Ibland får någon kändis i en intervju, framförallt i trevliga veckotidningsintervjuer, frågan om vilket eller vilka ord som är favoritord. Frågan verkar kanske som en sidfyllare, men har mer djup än ytan låter ana.
Jag är ingen kändis, men ger er ändå Morricas fem favoritord, utan inbördes ordning:
Skugga
Gryning
Kommunikation
Hörn
Moln
Vilka är era favoritord? Fundera lite, jag tror det ändras under årens lopp, och jag tror det ger en bild av vem ordväljaren är, just i den stunden.
Jag läser ett stycke i en bok, det är bara ett par sidor långt och jag tänker, när jag läser det, att just det här stycket, det beskriver så precis något vi pratat om, det fångar i ord det jag själv inte kunnat fånga ens i tankar. Min spontana impuls är att markera det och genast dela det med personen jag pratade om saken tillsammans med, för att visa och förtydliga och få höra dennes reaktion på stycket.
Men personen jag vill dela det med befinner sig inte i samma hus som jag när jag läser det. Inte ens i samma kommun, så trots att jag kan säga att oh, det här vill jag dela med dig så slår det mig plötsligt att själva det rent praktiska kring delandet blir lite omständligare, lite tyngre, lite bökigare, eftersom stycket finns i en bok av äldre modell, en analog pappersbok.
Just den här gången är det inte så krångligt som det skulle kunna vara, personen jag vill dela det med befinner sig inte bara på samma kontinent och i rimligt samma tidszon som jag, vi är rent av i samma landsände och träffas då och då irl, så det enda som krävs för att delandet skall kunna äga rum är att jag lyckas komma ihåg dels att ta med mig eller ta fram boken när vi träffas, dels varför jag tog fram den, dels var stycket jag ville dela faktiskt befinner sig, och, som en eventuell bonus, varför jag ville dela just det stycket, vad det var jag fann att det belyste så tydligt. Ja, och så att vi båda kommer ihåg ungefär hur vi tänkte kring detta just då, när vi pratade om det.
Det är en hel del som krävs, när jag tänker på saken. Men det är genomförbart.
Jag skulle så klart kunna ringa upp personen och läsa stycket högt, skriva av det och skicka det, leta upp en scanner, scanna in det och skicka det eller skriva en kort sammanfattning, men även dessa metoder innebär att mycket tid går innan den lilla texten når fram, och vi kan fortsätta samtalet.
Jag säger inte att det analoga är sämre, att det digitala är bättre. Det digitala är smidigare, snabbare, enklare men alla som mött någon med ADHD vet att det inte är en automatiskt fördel. Ibland kan trögheten i det analoga, trots att den kan upplevas som frustrerande, vara en välsignelse eftersom den ibland kan ge utrymme för den eftertankes kranka blekhet som ofta slår till när det är för sent att göra något åt saken att göra entré redan innan dådet.
Men jag säger att det är annorlunda, det har förändrat det sätt på vilket vi delar våra tankar med varandra och med detta förändrat världen.
Och det tycker jag är lite coolt.
All skriven text vill bli läst, annars skrivs den inte. Författaren vill kommunicera med sin läsare. Aristoteles nämner tre led i en skriven kommunikation, författaren, texten och läsaren, Det är nog mer vanligt än ovanligt att det som en författaren skrivit och vill förmedla mottags av läsaren på ett sätt som författaren inte hade tänkt sig.
På Hvilans hemsida skriver rektor med jämna mellanrum betraktelser kring livet, samhället, skolan, utbildning, lärande etc. Jag vill gärna visa er till den senaste texten, dels för att den behandlar Aristoteles, som ni kanske minns är en av de filosofer jag har ett gott öga till, dels för att han filosoferar klokt kring det här med översättningar och tolkningar från ett språk till ett annat och hur betydelsefulla orden faktiskt är:
Historisk finns det många exempel på hur man har tolkat texter på olika sätt. Många konflikter har sitt ursprung i hur man tolkar en text. Det finns de, och de är inte så få, som fått sätta livet till pga av att man läst och tolkat ord och texter på skilda sätt.
Läs resten av texten här.
Jag finner att jag har anledning att förtydliga skillnaden mellan andras ord och mina egna, efter att ha ställts till svars för en formulering som användes i två citat ur en artikel jag refererat till. Enkelt uttryckt ligger det till såhär: Om jag skriver om en artikel, ett blogginlägg, en rapport eller någon annan form av textmassa, eller om jag refererar till ett videoklipp, t ex från TED, och länkar till den, och sedan skriver ett kolon och det dyker upp en rad eller flera med text som ser ut
såhär
så är man på den säkra sidan om man antar att denna text kommer ur den omnämnda artikeln. Det händer också att jag citerar genom att använda citationstecken som ser ut såhär ” ”, men dessa har, som vi tidigare haft anledning att fundera kring här på bloggen, också andra funktioner (betänkt t ex skillnaden mellan katederundervisning och ”katederundervisning”) varför det kan finnas orsak att fråga vad jag egentligen menar om man är osäker.
Det är överhuvudtaget en väldigt god idé, om man inte är säker på vad jag menar. Jag har en tendens, det har jag flera gånger fått konstatera och jag arbetar ständigt med detta problem, att ibland uttrycka mig mer än lovligt flummigt och otydligt. Jag tar inte illa upp om ni frågar vad jag egentligen menar. Jag kan däremot bli lite irriterad om någon talar om för mig att jag egentligen menar något helt annat än det jag faktiskt sagt, men det går raskt över.
Det är också en god idé att fråga om hur jag tolkar uttryck i citerad eller refererad text om man undrar över detta. Jag kan dock bara berätta hur jag tolkar uttrycken, jag kan inte berätta hur ursprungsförfattaren tänkte.
Ok?
Bra, då återgår vi till det ordinarie programmet.
.
Jag funderar över vilka fler ord som upplevs som hierarkimarkeringar inom skolvärlden? Hittills tycks ‘lärare’, ‘undervisning’ och, udda nog, själva begreppet ‘skola’ ha kvalat in i kategorin. Kateder bubblar, och auktoritet spelar i en egen liga vid sidan av.
Jag är språkvetare. Kanske är det egentligen huvudorsaken till min smått maniska önskan om att finna gemensamma definitioner på dessa begrepp. Men det är inte den enda orsaken. Viktigare är kommunikationsaspekten – om vi inte vet vad den andre menar, men antar att denne menar samma sak som vi gör med ett ord eller ett begrepp riskerar vi att prata förbi varandra, runt varandra, ifrån varandra, över eller under varandra i tron att vi pratar till och med varandra. Inte bara får detta konsekvenser för själva kommunikationen, som kan obli helt och hållet om det vill sig illa, trots att båda parter pratar käken eller fingarna ur led, det får konsekvenser för hur vi betraktar den andre.
Saknar vi gemensamma definitioner, eller använder allt för vida och oprecisa begrepp (vi kanske t ex talar om ‘frukt’ och menar en brun luden liten sak med klargrönt innanmäte medan den andre menar en gul, lätt böjd sak med innanmäte som mer stöter i vitt) finns det en stor risk att det hela slutar med att vi betraktar samtalspartnen som en korkad idiot, eftersom denne bara vägrar acceptera vad vi säger och fortsätter hävda sin egen åsikt (t ex envist hävdar att om fruktens innanmäte är grönt är den inte tjänlig som människoföda) trots att den helt uppenbart är galen!
Så jag hoppas ni har tålamod med mina eviga ‘hur menar du’ och långa diskussioner i sökandet efter gemensamma definitioner? Jag tror nämligen vi har allt att vinna och mycket lite att förlora på att, så långt det är möjligt, försöka se till att vi menar samma sak med orden vi använder. Det är inte högfärd, det är strävan efter kommunikation.
Bengt Silfverstrand är en av dem som röstade igenom kommunaliseringen i skolan. Det tycks inte vara det ögonblick i politikerkarriären han är mest stolt över, att döma av artikeln i Aftonbladet, men han står för sitt misstag, och konstaterar helt enkelt:
De argument för saken som då framfördes fann jag rimliga och relevanta. Men i perspektivet av vad vi därefter upplevt så tycker jag att beslutet var felaktigt. Jag erkänner, utan att känna prestige, att jag som politiker hade fel.
Ja, jo, det kan man ju säga. Det var rätt många som sa det då också, men inte med tillräcklig tydlighet och tillräckligt övertygande argument. Silfverstrand har ändrat uppfattning, men understryker att det gör honom unik bland socialdemokrater:
Såvitt jag kan bedöma i dag kommer Socialdemokraterna inte inom överskådlig tid att svänga i frågan. Det tycks fortfarande finnas låsningar knutna till Göran Persson inom partiet i denna fråga. Men genom opinionsbildning, inte minst inom lärarfackförbunden, tror jag att det på sikt skulle gå att få partiet att ompröva sin inställning.
Jag återkommer till det jag sagt tidigare: Vi måste sätta ord på det vi ser, vår vardag, våra elevers vardag. Vi måste sätta ord på problemen, och på hur lösningarna ser ut, och vi måste göra det på ett sådant sätt att inte bara andra lärare förstår utan så tydligt att även den som inte sett insidan på en skola sedan sin egen skoltid under femtiotalet förstår.
Ingen kommer att göra det åt oss.
Om ni tvivlar på vad jag säger, se vilken effekt Björklunds val av ord fick. Få lyssnar till vad han faktiskt sa, det belastade ordet katederundervisning står i vägen och i dess skugga försvinner såväl citationstecknen han använder kring ordet som formuleringar som ”läraren har en aktiv dialog med eleverna”. Varken de faktum att han talar om att lärarledd undervisning måste bli vanligare, inte att den ska vara det allena rådande, eller att han understryker att elever är olika lyckas nå fram. Inte ens att han säger, rent ut, att lärarens uppgift är att så långt det är möjligt ge alla elever möjlighet att utvecklas, utifrån sina egna förutsättningar:
Det är lätt att förstå att denna förändrade lärarroll kan fungera olika för olika elever. Om eleven ska ta mer eget ansvar för planering och kunskapsinhämtning kommer detta naturligtvis att gynna elever som är mogna att ta ett stort eget ansvar, eller har föräldrar som engagerar sig och pushar eleverna. Den aktiva skolan, den aktiva läraren, har ju i grunden en kompensatorisk roll, att jämna ut skillnader som finns mellan elever med olika förutsättningar. Det var därför som liberaler en gång införde den obligatoriska skolan.
Om ett enda ord kan få denna effekt, tänk då hur långt flera stycken välvalda skulle kunna nå!
Björklund är förresten inte heller kommunaliseringskramare:
I det vakuum som uppstod när staten drog sig tillbaka vid kommunaliseringen axlade snabbt Kommunförbundet rollen att utveckla skolan. De använde sig av sin arbetsgivarroll i förhandlingarna om kollektivavtal för att driva igenom centrala pedagogiska riktlinjer. Mest flagrant var den policyskrift vid namn ”Resultat i fokus” som Kommunförbundet försökte föra in som en del av löneavtalet år 2000. ”Undervisning undviker vi helt”, stod det i skriften, eftersom begrepp som elev, undervisning och lärare var ”bundna till vissa roller och relationer”.
Jag nämner det eftersom jag ser en konkret risk att det försvunnit i upprördheten över katedern.
För ungefär ett och ett halvt år sedan, i oktober 2008, träffade jag en människa som förklarade för mig hur barn, i synnerhet barn i trotsåldern, kan bli irriterade och frustrerade av att bli bemötta som just barn, åtminstone i språkbruk. Medan de vuxna som anpassar sitt språkbruk, använder enkla ord och enkla konstruktioner för att inte prata över huvudet på barnet upplever sig som hänsynsfulla och pedagogiska upplever barnet att det blir talat ner till.
Jag skrev ett blogginlägg efter detta möte.
Häromdagen fick jag ett mail från frilansjournalisten Stefan Bergmark, han jobbar, skrev han, bland annat med Babyvärlden, skulle jag vilja vara snäll och kontakta honom. Jag är snäll, så det gjorde jag. Han hade läst inlägget om barn och språk och ville gärna använda det i en spalt de kallar TyckTill. Som jag sa tidigare, när jag väl publicerat mina ord är de inte längre mina, men jag uppskattar att han frågade först, och bad att han skulle länka till inlägget när han publicerade. Texten var lite kort, tyckte han, och bad att jag skulle lägga till lite.
Det var ett tag sedan jag skrev den, och att arbeta om den kändes måttligt lockande, så jag föreslog att han skulle välja ett citat från någon av Astrid Lindgrens texter att fylla ut med. Det hade han ingen lust med, utan bad ännu en gång att jag skulle ”bygga ut den med några meningar”. Jag gjorde det, snäll som jag är, och sa ännu en gång att jag ville att han skulle länka till både originalinlägget och till min aktuella blogg. Han ville ha ett foto av mig att publicera tillsammans med texten, jag länkade till min presbild på Facebook. Den har för dålig upplösning, skrev han. Jag skrev tillbaka att jag inte har så många porträttbilder av mig själv på jobbet.
Då fick jag en kommentar här från, såvitt jag förstår, hans chef som tyckte bilden var märklig till ämnet. Jag tog i en hast en bild med telefonen och skickade, hon hade ju så bråttom, men tydligen var den inte heller lämplig. Ett förslag är att det beror på att jag såg aningen klerikal ut på bilden, vad vet jag? Jag ställer mig lite frågande till den bild de valde istället, men det är deras site och de gör som de vill.
Mina ord, omarbetade av mig men utan länk till originalinlägget, finns nu publicerade under rubriken MinStory. De hälsar att de tycker det är roligt att se sig om i världen, men att de också skulle ha tyckt att det vore kul om man enkelt kunde se varifrån de ursprungligen kommer.
You're no different to me 