Öppna landskap

Ett av de argument som då och då lyfts för det som i dag betraktas som traditionell kosthållning, dvs någon form av kött som utgångspunkt för de flesta maträtter, är att tamboskap hjälper till att hålla landskapen öppna, och öppna landskap vill vi ju ha.

Jag måste erkänna att jag ställer mig lite skeptisk till just detta argument.

Dels för att jag inte är helt övertygad om att alla de kossor och grisar och hönsfåglar som blir människomat faktiskt ägnar sig åt den form av landskapsarkitektoniska aktiviteter som håller landskapen öppna, dvs hänger i idylliska hagar dagarna i ände och äter och skiter medan bonden går omkring med ekologisk lie och skördar långsiktigt hållbart odlat vinterfoder till dem.

Dels för att argumentet är ungefär detsamma som argumentet om barndomsminnen i debatten kring sommarlovet. En nostalgisk önskan att åtminstone i någon mån bevara den romantiska bondesamhällesverklighet man minns från t ex Astrid Lindgrens berättelser om Bullerbyn eller Emil i Lönneberga, där sommarnätterna är långa, korna råmar idylliskt och alla går i träskor på sandvägar med en sträng gräs i mitten.

Missförstå mig inte, jag tycker också att Diablo-landskap är trevliga att se på, men jag tycker inte riktigt att nostalgiska drömmar är ett argument i frågan.