Elfte luckan i Morricas #adventkalender

Från Polen fortsätter vi västerut, till England där London Gay Men’s Chorus genom sin blotta existens och sitt arbete påminner oss om att den grad av öppenhet och den grad av frihet vi lever i här, i många delar av västvärlden, i dag är en början, och bara det. Vi har kommit långt sen jag var ung, såväl i lagstiftning som i attityder, men vi är inte framme. Människor tvekar inför att leva helt öppet, och inte utan goda skäl. Våld, utfrysning, särbehandling, integritetskränkande nyfikenhet om intima delar av såväl sexliv som anatomi är bara en del av det som lurar precis under ytan.

Och då har vi inte ens börjat prata om transpersoners utsatthet, eller situationen i resten av världen.

Men glöm aldrig, du som tvekar inför steget, det blir bättre.

Välkommen ut till jul!

Annonser

Godmorgon Europa

Valet till EU-parlamentet är över, och utfallet speglar tydligt den politiska och sociala situation vi ser i samhället. I Sverige röstade knappt var tjugonde röstberättigad på SD, medan varannan väljare helt enkelt lät bli att rösta. I Frankrike lade var fjärde som gick till urnorna sin röst på Front National. I Storbritannien fick UKIP flest röster.

Och så vidare.

Dessa partier benämns ofta EU-kritiska. De talar luddigt om hur beslutsmakten behöver föras ut från parlamentet, talar om att omförhandla avtal, om att de medlemsländer vars ekonomi vacklar skall bära sina bördor själva. Samtidigt som de, mer eller mindre öppet, knyter sina egna samarbeten tätare, bygger sin nätverk.

Taktiken kallas att så split. Det är en oerhört effektiv taktik när den lyckas, en taktik som ställer kontrahenterna isolerade och utlämnade enbart till sig själva. Den är väl etablerad i historien, har använts med stor framgång om och om igen.

Och den är relativt enkel, om än inte lätt, att bemöta och hantera. Samarbete, samverkan, samtal, nätverkande, öppenhet, omtanke, kunskap är de fundament vi kan bygga på för att undkomma isolation. Genom att kommunicera med varandra, hålla ögonkontakt, umgås, dela kulturella upplevelser, studera tillsammans, berätta för varandra om vad vi ser, lyssna till varandras berättelser om vad vi vill, vad vi hoppas på bygger vi ett stabilt nätverk som inte rubbas av att någon försöker slita isär trådarna. Eftersom där finns fler, många fler.

Om #queeraberättelser

Twitter är alltid den första sidan jag öppnar, den första appen jag laddar ner, det första medium jag vänder mig till för att få en uppfattning om vad som händer just när det händer.

I dag händer #queeraberättelser, uppmärksammar mig Minasannaords på i sin blogg. Det är en tråd där människor helt enkelt delar glimtar från sitt liv och sin vardag för att göra det lättare för oss alla att bemöta våra medmänniskor med respekt och omtanke. Elever berättar om känslan av att inte våga tala öppet om sin förälskelse i skolan, inte för att det är för stort och pirrigt och nytt för att sätta ord på, utan av rädsla för att bli placerad utanför gemenskapen. Människor berättar om att behöva komma ut om och om och om igen, i varje nytt sammanhang. Om rädslan för att familjen ska få veta något. Om hur föräldrar bemött dem med skrik och våld och avståndstagande, ibland brutit kontakten, ibland tvingat sina barn att ta tillbaka, säga att de ljög, att de självklart inte är sådär konstiga.

Om hur de blivit tillsagda att inte umgås med ‘den där’ vännen på grund av hens läggning eller umgänge. Om sin längtan och önskan att vakna en morgon och bara vara en i mängden, bara vara som alla andra, slippa komma ut, slippa besvara frågor om sitt underliv, bara få vara. Om att välja att ge sken av att vara hetero för att kunna lägga fokus på något annat än sin läggning. Om hur mobbning och trakasserier omtolkats av lärare och skolor till något mer heteronormativt, som fel kläder, glasögon eller liknande. Om att ha blivit ombedd att tona ner sig, i en omgivning där hetropar hånglar loss helt öppet.

I en tråd som denna dyker trollen också upp, såklart. De uppför sig lika illa som de gör överallt annars, och är bara att scrolla förbi. Matar man dem har man dem i hasorna i eviga tider, och de är seglivade.

Läs i tråden, i synnerhet om du jobbar i skolan med unga människor. Det är väl investerad tid.

And the winner is…..

För en vecka sedan skrev jag om hur jag hoppades får rösta på den underbara Rise Like a Phoenix framförd av helt fantatiska Conchita Wurst i finalen och min önskan blev med råge uppfylld. Rätt låt vann, väl röstat Europa:

 

 

This night is dedicated to everyone who believes in a future of peace and freedom. You know you are. We are unity, and we are unstoppable.

I offentligheten

Vi har pratat om detta flera gånger tidigare, och det tycks vara dags igen.

En textsnutt yrar runt på Facebook just nu där användare strävar efter att sätta små skyddande staket kring sina bilder, texter, uppdateringar och material publicerat på plattformen. Det i sig är inget ovanligt, liknande försök att muta in snuttar av Internet i allmänhet och sociala media i synnerhet som Privat Område där enskild användare kan bete sig lite hur som helst med all den frihet nätet innebär, men utan de konsekvenser alltför privat agerande i offentligheten leder till ploppar upp titt som tätt.

Men den som befinner sig på Facebook, Google+, Twitter, Tumblr eller någon annan social media-plattform befinner sig mitt i offentligheten. I lika hög grad som om personen befunnit sig mitt på torget, varit med i en dokusåpa eller blivit intervjuad av Aktuellt-redaktionen. Allt som sägs, skrivs, publiceras, delas, kommenteras, gillas etc sägs, skrivs, publiceras etc offentligt. Öppet. Inför allas ögon. Så snart det sagts, skrivits, publicerats, delats, kommenterats etc har användaren släppt kontrollen över materialet.

På exakt samma sätt som om det som sagts på Facebook sagts på en bar någonstans, snappats upp av någon vid bordet intill och sedan förts vidare. Som om någon tagit en bild av dansgolvet. Som om texten publicerats i en papperstidning.

Nätet är offentligheten. Sociala media är just sociala, inte privata, utan gemensamma.

Ville bara nämna det.

Ifrågasätt

En kultur där ifrågasättande inte accepteras kommer varken att utvecklas eller växa. Den kommer att cementeras, förtorka och förtvina. Månniskorna i kulturen kommer bli allt räddare för förändringar, ifrågasättande även i mycket milda ordalag och liten skala kommer upplevas som hotfullt, och bemötas och motas med allt hårdare repressalier.

Ifrågasättande av system, traditioner, myter och sedvänjor är viktigt, ifrågasättande av auktoriteter oundgängligt, ja, livsnödvändigt. En skör auktoritet, medveten om att hen vilar mycket osäkrt på gyngfly men angelägen om att behålla sin position, som ifrågasätts kommer att reagera häftigt, Med aggressivitet, med repressalier, med exkludering, med tjut och pip, men inte med att bemöta ifrågasättandet, varken för att pröva sin egen position eller för att motivera den. I stället används ofta argument som ‘vara rädda om stämningen’, ‘tillåta hen att göra saker på sitt sätt’, ‘respektera individers olikhet’, ‘vänta in de som behöver tid på sig att vänja sig vid tanken på förändringar’ med mera. Samtliga argument som syftar till att bevara rådande tillstånd, och skydda den svaga auktoritetens position.

När det händer har en person tre valmöjligheter – stanna, tiga och bli en orörlig del av en stelnad kultur man valt att avstå från att försöka påverka.

Göra bedömningen att kulturen i fråga inte är viktig nog, dra sig undan och låta den stilla självdö, kvävd av sin egen rädsla.

Eller fortsätta ifrågasätta, väl medveten om att det kommer att kosta, det kommer att smärta, det kommer att göra ont, det kommer att vara ensamt och kallt och kanske hinner man aldrig uppleva förändringen själv.

Är det en kultur du bryr dig om, fantastiska människa, finns bara ett alternativ – det sista.

Du orkar. Du vågar. Du kan. Du behöver inte göra allt, du behöver inte ha en fantastisk vision, du behöver inte stå ensam på barrikaden, du behöver bara ifrågasätta. En enda liten fråga – den gör all skillnad.

Det är slut med världen

åtminstone världen som vi varit vana att se den. Det politiska landskapet förändras, revolutioner och uppror öppnar upp slutna samhällen. Asien kommer i kapp såväl som kliver förbi oss i många aspekter. Ekonomin rasar i Europa såväl som i USA, och framför våra ögon förändras klimatet och miljön drastiskt. Vare sig vi vill se det eller inte förändras den fysiska världen vi lever i. Och inte bara den. Våra mentala landskap förändras. Vi kommunicerar på andra sätt, våra nätverk ser annorlunda ut. Begrepp som privat, personlig, integritet, öppenhet, demokrati och inflytande glider och skiftar i betydelse.

Inte mycket förblir som det varit. Som vi är vana vid. Som vi är säkra på hur vi ska hantera.

.

.

Det kan vara skrämmande och oroande att tänka på, och än värre att acceptera. Att vilja hålla kvar vid det gamla, välbekanta, det som var organiserat och hanterligt är inte alls konstigt. Tvärtom! Vi försöker, allesammans, hålla kvar vid det som vi av erfarenhet vet har fungerat tidigare. Vi vill fortsätta resa på samma sätt som vi gjort, fortsätta konsumera på samma sätt som vi gjort, fortsätta umgås på samma sätt som vi gjort. Men saker förändras, det välordnade blir, ibland plötsligt, ibland över tid, mindre välordnat och mer svåröverblickbart och svårkontrollerat.

När vi säger att världen blivit rörigare har vi helt rätt. Det har den, och den kommer att fortsätta i den riktningen. Vi rör oss hela tiden från lägre till högre entropi, mycket förenklat uttryckt ett mått för hur rörigt saker och ting är, och åt det andra hållet kan vi inte röra oss. Det händer hela tiden saker och ting, som läggs till det som hänt innan, och när de väl hänt kan de inte ohända.

Här kommer poängen med inlägget: Det faktum att världen som vi känner den går mot sitt slut är anledningen till att jag fortsätter prata om tågtrafiken, trots att den här i Sverige blir ett allt tydligare exempel på hög entropi. Detta är anledningen till att jag pendlar till jobbet med det lika högentropiska Skånetrafiken. Detta är anledningen till att vi har mycket att vinna på att slita ut saker och ting istället för att kasta och köpa nytt. Till att vi bör kommunicera mer med varandra, nätverka mer och intensivare, samarbeta, dela med oss och hjälpas åt i än högre grad än vi gör idag.

För att världen, som vi känner den, rasar ihop innebär ju inte att världen som sådan tar slut. Den finns kvar, och en del kommer att vara välbekant och tryggt även i morgon. Men inte allt, och jag lovar – det blir många gånger enklare att hantera det nya, okända, konstiga, obegripliga tillsammans än var och en för sig.

Ungefär så ser jag på saken. Hur tänker ni?