Såpbubblor

Att det nya läsåret börjar är något att fira. Såpbubblor är ett trevligt sätt att fira på. De svävar iväg med sina regnbågar och gnistrar i solen, och förhoppningsvis får de en eller annan kursdeltagare att känna att just hen är precis så extra välkommen som hen är.

 

Nytt år, nytt språk

Årsskiftet närmar sig med stormsteg. Blommor, sånger, skolavslutningar om bara ett par ögonblick, elever springer ut, tomma skolor där bara solstrålar in genom fönstren leker.

Och som vid alla årskiften så befinner vi oss så intensivt här och nu, i de sista skälvande dagarna med årets klasser, samtidigt som på planeringsnivå befinner oss där och då, i nästa år, och förbereder för de klasser som ännu inte finns, som vi ännu inte känner, men vet vilka kurser de kommer att läsa, och vi förbereda.

Mitt nyårslöfte är ett år med än mer fokus på språket. Jag läser mycket, det sticker jag inte under stol med, jag läser skönlitteratur, bloggar, tidningar, dagsnyheter, avhandlingar, forskningsrapporter, artiklar, serier, och mina elever läser mycket. Romaner, noveller, dikter, artiklar. Det är en början.

Nästa år vill jag söka än mer samarbete kring just språk med kollegor i alla ämnen. Vad kan jag ge? Vad kan jag få från dem att ta in i det vi gör i Språkhuset? Vad vill eleverna ha mer av, och vad behöver de mer av fast de helst vill slippa?

Gott slut önskar jag oss alla!

Dagen efter

Dagen efter vårterminens sista dag är alltid en speciell dag – fylld av vemod, glädje, stolthet och lättnad. Många kommer jag träffa igen i höst, och det ser jag fram mot. Andra har lämnat mitt klassrum för sista gången. Somliga stannar i närheten, både geografiskt och på andra sätt, andra ger sig ut i världen. Vi lever i en tid när sociala media gör det möjligt att stolt skymta hur många av de kursdeltagare och elever som gått ut genom klassrumsdörren för sista gången finner sin plats i världen, erövrar den, gör den till sin och börjar förändra den.

Snart står vi där igen, det är upprop och nästa år tar sin början. Ett helt nytt år, med helt nya chanser och möjligheter.

Snart, men inte riktigt än.

Nyårstider är planeringstider

Det nya året ligger framför oss, med blanka ark och nya kritor till. Det finns hållpunkter och konturer, men mycket är öppet, en del osäkert, somligt hänger i luften och en del kan till och med vara rätt läskigt.

Och egentligen vet vi ju inget alls om det som ska komma. Saker händer, världen utvecklas, allt ställs på huvudet, skakas om, förutsättningar förändras. Något vi aldrig anade dyker upp och något vi trodde var säkert visar sig vara en chimär.

Ändå, eller kanske just därför, planerar vi. Utifrån erfarenheter, utifrån dagens kartor, utifrån det vi vet i dag, utifrån hur vi föreställer oss att utvecklingen kommer att se ut. Vi pratar med varandra, planerar tillsammans, krattar arenor, plottar rutter och lägger ut kompassriktningar.

Kanske organiserar vi för att när kaos kommer ska vi ha något att hålla oss i?

.

Nytt år, ny termin, nytt schema

Den nya terminen börjar i ett stillsamt kaos – nya omständigheter har gjort det nödvändigt med schemaförändringar, och vi virrar omkring med de gamla rutinerna i kroppen. Det är små förändringar, och godmodigt stämning, men det är en omställning och med ett huvud inställt på ett ämne är det inte helt självklart enkelt att få in tankarna på ett annat sådär direkt på måndag morgon.

Vi vet att om ett par veckor sitter det nya där det ska, och vi går på autopilot dit vi ska.

Man kan, om man så vill, dra paralleller mellan vår lilla, och i sanningen rätt hemtrevliga, terminstartsförvirring och de större förändringar med påföljande förvirringar som äger rum runt om i världen. Nya förutsättningar och nya förhållanden att orientera sig efter tar på krafterna. Innan de nya perspektiven blivit vardag tar de så mycket fokus att allt, vare sig det är relaterat till det nya eller inte, påverkas och känns tyngre.

Och så rätt som det är har även detta blivit vardag, vi kopplar in autopiloten igen och lunkar på – till nästa gång.

 

Tidsresor

Sen jag började jobba som lärare har jag levt med en anings förskjutning i tidsdimensionen – mitt år börjar och slutar ungefär vid midsommar, och det kalendariska årskifte vi precis passerat har bara ett symboliskt värde. Anne-Marie Körlings inlägg om hur det pedagogiska året nästan börjat påminner mig än en gång om att alla ser inte saken på samma sätt.

Och jag funderar vidare på att om man ser detta nyår som nyåret, och januari som nystarten, då blir det här med att den nya lagen skall börja tillämpas i början av året ett annat sätt att se på det än min tanke om att den börjar tillämpas mitt i året. Jag har funderat över om detta månne är smått genialiskt, att börja så mitt i och liksom tvinga skolorna att simma istället för att börja i början av ett läsår och ge möjligheten till mjukstart och ett ben i båten och ett på bryggan.

Ett tidsfilosoferande som förmodligen inte gjorde någon människa klokare, men som fanns i mitt huvud och ville ut.