Korta historier

Vi har läst fyra korta historier, i tur och ordning författade av Conrad, Green, Wilde och i dag Woolf, i klassrummet de senaste veckorna. Alla uppskattade inte alla historier, men jag tror att de flesta fann åtminstone en de uppskattade, och alla har fått en glimt av hur dessa fyra författare använder språket, hur de berättar, hur olika deras texter och berättarstilar är.

Och så den stora frågan: vad har de gemensamt, dessa fyra korta historier? Det började bra, många gemensamma teman, många gemensamma drag i de tre första. Den fjärde, av fantastiska Virginia Woolf, ställde många teorier på huvudet, men öppnade nya perspektiv också, miljön, berättarstilen, karaktäristiken, perspektivet, där finns många aspekter utöver handlingen att beakta.

Och det häftigaste med den här övningen är att hur många aspekter jag själv hittar, och hur många gånger jag än läst berättelserna, så finns där alltid minst en aspekt, ibland rent utav en aspekt av en aspekt, jag ännu inte sett, men som är helt uppenbar när någon pekar ut den för mig.

Annonser

All Hallow’s Read

.


.

Happy All Hallow’s Read! 

Den svårbemästrade ironin

Jag är väldigt förtjust i Oscar Wilde, och jag blev överförtjust när jag läste om nyutgivningen av hans enda roman. Det är 120 år sedan Picture of Dorian Gray gavs ut första gången, och trots att den viktorianska tiden var mer tillåtande än vi ibland föreställer oss, så länge saker och ting hölls diskret bakom stängda dörrar, var det långa stycken av homoerotisk karaktär som ströks, både av redaktören och så småningom Wilde själv innan världen fick ta del av den färdigtryckta boken.

I dag är Wilde sannolikt mest känd för de spetsiga och ironiska citaten, de träffsäkra aforismerna och de tidlösa replikerna. Ironi är svårt, det kräver sammnhang och en viss nivå av förförståelse från både avsändaren och mottagaren, det kräver ett lätt anslag och en djup mening och inte minst timing. Det är en balansakt på en skarp egg, elegant och effektfullt när det lyckas, platt fall i bästa fall när det misslyckas. Ironi i skrift är ännu mycket svårare, och medför alltid en betydande risk för missförstånd.

Detta drabbade t ex Metabolisterna härförleden, i en Twitterdiskussion om lärarlöner retweetas en tweet från LR, och en kommentar som var avsedd att uppfattas som ironiskt instämmande:

RT @lararnas ”arb.givarnas underliggande budskap”http://bit.ly/ji5MJB Mm, för det skulle ju bli väldigt dyrt om ALLA lärare fick högre lön

tolkas bokstavligt och uppfattas som en argument mot höjda lärarlöner.

För att i någon mån förebygga att även mina ord missförstås här så vill jag understryka att jag uppskattar konstformen ironi, och absolut inte förespråkar att man ska avstå från att försöka. Precis som pianospel, tatuerande eller operasång så kräver ironi träning, övning och många misslyckanden innan man blir skicklig, och precis som med alla andra konstformer måste man hålla i minnet att trots att det inte uppskattas av alla så är det mödan värt att förfina sin förmåga, ty som Wilde skrev:

If you want to tell people the truth, make them laugh, otherwise they’ll kill you.