Den grafiskt illustrerade (dvs tecknade) versionen av sir Ken Robinsons föreläsning om paradigmskifte har nog visats på en majoritet av pedagogers bloggar runt om nätet vid det här laget, och många har inspirerats och glatts.
Men, för givetvis finns ett men, vi bör inte glömma bort att trots att engelska för de flesta av oss har funktionen av i det närmaste ett högfungerande andraspråk, så finns det en och annan som faktiskt inte förstår. De flesta av dessa föredrar att skratta med och hålla god min, men en och annan tar faktiskt mod till sig och frågar vad han egentligen pratar om.
Det finns två huvudorsaker till den reformationsvåg som sveper över världens skolor just nu.
Den första är ekonomisk, man letar helt enkelt efter en modell som så effektivt som möjligt formar barn och ungdomar till lönsamma medborgare till lägsta möjliga kostnad.
Den andra är kulturell, man letar efter en modell där eleverna får del av sin kultur och sin historia samtidigt som de blir en del av den pågående globaliseringen.
Problemet är att skolor försöker möta framtiden genom att göra mer av samma sak som man gjorde i gamla tider, och resultatet blir en skola som framstår som allt mer främmande och oväsentlig för eleverna. Problemet är att de nuvarande utbildningssystemen är skapade för en annan tid.
Det allmänna skolsystemet var en samhällsrevolution när det infördes, och möttes av motstånd och protester. Att försöka lära arbetarklassens barn att läsa och skriva är ett slöseri med tid och pengar, de kan ju ändå inte tillgodogöra sig kunskapen! Men systemet drevs igenom av ekonomiska orsaker, men genomsyrades av det då rådande upplysningsidealet. Man tänkte sig helt enkelt att det finns två sorters människor: akademiskt begåvade och andra. Smarta och osmarta. Konsekvensen av detta är att många smarta människor tror att de är osmarta.
Modellen har orsakat kaos i människors liv. Somliga har vunnit på den, men de flesta inte. Många har istället drabbats av den sk ADHD-epidemin. Jag säger inte att ADHD inte finns, jag säger att det inte är en epidemi. Barn diagnosticeras och medicineras lika rutinmässigt som tidigare generationer fick sina tonsiller bortopererade, och av samma lättsinniga orsak: medicinskt mode.
Våra barn lever i den mest intensivt stimulerande perioden i världshistorien. De överöses med information från alla tänkbara plattformar, och bestraffas för att de blir distraherade. Från vad? Långtråkigheter! I skolan, till största delen. Det är sannolikt ingen tillfällighet att antalet ADHD-diagnoser ökar ju mer man standardtestar. Dessa barn medicineras för att lugna ner sig och fokusera på skolarbetet. Men det är en påhittat epidemi.
De stora offren i detta tänkesätt är konstarterna. Vetenskap och matematik, och konst. Våra sinnen är på helspänn när vi utövar konstarter, vi är klarvakna och helt och fullt vid liv. Bedövande medicinering är raka motsatsen. Man stänger av sina sinnen, och dödar sinnesförnimmelserna. Vi bedövar våra barn för att fösa dem genom skolan.
Jag tycker vi borde göra raka motsatsen, vi borde inte söva dem, vi borde väcka dem och göra dem uppmärksamma på vad de har inom sig!
Skolor är formade utifrån industrialismen, och industrialismens behov. Skolor organiseras som fabriker, med ringande klockor, separata enheter, separata ämnen. Vi skyfflar barnen genom skola sorterade efter tillverkningsdatum.
Men barn i samma ålder är olika duktiga på olika saker, och vid olika tider på dagen.
Skolan är ett verktyg för att standardisera människor.
Jag hävdar att vi måste gå i rakt motsatt riktning. Detta är vad jag menar när jag pratar om ett paradigmskifte.
Det gjordes för några år sedan en studie på divergent tänkande. Det är inte samma sak som kreativt tänkande.
Kreativitet är att ha nyskapande idéer som har ett värde.
Divergent tänkande är inte en synonym, men det är en betydande del av kreativitet. Det är förmågan att se många möjliga svar på en fråga. Att inte tänka enbart linjärt eller konvergent, utan kunna tänka ut möjliga svar i alla riktningar.
1 500 förskolebarn fick frågan hur många olika sätt de kunde hitta på för att använda ett gem. 98 % av barnen hamnade på geninivå i antalet svar. De testades igen fem år senare. 50 % hamnade på geninivån. De testades igen, och ni kan börja urskilja en trend, inte sant?
Detta visar dels att vi alla har denna kapacitet, dels att den avtar med tiden. Många saker har hänt dessa barn under dessa år, men en av de viktigaste är utbildning. De har tillbringa tio år i skolan och fått lära sig att det finns ett enda rätt svar, och de får inte kopiera vad någon annan gör. Det kallas fusk. Utanför skolan kallas det samarbete, men i skolan kallas det fusk.
Det blir inte såhär för att lärarna vill ha det så. Det är inbyggt i utbildningssystemet.
Vi måste börja tänka annorlunda om mänsklig kapacitet. Vi måste komma över det gammalmodiga konceptet om akademisk/ickeackademisk, abstrakt, teoretiskt etc, och se det för vad det är – en myt, en bild. Vi måste förstå att det mesta av storslaget lärande äger rum i grupper, att samarbete är basen för växande. Om vi separerar individen från sammanhanget och bedömer dem enskilt skapar vi en slags spärr mellan denne och dennes naturliga lärandemiljö. Och slutligen handlar det om kulturen i våra läroinstituter. Traditionerna i institutionerna, och hur de faktiskt är uppbyggda.