Vad är det för fel på papper och penna?

Inget alls, självklart. Papper och penna har många fördelar framför t ex att knacka in sina minnesnoteringar i sten, rista dem i en planka med kvistar och andra ojämnheter, skriva dem i sanden eller omsorgsfullt forma dem i lera som sedan bränns och bevaras till eftervärlden. Papper och penna är i jämförelse snabbt, enkelt, bekvämt, väger mycket lite, tar hyggligt liten plats både att bruka och förvara. Det är rimligt beständigt, och det är förhållandeis enkelt att editera minnesnoteringarna.

Men nu är det ju sällan i relation vare sig till sten, trä, sand eller ens lera frågan i rubriken ställs, utan i relation till de moderna digitala enheterna som allt fler nyttjar. Telefoner, plattor och datorer där ofta molntjänster som t ex Evernote och Google Doc används för syftet.

Och i det sammanhanget blir mitt svar ungefär såhär:

Digitala minnesnoteringar är framförallt överlägsna papper och penna av två orsaker.

Delbarheten är den ena. Och jag tänker då både på möjligheten för flera personer att synkront göra minnesnoteringar tillsammans, på samma plats, utan att behöva trängas, och på möjligheten att ögonblickligen dela med sig till andra som befinner sig någon helt annanstans.

Mångfalden är den andra. Digitala minnesnoteringar görs enkelt i form av lättediterad text, bilder, filmer, ljudupptagningar, illustrationer, länkar, kommunikation med andra. Återigen, synkront och omedelbart.

Prova, vet ja. Det är inte alls svårt, även om det kan kännas så innan man kommer igång.


Öppna landskap

Ett av de argument som då och då lyfts för det som i dag betraktas som traditionell kosthållning, dvs någon form av kött som utgångspunkt för de flesta maträtter, är att tamboskap hjälper till att hålla landskapen öppna, och öppna landskap vill vi ju ha.

Jag måste erkänna att jag ställer mig lite skeptisk till just detta argument.

Dels för att jag inte är helt övertygad om att alla de kossor och grisar och hönsfåglar som blir människomat faktiskt ägnar sig åt den form av landskapsarkitektoniska aktiviteter som håller landskapen öppna, dvs hänger i idylliska hagar dagarna i ände och äter och skiter medan bonden går omkring med ekologisk lie och skördar långsiktigt hållbart odlat vinterfoder till dem.

Dels för att argumentet är ungefär detsamma som argumentet om barndomsminnen i debatten kring sommarlovet. En nostalgisk önskan att åtminstone i någon mån bevara den romantiska bondesamhällesverklighet man minns från t ex Astrid Lindgrens berättelser om Bullerbyn eller Emil i Lönneberga, där sommarnätterna är långa, korna råmar idylliskt och alla går i träskor på sandvägar med en sträng gräs i mitten.

Missförstå mig inte, jag tycker också att Diablo-landskap är trevliga att se på, men jag tycker inte riktigt att nostalgiska drömmar är ett argument i frågan.

Bokslukarmyten

Jag är jättebekymrad över att barn inte längre hamnar i bokslukaråldern. Den vill man inte att någon ska missa

utbrister Monica Rosén, professor på institutionen för pedagogik vid Göteborgs universitet i DN. Hon är en av författarna till rapporten Läsarnas marknad, marknadens läsare en forskningsantologi kring undersökningar om läsförståelse. Där konstateras att svenska barn och ungdomar läser allt sämre. Och än en gång är de här elända datorerna en av de stora bovarna i dramat:

Ulf Fredriksson, docent vid institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet […] ser framför allt tre förklaringar till att niorna läser allt sämre:

– Datoranvändandet tränger ut läsningen, men det hänger även samman med skolan, där skillnaderna har ökat kraftigt. Kommuner investerar olika mycket på utbildning, och möjligheten att välja skola har lett till att medvetna föräldrar plockar ut sina barn till vissa skolor […]Dessutom präglas undervisningen i dag i hög grad av sådant som kallas ”självständigt arbete” eller ”beting”, där eleverna själva ska lösa en uppgift på en viss tid. Det gynnar inte de svagare eleverna.

Detta samtidigt som iPad-visionärer sprider sin entusiasm och skolor försiktigt börjar förhålla sig till det här nymodiga internettet.

Ja, jo, jag raljerar lite, det gör jag. Det här med läsandet är en betydelsefull aspekt, dagens samhälle bygger på skriven information och läskunnighet underlättar livet på många sätt, och inte bara det. Rosén igen:

Det är ett förvånande resultat som strider mot vår självbild, där läsande är en del av vår kultur

Detta med bokslukaråldern, den mytologiska fas många av oss minns från vår egen barndom när vi läste, läste, läste, gav oss hän och försvann in i böckernas magiska världar, svepte jorden runt, seglade på de sju haven, reste ut i rymden, mötte Aslan och Dumbledore. Den unnar vi barnen också, den är ju, som Rosén beskriver, en del av vår självbild. Den är en del av vår världsbild, den har gett oss perspektiv och vidgade horisonter, vi har genom den sett och upplevt saker vi aldrig skulle kunnat uppleva själva, vi har fått del av erfarenheter och lärdomar som gett oss möjligheter att hantera och förbereda oss för situationer vi hamnat i på ett sätt vi inte skulle kunnat göra utan dessa bokslukarår.

Men är det böckerna som gett oss detta? Eller är det berättelserna, som när vi var unga kom i form av böcker? Som när tidigare generationer var unga kom i form av sånger, myter, legender och folksagor, och som i dag också kommer i form av filmer, av spel, av ljudböcker och av elektroniska dokument av olika slag? Och som framgent kommer att komma i format vi knappt ens kan drömma om idag?

Jag tror det är berättelserna, och jag tror, som jag sagt tidigare, att det absolut är så att datorernas inträde på scenen förändrar läsförmågan. Men jag tror också att det kan vara så att vi behöver vara uppmärksamma på vad det är vi ser som problem så att vi inte rätt som det är försöker återskapa vår egen ungdom istället för att hantera dagens situation.