Kamerorna var på

Expressen publicerar nu ett filmklipp från grälet mellan Olofsson och Wetterstrand. Man vet också att berätta att bråket fortsatt på partiernas hemsidor:

Centerpartiet presenterade tidigt på morgonen en rapport på sin hemsida där man hävdar att det saknas 8,2 miljoner ton koldioxid i de rödgrönas åtgärder för att få ner utsläppen. ”Klimatbluffen: åtgärder saknas för nio tiondelar av egna klimatlöftet”, lyder en rubrik i rapporten.

Ungefär samtidigt kom Miljöpartiet med en egen rapport där man gick till attack mot regeringens klimatarbete. Miljöpartiet hävdar i rapporten att det kommer att ta 195 år innan Sverige når EU:s klimatmål. Man skriver även att Sverige förra året trillade från 10 till 18 plats i en klimatrankning av världens länder.

Att miljön får en mer framträdande plats i debatten är utmärkt, att det sker på ett underhållande sätt som får folk att undra vad som kommer härnäst är inte dumt det heller.

När kamerorna stängts av

Expressen berättar om hur Wetterstrand och Olofsson efter kvällens direktsända debatt fortsatte den animerade diskussionen.

De bråkar om allt från Botniabanan till utsläppsmål. Jag har bevakat många debatter i Agenda, men jag har aldrig sett något liknande tidigare, sade Expressens politikreporter Karl-Johan Karlsson som befann sig på plats.

Så synd att ingen påpassligt lät kameran rulla, jag tror att det som ventilerades i den soffan skulle ha varit av stort intresse får många väljare.

Sympati i Almedalen

Efter all cirkus kring Sahlin och efter att Olofsson avgått på löpsedlarna men dementerat i tidningarnas nätupplagor, efter de båda damerna turats om att se omväxlande rättfärdigt indignerade och tålmodigt uthärdande ut och deras tillskyndare ur respektive led försäkrat att de båda är mycket kompetenta politiker och duktiga retoriker och allmänt trevliga människor, och att vare sig tjugo år gammal choklad eller ihopfallna bilindustrier är något som ska tas upp kommer nu Littorins avgång.

Med bruten stämma och tårar hängande i ögonfransarna berättar han om hur han försökt skydda sina barn och sin fästmö från all den uppmärksamhet som han som politiker är redo att utstå, samtidigt som han utkämpar en vårdnadstvist med sina barns mamma. Han berättar om depressioner och reportrar som ringt hans tonåriga dotter och skrämt upp henne, som belägrat hans hem så att hans åttaårige son inte ens kunnat ta sig in.

Det är inte lätt att vara politiker heller, och den våg att sympati som möter Littorin när han förklarar att han inte är någon stålman sätter samtidigt de båda damernas utspel i perspektiv och det blir svårt att riktigt ta dem för något annat än just utspel.