Pussy Riot

Ni har hört talas om dem, det ryska punkbandet Pussy Riot. Ni vet att tre av medlemmarna just dömts till två års fängelse för huliganism. Ni vet att dådet de dömdes för var ett framförande av en politiskt kontroversiell sång i en ortodox katedral. Det hävdas från officiellt håll att de i själva verket hatade och angrep religionen och de troende när de i sin sång bad jungru Maria befria dem från Putin.

Det var ett fantastiskt framförande av en fantastisk låt. Oavsett vad man tycker om låtens musikaliska kvalitéer så var det ett fantastisk framförande av en fantastisk låt, ett framförande som satt sökarljuset på, dragit omvärldens uppmärksamhet till och påverkat den politiska situationen i landet.

Punk.

Elektroniskt #skolchatt

Jag är gammal. Jag var barn och gick i skolan under ett helt annat paradigm – pappersparadigmet. På den tiden gav man föräldrarna information om saker och ting genom att ge barnen lappar att bära hem. Kalendrar var i papper och man skrev, för hand, in saker och ting och inga påminnelser lämnades om att man om tre timmar förväntades bryta ordinarie rutin för studiebesök eller vad det nu kunde vara.

För mig, som inte heller på den tiden hade något fungerande arbetsminne, innebar detta i praktiken att jag fick en lapp av fröken, stoppade den i väskan, sa hej då och allt minne av att lappen överhuvudtaget existerat var försvunnet. Det innebar att jag då och då stod ensam utanför ett tomt klassrum medan övriga klassen befann sig någon helt annanstans för det aktuella studiebesöket, filmen eller vad det nu kunde vara vi fått information om på senaste lektionen, utan minsta aning om vad eller varför eller hur.

I dag lever vi under ett annat paradigm – veckobrev och information till föräldrar går ut via e-mail, bloggar och hemsidor, kopior av stenciler finns att hämta på nätet, elektroniska kalendrar gör det lätt att ta del av terminsplaneringar med både prov, studiebesök och andra avbrott i rutinen tydligt och klart presenterade i god tid.

Och många elever, antagligen de flesta, har sina mobiler med sig i skolan, plockar fram information de behöver, besöker referensbiblioteket wikipedia under lektionstid, kommunicerar med varandra och med människor utanför klassrummet, påminner varandra om studiebesök och schemaändringar, prov och utvecklingssamtal och allt vad det är.

Det är inte länge sedan man på fullt allvar diskuterade mobilförbud i klassrummen, hyllor där eleverna skulle lägga sina telefoner när de kom in i klassrummet nämndes, lådor i katedern, trevliga korgar etc. Pappersparadgimets tänkande kolliderade brutalt med den nya verkligheten. I andra änden har vi den lätt hysteriska entusiasmen över utvalda elektroniska verktyg som tar sig uttryck som ”paddagogik” (ett uttryck som ger mig nässelutslag) och fokus hamnar på just verktyget. Jag tror det är övergående, förmodligen mötte den frihet kulspetspennan medförde samma entusiasm när den ersatte de mer stationära bläckhornen en gång i tiden.

Men jag kommer av spåret här.

I #skolchatt i kväll pratar vi kring hur vi ser på elevers synbarliga beroende av elektronik, och huruvida detta kanske rent av är av godo för såväl lärande som för skolan som sådan.

Moderna tider

Sociala medier, skriver Deepedition, är inte längre ”det där nya” utan en del av en medieväv som alla behöver hantera. Behovet av att förklara ”vad det är” har minskat även om det fortfarande finns […] Det har varit ett stort steg; ett paradigmskifte som förändrat grunden för hur samhället kommunicerar. Sociala medier handlar egentligen ganska lite om teknik utan mycket mer om en ny logik, ett nytt sätt att tänka runt hur vi marknadsför saker, hur vi kan vara sociala och hur vi relaterar till saker i vardagen oavsett om det handlar om företag, organisationer eller våra vänner och bekanta.

Det är svårt att skatta den långsiktiga betydelsen av ett paradigmskifte man är med i. Man står för nära, man får ingen riktigt översiktlig bild och tenderar att överskatta betydelsen av somliga aspekter och underskatta betydelsen av andra. Vi ser det t ex i de delar av skoldebatten där det fokus ligger på specifik utrustning eller enskilda verktyg – man fastnar fortfarande lite där och är inte riktigt redo att se världen på det sätt Deepedition beskriver:

Från att skapa information som är envägsinställd till att börja arbeta med ett kommunikativt tänkande där målet är att låta användarna interagera och vara en del av [kunskapsutvecklingen] genom att sända vidare

Men jag tror det är en övergångsfas.

Det nyförälskade stadiet som tydligt syns i delar av debatten, där en enskild plattforms, ett enskilt verktygs eller en enskild enhets förträfflighet lyfts och framhållet som Framtiden är naturligt. Vi känner igen det från tiden strax innan millenieskiftet när Internet började bli stort även bland icke-nördar, när grafiken och användarvänligheten exploderade och datorer gick från att vara ett specialintresse till att bli vardag – då när hemsideskapare tjänade pengar på att med enkel kod skapa putslustiga hemsidor till individer och företag, när små och slutna communities flammade upp, hypades och sedan slocknade allt eftersom utvecklingen och användarna gick vidare och fler, öppnare och tillgängligare alternativ dök upp.

Skolvärldens smekmånadsfas kommer, tror jag, att kondenseras av det faktum att mycket av det som presenteras med fascinerade utrop är vardagligheter, ibland rent utav ses som aningen gammaldags, i världen omkring. Det finns helt enkelt ett momentum i utvecklingen som inte ens de mest prestigefyllda och traditionstyngda institutioner kan stå emot. Deepedition igen:

Idag börjar vi se hur sociala medier helt enkelt blir en del av det sätt som vi arbetar, det sätt som vi kommunicerar i vardagen. Stålbadet, nyheten och fr a arbetet med att evangelisera är över (bland annat det jag pratade om på min SSMX-session ”Fem år som sociala medieguru”). Det är nu saker kommer att hända, och det är nu arbetet börjar på riktigt.

 

I spåren efter industrialiseringen

A byproduct of industrialization is depersonalization. Because no one is responsible for anything that we can see, because deniability is built into the process, it’s easy and tempting to emotionally check out, to go along to get along

Jag läser citatet i Seth Godins Stop Stealing Dreams direkt efter en diskussion som äger rum i den relativa avskildheten i en Facebookgrupp. Diskussionen handlar bland annat om lärares ansvar för och möjligheter att påverka hur strukturen och organisationen i skolan utformas, och raskt levererar ett par debattörer de vid det här laget i det närmaste traditionella argumenten om hur lärare minsann redan är så utarbetade att det inte finns varken tid eller utrymme att ta något ansvar i detta. Den triumfatoriska slutklämmen i diskussionen blir något i stil med att en av de debattörer jag nyss nämnde fnyser något om att lärare minsann ses som utbytbara enheter så då är det bara rimligt att det är så lärare uppför sig också. Ungefär.

Och när jag återgår till Godins text känns det som om han kommenterar på det som just sagts.

En biprodukt av industrialiseringen är avpersonaliseringen. Eftersom ingen har ansvar för något såvitt vi kan se, eftersom förnekelsen är inbyggd i processen, är det enkelt och frestande att checka ut känslomässigt, att glida med för att hänga med

Jag tror det vi ser är ännu en effekt av att vi befinner oss i ett paradigmskifte, i en brytpunkt. Spåren efter industrisamhället är tydliga, det är naturligt att vilja falla in i den bekanta lunken igen, att spänna på sig selen och göra det man blir tillsagd i full förtröstan om att någon annan tar ansvaret för vägvalen.

Men samtidigt förändras världen omkring oss, den bryts upp, ruskas om och det blir allt svårare att urskilja de gamla, invanda strukturerna. Det räcker inte längre att föreställa sig att vi utbildar framtidens arbetare, kuggarna i framtidens industri, det håller inte att leva på andras meriter och peka på kreatörer och innovatörer utbildade i en annan skola, i en annan tid.

Jag undrar, om det är så att man mest saknar det gamla och känner sig utbytbar och oviktig i det nya, då kanske man faktiskt ska ta och fundera en stund på vad det beror på? Kanske skulle man må väldigt mycket bättre om man kastade av sig selen och provade en annan väg än den där invanda som egentligen blivit ganska besvärlig och tung att gå? Se en annan horisont? Prova hur det är att vara någon annan än den där utbytbara opersonliga delen i ett alldeles för stort system? En stund, i alla fall?

.

Socialdemokratin

För ungefär två veckor sedan läste jag Martin Ezpeletas betraktelse över socialdemokratin. Han liknar situationen vid ett sammanfallet äktenskap, där mannen inte vill se, inte vill förstå, inte vill acceptera att hon faktiskt gått och lämnat honom kvar:

det är grunden för den socialdemokratiska identitetskrisen: Socialdemokratin och arbetarrörelsen har glidit isär.

Visst kan socialdemokratin tillfälligt locka över henne till sin sängkammare. Hångla under valrörelsen. Kanske kan de bli provisoriska särbos. Eller kulbos. Men aldrig mer i vått och torrt. Aldrig mer tills döden skiljer dem åt. På valdagen 2010 lämnade hon in en formell ansökan om skilsmässa. Aldrig mer kommer han kunna vakna, sträcka ut handen och veta att hon ligger bredvid. Och därmed har det förra århundradets mest inspirerande kärlekssaga nått sin ände.

Jag tänker på hans liknelse när jag nu, sent på fredagskvällen läser att Juholt kallar till presskonferens i ett köpcentrum i Oskarshamn på lördag eftermiddag. Det förväntas att han kommer  att meddela sin avgång från posten som partiledare. Det hela tycks lite kaotiskt just nu.

Och i bakhuvudet hör jag Ezpeletas ord ”därmed har det förra århundradets mest inspirerande kärlekssaga nått sin ände”

Det blir intressant att följa utvecklingen.

Uppdaterar: presskonferensen i det Oskarshamska köpcentrat är över, Juholt har avgått, och oavsett hur allt skötts fram till den här punkten så gjorde han det med stil.

SVT missade att direktsända det hela, säger rykten. Stämmer det? Var inte det alldeles osedvanligt klantigt?

Än en gång, att följa utvecklingen blir intressant.

Ett tidsdokument

Sätta ord på problemet så att vi kan åtgärda det eller peka finger?

Scott McLeod skriver på sin blog Dangerously Irrelevant om den delikata balansakt det innebär att upptäcka, identifiera och beskriva ett problem utan att väga över mot att peka finger och skuldbelägga någon.

 For example, suppose I say, “Most of the administrators in your district don’t know what to do to create learning environments that prepare kids for a digital, global world.’ Is that ‘naming the problem so we can solve it?’ Yes, absolutely. But depending on how sensitive you and/or those administrators are, it may also/instead feel like ‘shaming and blaming.’

[Låt oss säga att jag säger t ex ”De flesta administratörerna i ditt distrikt vet inte hur man skapar lärmiljöer som förbereder barn för en digital, global värld.” Vore det ‘att sätta ord på problemet så att vi kan lösa det?’ Ja, absolut. Men beroende på hur känsliga du och/eller dessa administratörer är, kan det också/istället kännas som att ‘peka finger och skuldbelägga.’ ]

Finns det något diplomatiskt sätt att sätta ord på problemet med ”rapporten” Svenskt Näringsliv skämmer ut sig med i media just nu, utan att det blir lika pinsamt som när äldre släktingar dricker sig fulla på midsommarkalaset medan barnen städar runt om dem? Jag tror inte det, så jag avstår från att försöka.