Låt det gå, låt det dö, det är en ny dag

It’s revelation, celebration, graduation
Times collide watch the world awaken
All the past regrets from days gone by
Let it go, let it die

It’s a new day for the faceless
Take the torches from the useless
First amendment, second guesses
All dependant, I’ll do anything to help you

.

Dokumentation är kommunikation

Jag dokumenterar. Efter varje lektion skriver jag ner vad vi gjort, hur det gick, vad som fungerade och inte fungerade, vad vi behöver ta upp igen och så lite om gruppen och om varje elev. Innan, under och efter varje moment skriver jag ner vad vi gjort, hur det gick, vad som fungerade och inte fungerade, etc. Jag har gjort detta i många många år, och har ärligt talat lite svårt att se hur jag skulle kunna jobba utan denna. Om det är något konstigt, udda, intressant, ovanligt, spännande, viktigt eller på annat sätt anmärkningsvärt som hänt så skriver jag upp det också. Jag förstår att självaste ordet dokumentation kan upplevas som plikttungt och kvävande, men låt oss titta lite på det från ett annat håll ett ögonblick, så kanske jag kan förklara lite vilket värde den har för mig:

Dokumentationen jag gör idag är, för mig, ett sätt att kommunicera med den framtida Morrica.  Jag skriver till henne och berättar för henne vad som händer nu, ty jag vet att hon kommer att behöva veta det, men jag vet också att hon inte kommer att komma ihåg det såvärst bra. Hon, liksom jag, har ett rätt instabilt minne, och därför skriver jag till henne. Papper minns. Hon kommer att behöva veta om det var Mikael eller Torsten som presenterade den där superintressanta slutsatsen när vi läst the Raven, och om det var Lotten eller Sara som hela tiden låg lite efter när vi läste romanen, och åkte snålskjuts på de andra i diskussionerna. Det är ju hon, den framtida Morrica, som ska ge feedback på saker och ting, och då behöver hon veta detta, och mer därtill.

Mer komplicerat och mer plikttyngt än så är det inte, det här med dokumentation. Inte för mig.

Paradigmskifte

Ett paradigmskifte är i de flesta fall omvälvande för alla inblandade, på ett eller annat sätt. De tankebanor man vant sig vid leder plötsligt fel, förväntningar förändras och världen är inte längre densamma som den varit.

Ibland sker det så plötsligt, så brutalt och så omvälvande att vi känner hur världen rör sig under våra fötter, saker tycks byta plats precis utanför vårt synfält och vi känner oss vilse på platser och i situationer där vi kände oss fullkomligt hemma bara ett ögonblick tidigare.

Andra gånger sker det långsammare, mer gradvis, nästan smygande, och ger oss möjlighet att vänja oss och hitta vår position och funktion i det nya. Det kan kännas bättre, men orsakar ibland större problem när det blir uppenbart att den som håller fast vid det gamla hamnat väldigt långt vid sidan av.

Stefan Einhorn skriver i Vägar Till Visdom hur det inte alltid rör sig om samhälleliga omvälvningar, utan även saker på ett personligt, individuellt plan skiftar vår paradigm, och får oss att plötsligt tänka på saker eller företeelser på ett annat vis:

Vi kan komma till insikt om att vår partner under flera år har varit otrogen, vilket ger oss en helt ny syn på relationer och på livet. Någon oss närstående kan plötsligt dö, vilket gör att vi på ett chockartat sätt tvingas se tillvaron ur ett helt annat perspektiv. Eller också blir plötsligt och helt oförberett förälskade och får uppleva hur livet förändras.

När dessa paradigmskiften inträffar öppnar sig samtidigt möjligheter att tänka nytt – om vi bara har förmåga att ta till oss detta skifte av paradigm, i stället för att hänga kvar i gamla tankebanor (s 176)

Detta med att tänka nytt låter storslaget, och det är storslaget, hisnande magnifikt storslaget. Ställd inför detta kan man känna sig både liten och obetydligt, otillräcklig och rädd. Då är det inte lätt att våga ta klivet ut i det nya, okända, att våga hoppa över kanten utan att vara säker på vad som finns att landa i, att tänka nytt och våga släppa det gamla, trygga. Det, som fungerat så länge och med paradigmskiftet plötsligt bara upphört att fungera.

Ett bra första steg mot att tänka nytt kan vara att våga berätta om sina känslor. Ett annat bra steg är att våga fråga om det nya. Ytterligare ett annat är att hålla någon i handen och faktiskt släppa, helt och hållet, det gamla en stund och lita på att den man håller i handen kommer att leda en rätt.