Att döma berättelsen efter omslaget

Jag har så mycket att lära! (och insikten att jag, om jag så skulle leva i 969 år, ändå inte skulle hinna bli fullärd gör mig glad varje dag)

Det är lätt att föreställa sig att det här med omslag är den minst viktiga delen av en berättelse, att ett försättsblad bara är en oviktig formalitet på väg att helt tappa betydelse i en värld av bildlösa sökresultat.

Men då missar man minst en dimension. Berättelser behöver se ut som något, de behöver ett ansikte. Varför? För att ge läsaren ett första intryck av vad det är h*n är på väg att ge sig in i. Omslagsdesignern ger innehållet form, och hanterar omsorgsfullt balansen mellan de två.

Här, hör Chip Kidd berätta mer och kanske får ni, som jag, ett nytt sätt att betrakta böcker på köpet:

.