Det här är min röst

OS i Ryssland är över, elden har slocknat och idrottarna har åkt hem, mer eller mindre nöjda med sina prestationer. Många gjorde viktiga insatser, och andra valde att låtsas att idrott inte alls är politik. Vilket det givetvis är, ofta en arena där det finns minst lika stor, och ibland rent av större möjligheter att göra intryck än i plenisalar. Ty framgångsrika idrottare är offentliga personer, och som alla offentliga personer, utan undantag, förebilder.  Deras agerande påverkar hur människor som beundrar dem och ser dem agerar.

Att vara en offentlig person innebär mer än att vara en person som blir igenkänd även när hen handlar grönsaker i snabbköpet. Det innebär att vara en person med en plattform, en person vars röst hörs högre och längre än den person som inte har denna plattform. Det innebär större genomslag för allt som sägs, och det innebär att tystnaden från det som inte sägs blir mer bedövande.

Många människor i Ryssland lever i utsatta situationer där morgondagen är osäker. För den som blir ljuvligt kär i en person av samma kön som hen själv är situationen alarmerande. Det här vet vi, allesammans, och vi vet att det inte bara är i Ryssland. Det är bättre på många håll, och det är ännu värre på många andra håll. Det gör inte situationen i Ryssland mindre viktig att uppmärksamma. Men tystnaden från den svenska OS-truppen var gravlik. I Aftonbladet skriver Rickard Söderberg, själv mycket väl medveten om både vilka risker och vilket ansvar det medför att som offentlig person ta ställning:

Jag träffade Pussy Riot för några veckor sedan på Gaygalan, där bland annat Emma Green vann priset som Årets hetero för sitt mod att ta ställning för kärlek. Att dansa med dem var en av de stunder i mitt liv när jag blivit som mest starstrucked.

Ni hade möjlighet att dansa med dem. I Sotji. Skydda dem och stödja deras kamp för vår frihet, när polisen piskade dem.

Var var ni?

Har ni inte fantasi så det räcker, glid bara in på närmaste köpcentrum, köp fem olika nagellack och kopiera en svensk världssuccé. Det behöver inte vara en Black power-gest på prispallen, men ni hade behövt göra något när ni klivit ner från densamma.

Istället demonstrerar de allra flesta en beklämmande tystnad och blickar som tittar åt ett annat håll. För att vara aktiva är det inte särskilt mycket aktivist i er.

Och nu är det för sent. Media har åkt hem. Elden är slocknad och ett människofientligt mörker sänker sig återigen över Rysslands feminister, aktivister och HBT-personer. Mänskligheten kommer att göra som vi gjorde med OS i Kina – fortsätta se mellan fingrarna.

Vi kan fortsätta se mellan fingrarna. Eller vi kan använda oss av den röst vi har, var och en av oss, och göra skillnad.

Den kanadensiske poeten Shane Koyczan, som medverkade vid OS-invigningen i Vancouver 2010, uttrycker det så väl:



When you stand up to be counted.

Tell the world, “This is my voice, There are many like it, but this one is mine”.

Annonser

Under en grå himmel

Efter en plågsamt varmklibbig dag drog så molnen äntligen ihop sig över oss, en sval vind satte rotation på den stillastående luften, temperaturen dalade ner mot det hanterligare 20 graders-strecket och plötsligt, som genom ett trollslag, började hjärnan fungera igen.

Det är alltid lika skönt när det händer.

Det var OS-invigning igår, märkte ni av det? Rickard Söderberg, klokare och uppmärksammare på sånt än jag, talar om den ur ett könsmaktsordningsperspektiv. Själv blev jag så förtjust när Dame Evelyn Glennie dök upp att jag helt glömde det mesta annat. Jag är väldigt svag för duktiga slagverkare och hon är i särklass.

Det innebär i sin tur att det nu kommer att hoppas och springas och kastas och bollas och simmas och dressyrridas ikapp så det står härliga till, allt på en gång och tabeller och kommentatorer och bilder och reportage och kommer att välla över oss från höger och vänster, i tidningar, i tv, i radio, på nätet… överallt!

Vilket ju är fantastiskt, på sätt och vis. Idrottsmännen har lagt timmar, dagar, månader och år av slit, träning och finslipning på att förbreda sig för detta och nu, under dessa två korta veckor, får även de som inte har stjärnstatus chansen att visar upp frukten av sin möda för världen.

Kulturarbetare, musiker, dansare, sångare, skulptörer, poeter mfl har mycket gemensamt med idrottsmän. Arbetsvardagen består av mycket slit, mycket träning, mycket övning, mycket nötande av det som aldrig ses under det upplopp som är en föreställning, utställning eller festival, och det är ett ständigt pågående arbete. Trots detta är uppbackningen från samhället, i form av uppmärksamhet i media, i form av tillgängliga träningslokaler, arenor att visa upp sig på och tid och utrymme för att utöva sitt intresse på hobbynivå, anmärktningsvärt mycket mindre när det gäller kultur än idrott, på såväl amatör som elitnivå. Jag citerar elitoperasångaren Rickard:

droppen kom igår när OSflaggan bars in av några grymma och viktiga världspersonligheter. Kommentatorerna på SVT presenterade dem glatt, men strundatde helt i den som hade med kultur att göra.Daniel Barenboim är tydligen värdig att bära in OSflaggan tillsammans med bl.a. Ban Ki-Mon och Leymah Gbowee, men inte ens värd att nämnas

Symbolfråga kanske, men det stör mej att de inte vet (eller ens bemödat sej att ta reda på) vem flaggbäraren som representerar kulturen är.

Jag vet att det allmännas intresse för Zlatan är större än för Stemme, men det går both ways, och hade media haft samma extrabilagor om dramat bakom hennes debut på Met lovar jag att det efter en tid hade varit lika lukrativt för tidningarna som Zlatans debut med Milan. Och samtidigt hade kulturen fått sen en rejäl boost…

För javisst… få ställen i världen har kulturen ett sådant statligt stöd som i Sverige – samtidigt lever kulturen ständigt på smulorna. På ett undantag. I en mänsklig förblindning av kulturens verkliga värde. Förvisso omätbart. Men där.

Det tycker jag vi kan fundera lite på såhär i OS-tider, eller vad tycker ni?