Lite om kaffe

En av de motsägelsefulla aspekterna i det som är jag är att jag å ena sidan dricker en del kaffe, å andra sidan inte kan brygga hyggligt kaffe. Jag äger inte ens en kaffebryggare, det hade ju varit poänglöst och ett slöseri eftersom jag faktiskt inte kan använda den.

Jag använder i stället min älskade kettle och lagar pulverkaffe. Jag vet, det fnyses en del över konceptet bland de som anser sig som finsmakare, men jag antar glatt att det beror enbart på att den erfarenhet man har av pulverkaffe är gammalt blåvitt pulverkaffe som stått öppnat i något hörn i flera månader och tappat smak.

Befinner jag mig på annat håll, där det finns möjlighet att välja och kanske rent av en skicklig barrista i vars händer jag med förtroende kan lägga mitt behov är en cappuccino med en extra shot espresso min fix men jag är inte kinkig, bryggkaffe, kokkaffe, latte, till och med mystiskt automatkaffe som smakar mer svamp än kaffe är bättre än inget kaffe.

Så när jag får ta del av en vederhäftig beskrivning av personlighet baserad på vilken slags kaffe man föredrar kastar jag mig givetvis förtjust över den och finner att jag dels tycks vara en ”cheerful, straight forward types, who like a laugh and live by the maxim “if it ain’t broke, don’t fix it” och ” all froth and bubble, bored by detail and liking – but not obsessed with – material objects” men, eftersom jag ju gärna blandar in espresson, med inslag av ”moody, hard-bitten and hard working”. Och allt är naturligtvis inte solsken, jag rekommenderas att ” let others see the hidden depths in their personality” samt är ”prone to “night-time shenanigans, followed by a rather louche attempt at day time repair”. “Freud would have a field day here,” write James and Moore”.

Där har ni mig – Morrica i en kopp!

Hmmm, efter att ha fläkt ut mig såhär helt oblygt tror jag det är dags för en kopp kaffe, vad säger ni?