Om SJ och service

Jag tog bussen in till centrum för att handla, men missade bussen hem. Skånetrafiken bekymrar sig inte så mycket om tidtabellen, fem minuter innan avgång eller fem minuter efter gör väl detsamma tycks de tänka, så bussen som skulle gått kvart över gick redan tio över, och på väg ut ur affären en minuts promenadväg från busshållsplatsen såg jag den rulla iväg.

Det är söndag. Det innebär att bussarna går en gång i timmen. Ungefär, sådär. Att stå och vänta en timme på nästa buss är inte jättekul, men det är ingen större katastrof heller, i synnerhet inte om vädret är så behagligt som det är idag. Förtretligt, på sin höjd. Och medan jag stod där på järnvägsstationen varifrån jag tar bussen kom förtvivlade norrmän förbi. Deras tåg var inställt.

Bara så. Ingen mer information, och stationen så stängd, nersläckt och obemannad som den är på södageftermiddagar, trots att tågen fortfarande går. Borde gå, menar jag. Den enda levande människan var killen i Pressbyrån. Han gjorde vad han kunde, visste att berätta att det inställda tåget hade med kraftigt regn uppåt landet att göra, kunde erbjuda biljetter till en nattbuss till Stockholm och förmedla ett rykte om att nästa tåg norrut eventuellt skulle komma att gå. Trots att han inte är SJ-anställd gjorde han SJs jobb.

Dessa förtvivlade människor behövde vara i Trondheim i morgon förmiddag, en kvinna behövdes på sin arbetsplats Nidarosdomen för att hjälpa till och bistå människorna som drabbats av katastrofen. SJ kunde inte bistå med alternativa färdmedel, var det kärva besked som gavs efter en smärre evighet i telefonkö.

SJ.

Nu måste vi prata allvar. Det här håller inte. Ni känner till terrorattacken i Norge, ni vet hur många människor, hur många barn och ungdomar som har dödats. Ert agerande, som i vanliga fall kan betraktas som slappt och oengagerat när det gäller förseningar, blir i det här fallet salt i öppna sår.

Nej, ni råder inte över vädret, men ni råder över att ingen enda SJ-anställd fanns på plats på stationen i Lund för att ge information och bistå de människor som plötsligt fann sig strandsatta i Skåne. Förstår ni överhuvudtaget vilken skillnad det hade gjort om där hade varit tänt, och det hade funnits en levande människa att vända sig till istället för ett telefonnummer med 33 personer före i telefonkön?

Om ni förväntar er att Pressbyrån skall sköta er informationstjänst så bör ni betala dem ersättning för detta. Att parasitera är inte snyggt.

Skärpning.

Jag skäms över er.

Hjärterum? Inte för den utanför kretsen!

Vi var på bio i afton, dott och jag. Filmen var inte alls dum, en saga om kampen mellan det goda och det onda, om vikten av att visa respekt även för dem som inte är perfekta och faran i att sträva efter perfektion. Dessutom måste jag säga att stolarna i salong 1 i filmstaden i Lund är oerhört bekväma, och 3D-formatet, när det inte används som en sensation och inte tillåts spela någon som helst huvudroll utan bara är, lyfter den visuella upplevelsen av filmen.

Innan bion gick vi och åt. Vi satte oss vid det som kommit att bli vårt favoritbord. Det står i ett hörn, ett i en grupp småbord med plats för två eller fyra och trevligt med utrymme mellan borden, trots att det är ett väldigt litet ställe. Vi gillar det i synnerhet för att man kan prata i lugn och ro medan man äter, och för att det står lite vid sidan av, man inte behöver oroa sig för att få en väska eller en bricka i huvudet när andra kommer och sätter sig.

Men idag var det inte alls så trevligt som det brukar vara. Ett par minuter efter att vi fått vår mat dök plötsligt ett par människor i medelåldern upp, började flytta runt bord och placera om stolar med högljudd frejdighet.

-Hoppsan, ja, nu kommer vi väldigt nära här, sa kvinnan till vårt bord (hon var noga med att varken titta på mig eller dott när hon sa det, så jag kan bara dra slutsatsen att det var själva bordet hon pratade med. Bordet svarade dock inte.) men lät inte det bekymra sig. Hur många är vi? fortsatte hon sedan till mannen, som svarade sju.

Och sju var de. Sju medelålders, frejdiga, högljudda människor som ogenerat slog sig ner i princip PÅ vårt bord. Den trivsamma stämningen som stendött när de började möblera om hamnade någonstans under den sibiriska tundran, så vi packade ihop oss, jag och dott, tog våra tallrikar och glas och började trassla oss ut för att hitta ett annat bord.

-Känner ni er lite instängda? frågade en av de andra i den medelålders horden. Eventuellt svar lyssnade hon inte på, denna kommentar var tydligen övre gräns för vad de hade att erbjuda i hövlighet. De tycktes uppskatta att få utöka sitt revir till att omfatta även det som varit vårt bord för att lägga jackor och saker och ting på, även om de inte sa något om den saken heller.

Jag var inte helt glad när horden en stund senare dessutom vällde in på Filmstaden, jag uppskattar dock att de valde en annan film än vi.

Allvarligt talat, deras hänsynslösa kalkylerande med att vi inte skulle ställa till bråk, och att vi skulle flytta oss, är arttypisk och rasande pinsamt. Hade jag sagt ifrån är sannolikheten stor att de hade ägnat lång tid åt att göra kvällen sur för oss, och att uppfostra medelålders fruntimmer av båda könen är inte vad jag har lust med när vi är ute för att fira att vi nu har jullov både jag och dott.

.