl vad ska kastas.

Andra är vi hemligare med, antingen för att vi av en eller annan anledning drar oss för att nämna dem rakt ut – vi kan tro att någon annan redan nämnt det och vi kommer uppfattas som tjatiga, vi kan tro att folk kommer att känna sig trampade på tårna, vi kan tro att vi uppfattas som vänligare om vi låter bli att säga rent ut och i stället bara antyder – eller för att vi faktiskt tror att det inte behöver sägas, eftersom det är så självklart.

Resultatet kan bli en kulturkrock så det både blixtrar och smäller. För den som kommer från en miljö där normer och kodsystem ser annorlunda ut kan dessa hemliga koder, dessa smygande normer, de outtalade förväntningarna och de underförstådda budskapen hen känner av men inte känner till bli lika svårtolkade och obegripliga, och risken att göra fel och vara ohövlig eller framstå som ohörsam eller korkad, som om personen landat på Mars och försökt delta i den Marsianska kulturen, helt utan guide.

I de flesta skolor i dag har vi en eller annan Marsresenär. De kan se lite olika ut – somliga är väldigt tysta och försynta, iakttar och tar knappt någon plats alls i sina försök att orientera sig i denna främmande kultur. Andra frågar en väldigt massa, om saker som vi ibland förvånas över att någon ens behöver fråga om. Ytterligare andra provar sig fram, härmar efter och försöker få till det. Och somliga försöker helt enkelt med sin hemvanda kultur, att låtsas att det egentligen inte är någon skillnad och det som funkar på ett ställe nog tusan funkar på nästa också.

Vi som är hemma i kulturen här på Mars, vi kan bemöta dessa Marsresenärers förvirring på olika sätt, såklart. Vi kan bli irriterade på att de är så klumpiga och nonchalanta, vi kan bli frustrerade över deras oförmåga att se de normer vi tar för så självklara. Eller så kan vi lägga en stund då och då på att guida. På att förklara hur man hanterar olika situationer här, hur man hälsar, hur man går in i ett rum, när man lämnar ett rum, vem som är högst i rang och vem som kommer därefter. Vad som betraktas som ohövligt, och hur man bör agera i stället. Vad som betraktas som så överdrivet hövligt att det blir besvärande, och vad som verkligen uppskattas.

Ty även om Mars är en röd planet och resenärarna kommer från en blå så har vi mer gemensamt än vad som skiljer oss åt, och genom att synliggöra normer och förväntningar kan vi får tid och kraft över att upptäcka det.

Morrica bloggar om sex

Den generella människan är en sexuell varelse. Mer eller mindre i olika perioder av livet och tillvaron, men mycket få människor lever ett helt liv utan någon sexuell period, Detta är en fullständigt naturlig aspekt av att vara människa, helt i klass med att äta eller sova, ett behov vi behöver ta hänsyn till och förhålla oss till på ett balanserat sätt.

Ungdomar utgör inget undantag. Tvärtom, med hormonerna rasande i kroppen och utveckling som sker i en halsbrytande takt tar de kroppsliga aspekterna av tillvaron lätt en väldigt stor del av fokus och uppmärksamhet. Så är det, det var likadant för de flesta av oss som en gång varit unga, och det kommer förbli så även i framtiden.

Ungdomar experimenterar och utforskar, och för att kunna utforska sin sexualitet utan att i onödan riskera att råka fortplanta sig, med alla de konsekvenser det innebär för en ung människas möjligheter och tillvaro, och för samhället i stort, är det rimligt att vuxenvärlden håller i minnet vad det innebär att vara ung och tillhandahåller preventivmedel. Det är en investering som lönar sig för oss allesammans.

Människan jag nämnde ovan är också i många aspekter en tuktande varelse. Det gäller villahäckar och krukväxter lika väl som sig själv och medmänniskor. Genom att tukta, anpassa, kontrollera och manipulera omgivningen, försöka få det som sticker ut mindre synligt eller rent av göra sig av med det, kan man få en känsla av att man har kontroll, att man tämjt världen omkring sig, att man skapat sig en trygg och förutsägbar plats. Genom att tukta, anpassa, kontrollera och manipulera behov, kroppsliga såväl som själsliga, hos sig själv, och andra, försöker man uppnå samma effekt. Det är olyckligt, och skapar ofta mer smärta än det skapar lugn.

Exemplet från Varberg, där en ung kvinna anmält att hon ombetts tona ner sin sexualitet och att inte ta med sin flickvän till skolan, eftersom det kunde förvirra och skrämma andra elever, är inte snyggt. Jag känner inte till omständigheterna kring det hela utöver vad som står i dagstidningarna. Kanske har flickvännen i själva verket två huvuden eller saxar i stället för händer och det är orsaken till att övriga elever skulle kunna bli förvirrade. Kanske rör det sig om ett missförstånd. Men kanske handlar det om att det, än i dag, faktiskt finns människor som uppfattar sexualitet, och i än högre grad homosexualitet, som så främmande att de helt enkelt försöker tukta bort den.

Det vore illa om det står så till i svenska skolor än idag.

.

 

 

(Jag borde kanske framhållit redan i inledningsstycket att det är skillnad på att sexblogga och att blogga om sex?)

Barn har rätt till sina föräldrar

I Kalifornien har just lagts ett nytt lagförslag i frågan om barns rätt till sina föräldrar. Förslaget är helt enkelt att barn skall ha rätt till sina föräldrar, utan den begränsning som ligger i begreppet ‘båda’. Styvfamiljer, regnbågsfamiljer, kärnfamiljer – konstellationerna är varierande, och många barn växer upp i en vardag som inte helt omfattas av den normbild av föräldrarskap som fortfarande dominerar många delar av den offentliga debatten.

Oavsett om barnet växer upp med två mammor, med två pappor och en mamma, med två mammor och två pappor eller kanske rent av med tre pappor eller fyra mammor (eller i någon annan konstellation) så är det barnets vardag, och de vuxna utgör tillsammans det trygghetsnät som omger barnet. Det kaliforniska förslaget är att lagen anpassas efter denna verklighet, och gör det möjligt för ett barn att ha så många vårdnadshavare, oavsett dessa vuxnas kön, som faktiskt finns i barnets liv.

Att mer konservativa röster i debatten bekymrar sig en aning över tanken på andra familjekonstellationer än de som betraktas som traditionella är inte oväntat:

Right-wing commentators have been quick to argue that this is but proof that the push for gay marriage is eroding the family unit. Benjamin Lopez of Traditional Values Coalition told the Sacramento Bee that it was an attempt to “revamp, redefine and muddy the waters” of family structure.

Vad säger ni? Att åtminstone ta upp frågan om familjestruktur och barns rätt till alla sina föräldrar till diskussion, är det inte dags, eller slår jag in redan öppna dörrar?

Inte ett inlägg i genusdebatten

Det kan kanske uppfattas som ett sådant, men det är inte det. Kanske lite milt normkritiskt, sådär, på sin höjd, men knappt det ens. En reflektion över normer kanske vi kan kalla det?

Någon, jag tror jag vet vem men jag hittar det inte så jag avstår tills vidare att säga något namn, fick i en intervju för en tid sedan frågan om vem som var ‘mannen’ i förhållandet han lever i, han eller hans likaledes manlige partner. Han svarade, föga förvånande, att han är man. Och att hans partner är man. Och på något annat vis ville varken han eller hans partner ha det.

Och när man tänker på saken är det ju alldeles logiskt – en man som blir kär i en man är ju just en man, och mannen han blir kär i blir han kär i för att han är den man han är. Och en kvinna som blir kär i en kvinna är just en kvinna och kvinnan hon blir kär i blir hon kär i för att hon är den kvinna hon är. Precis som en man som blir kär i en kvinna blir kär i henne för att hon är den kvinna hon är. Och omvänt. Och dessa förhållanden ändras inte för att ett förhållande inleds.

Egentligen har jag inte mer om saken att säga än bara det. Frågan som ställdes säger en del om frågeställaren. Dels att denne var en aning närgången, dels att denne har en föreställning om att alla relationer följer det mönster frågeställaren själv var bekant med. Kanske är det jag vill helt enkelt att rekommendera att man reflekterar en liten aning över sina egna föreställningar innan man tar för givet att man förstår sig på andras förhållanden?

Eller så bara svamlar jag. Det är också möjligt.

.

 

Cirkeln

Det är klart att hon står ut. Människor som hon passar in i den här världen på ett självklart sätt. De gör alltid det förväntade och normala. Framför allt är de övertygade om att de sitter inne med lösningen på alla problem. Lösning nummer ett: Passa in och följ reglerna. Som rektor är Adriana Lopez drottning över en hel värld som bygger på den filosofin.

Jag har börjat läsa Cirkeln, den omskrivna första delen i trilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, och redan på första kapitlets första sida dyker citatet ovan upp.

Passa in och följ reglerna.

En lovande början, inte sant? Har ni läst? Tyckte ni om den?

#skolchatt

Det är strax torsdag igen, och som vanligt om torsdagarna så träffas vi på Twitter klockan 20.00 för #skolchatt. Denna vecka handlar det om skolans fostransuppdrag.

Det låter allvarligt, och det är allvarligt. Det är ett uppdrag som genomsyrar alla delar i det arbete som pågår i skolor runt om i landet.

Jag jobbar, som ni nog vet vid det här laget, på folkhögskola. Nej, jag växlar inte spår, jag pratar fortfarande om fostransuppdraget, häng med får ni se.

Folkhögskolor är också skolor, genom att läsa allmän kurs hos oss har man samma möjlighet att bli lika behörig för att söka högre utbildningar som man har på vilket gymnasium eller vilket komvux som helst. Men på flera, avgörande sätt skiljer vi oss från andra skolor. Dels gör det stor skillnad att våra kursdeltagare och elever är myndiga, naturligtvis. Det gör också skillnad att vi lyder under folkbildningsrådet, snarare än under skolverket, och har andra styrdokument än de skolor som lyder under skolverket.

Och i en diskussion om skolans fostransuppdrag vill jag gärna lyfta den formuleringen som finns i våra styrdokument. Den är nämligen, tycker jag, mycket tydlig och rimlig:

bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen

För att kunna påverka sin livssituation är det nödvändigt att känna till och behärska de spelregler som gäller i det samhälle man lever i. Det är nödvändigt att kunna passa tider, att kunna föra ett civiliserat samtal, att kunna ta och ge kritik utan att ta det så personligt att man blir ovänner. Det är nödvändigt att kunna vänta på att någon annan pratar färdigt innan man kliver in med det man själv vill säga, att kunna vänta på sin tur, att vara villig att dela med sig och ge andra hjälp, och inte minst att ta emot det någon annan erbjuder och att själv kunna be om hjälp utan att känna att man tappar ansiktet. Det är också nödvändigt att klara av att behandla andra människor hövligt, även om man inte är bästa vänner eller kanske inte ens direkt tycker om den andra.

Visst kan man tycka att det här är något man borde kunna nästan automatiskt, att föräldrar etc borde ha tagit hand om den här biten. Men det är en väldig skillnad på att fungera socialt i ett så litet och anpassat sammanhang som en familj utgör, och att fungera socialt i ett så stort och komplext sammanhang som en skola utgör. Det måste skolan och alla som arbetar i skolan vara medvetna om, förhålla sig till och, faktiskt, ta ansvar för.

Så ser jag på det fostransuppdrag vi kommer att prata om i #skolchatt denna vecka. Välkomna att vara med i samtalet!

Mörkrädd

Har du någonsin varit ensam om natten, trott att du hört fotsteg bakom dig och vänt dig om, men ingen är där?  Och när du skyndar på stegen tar det emot att titta igen, ty du är säker på att det är någon där […] Kanske spelar sinnet dig spratt, du känner något och plötsligt fixeras blicken på skuggor som dansar bakom dig.

Jag tror de flesta har varit med om det – de där stegen som tycks följa en i den tysta natten, som stannar när man själv stannar, så exakt så att man till slut lyckas övertyga sig själv om att det faktiskt bara är ett eko. Och i just det ögonblicken tycks stegen hamna en aning i otakt med de steg man själv tar. Bara ett ögonblick, men det räcker. Eko hamnar aldrig i otakt.

.

.

Vi har sett den där ljusa skuggan röra sig precis i utkanten av synfältet, sett den fladdra till och försvinna när vi vänder blicken ditåt, men anas igen när vi stirrar stint där vi såg den tills vi är övertygade om att där är Något, något som inte borde finnas, något vi inte vill att det ska finnas, något som inte stämmer med den världsbild vi har. Som inte passar in i mönstret som vi känner det. Som bryter mot allt vad vi föreställer oss kan finnas i världen.

Det behöver inte ens vara särskilt mörkt eller särskilt ensamt för att vi ska uppleva denna rädsla inför något som ställer vår världsbild på kant. En manlig förskollärare, en kvinnlig svetsare eller en barnmorska med helskägg kan ibland räcka för att skrämma oss, även i fullt dagsljus, och få vår fantasi att arbeta övertid. Män är ju inte som kvinnor genetiskt disponerade att; eftersom ju kvinnor är så mycket svagare än män så; en man kan aldrig föreställa sig eller förstå…

Magnus Blixt har ett bra uttryck när man pratar om saker och ting som bryter mot sedvänja, vedertagna normer och de invanda mönstren :

Det behövs bara en vit kanin för att bevisa att inte alla är svarta.

Det spelar ingen roll om vi färgar den vita kaninen svart, om vi gömmer den, skickar iväg den eller vägrar låtsas att vi ser den. Den finns ändå, skinande vit bland alla svarta, och hur mycket vi än låtsas så är och förblir vi medvetna om att det den bevisar är att det vi alltid trott var sant – alla kaniner är svarta – inte alls är sant.

Den värld vi trodde vi kände så väl, där vi trodde oss trygga och trodde oss veta precis vad som väntar bakom varje hörn dök plötsligt något upp som vi fnyst åt och avfärdat som skrock, myter, sagor eller hittepå.

Skrämmande varelse

Det är inte alls ovanligt att man blir lite nervös när sånt händer. Och det spelar ingen roll om det nya, det oväntade, det som ställer det man tagit för naturlag på huvudet, är hur litet och ulligt och icke hotfullt som helst. Det är det faktum att något man var övertygad om inte existerar plötslig visar sig som skrämmer. Vita kaniner idag, vem vet hur världen ser ut i morgon?