Pussy Riot

Ni har hört talas om dem, det ryska punkbandet Pussy Riot. Ni vet att tre av medlemmarna just dömts till två års fängelse för huliganism. Ni vet att dådet de dömdes för var ett framförande av en politiskt kontroversiell sång i en ortodox katedral. Det hävdas från officiellt håll att de i själva verket hatade och angrep religionen och de troende när de i sin sång bad jungru Maria befria dem från Putin.

Det var ett fantastiskt framförande av en fantastisk låt. Oavsett vad man tycker om låtens musikaliska kvalitéer så var det ett fantastisk framförande av en fantastisk låt, ett framförande som satt sökarljuset på, dragit omvärldens uppmärksamhet till och påverkat den politiska situationen i landet.

Punk.

Elektroniskt #skolchatt

Jag är gammal. Jag var barn och gick i skolan under ett helt annat paradigm – pappersparadigmet. På den tiden gav man föräldrarna information om saker och ting genom att ge barnen lappar att bära hem. Kalendrar var i papper och man skrev, för hand, in saker och ting och inga påminnelser lämnades om att man om tre timmar förväntades bryta ordinarie rutin för studiebesök eller vad det nu kunde vara.

För mig, som inte heller på den tiden hade något fungerande arbetsminne, innebar detta i praktiken att jag fick en lapp av fröken, stoppade den i väskan, sa hej då och allt minne av att lappen överhuvudtaget existerat var försvunnet. Det innebar att jag då och då stod ensam utanför ett tomt klassrum medan övriga klassen befann sig någon helt annanstans för det aktuella studiebesöket, filmen eller vad det nu kunde vara vi fått information om på senaste lektionen, utan minsta aning om vad eller varför eller hur.

I dag lever vi under ett annat paradigm – veckobrev och information till föräldrar går ut via e-mail, bloggar och hemsidor, kopior av stenciler finns att hämta på nätet, elektroniska kalendrar gör det lätt att ta del av terminsplaneringar med både prov, studiebesök och andra avbrott i rutinen tydligt och klart presenterade i god tid.

Och många elever, antagligen de flesta, har sina mobiler med sig i skolan, plockar fram information de behöver, besöker referensbiblioteket wikipedia under lektionstid, kommunicerar med varandra och med människor utanför klassrummet, påminner varandra om studiebesök och schemaändringar, prov och utvecklingssamtal och allt vad det är.

Det är inte länge sedan man på fullt allvar diskuterade mobilförbud i klassrummen, hyllor där eleverna skulle lägga sina telefoner när de kom in i klassrummet nämndes, lådor i katedern, trevliga korgar etc. Pappersparadgimets tänkande kolliderade brutalt med den nya verkligheten. I andra änden har vi den lätt hysteriska entusiasmen över utvalda elektroniska verktyg som tar sig uttryck som ”paddagogik” (ett uttryck som ger mig nässelutslag) och fokus hamnar på just verktyget. Jag tror det är övergående, förmodligen mötte den frihet kulspetspennan medförde samma entusiasm när den ersatte de mer stationära bläckhornen en gång i tiden.

Men jag kommer av spåret här.

I #skolchatt i kväll pratar vi kring hur vi ser på elevers synbarliga beroende av elektronik, och huruvida detta kanske rent av är av godo för såväl lärande som för skolan som sådan.

Moderna tider

Sociala medier, skriver Deepedition, är inte längre ”det där nya” utan en del av en medieväv som alla behöver hantera. Behovet av att förklara ”vad det är” har minskat även om det fortfarande finns […] Det har varit ett stort steg; ett paradigmskifte som förändrat grunden för hur samhället kommunicerar. Sociala medier handlar egentligen ganska lite om teknik utan mycket mer om en ny logik, ett nytt sätt att tänka runt hur vi marknadsför saker, hur vi kan vara sociala och hur vi relaterar till saker i vardagen oavsett om det handlar om företag, organisationer eller våra vänner och bekanta.

Det är svårt att skatta den långsiktiga betydelsen av ett paradigmskifte man är med i. Man står för nära, man får ingen riktigt översiktlig bild och tenderar att överskatta betydelsen av somliga aspekter och underskatta betydelsen av andra. Vi ser det t ex i de delar av skoldebatten där det fokus ligger på specifik utrustning eller enskilda verktyg – man fastnar fortfarande lite där och är inte riktigt redo att se världen på det sätt Deepedition beskriver:

Från att skapa information som är envägsinställd till att börja arbeta med ett kommunikativt tänkande där målet är att låta användarna interagera och vara en del av [kunskapsutvecklingen] genom att sända vidare

Men jag tror det är en övergångsfas.

Det nyförälskade stadiet som tydligt syns i delar av debatten, där en enskild plattforms, ett enskilt verktygs eller en enskild enhets förträfflighet lyfts och framhållet som Framtiden är naturligt. Vi känner igen det från tiden strax innan millenieskiftet när Internet började bli stort även bland icke-nördar, när grafiken och användarvänligheten exploderade och datorer gick från att vara ett specialintresse till att bli vardag – då när hemsideskapare tjänade pengar på att med enkel kod skapa putslustiga hemsidor till individer och företag, när små och slutna communities flammade upp, hypades och sedan slocknade allt eftersom utvecklingen och användarna gick vidare och fler, öppnare och tillgängligare alternativ dök upp.

Skolvärldens smekmånadsfas kommer, tror jag, att kondenseras av det faktum att mycket av det som presenteras med fascinerade utrop är vardagligheter, ibland rent utav ses som aningen gammaldags, i världen omkring. Det finns helt enkelt ett momentum i utvecklingen som inte ens de mest prestigefyllda och traditionstyngda institutioner kan stå emot. Deepedition igen:

Idag börjar vi se hur sociala medier helt enkelt blir en del av det sätt som vi arbetar, det sätt som vi kommunicerar i vardagen. Stålbadet, nyheten och fr a arbetet med att evangelisera är över (bland annat det jag pratade om på min SSMX-session ”Fem år som sociala medieguru”). Det är nu saker kommer att hända, och det är nu arbetet börjar på riktigt.

 

I spåren efter industrialiseringen

A byproduct of industrialization is depersonalization. Because no one is responsible for anything that we can see, because deniability is built into the process, it’s easy and tempting to emotionally check out, to go along to get along

Jag läser citatet i Seth Godins Stop Stealing Dreams direkt efter en diskussion som äger rum i den relativa avskildheten i en Facebookgrupp. Diskussionen handlar bland annat om lärares ansvar för och möjligheter att påverka hur strukturen och organisationen i skolan utformas, och raskt levererar ett par debattörer de vid det här laget i det närmaste traditionella argumenten om hur lärare minsann redan är så utarbetade att det inte finns varken tid eller utrymme att ta något ansvar i detta. Den triumfatoriska slutklämmen i diskussionen blir något i stil med att en av de debattörer jag nyss nämnde fnyser något om att lärare minsann ses som utbytbara enheter så då är det bara rimligt att det är så lärare uppför sig också. Ungefär.

Och när jag återgår till Godins text känns det som om han kommenterar på det som just sagts.

En biprodukt av industrialiseringen är avpersonaliseringen. Eftersom ingen har ansvar för något såvitt vi kan se, eftersom förnekelsen är inbyggd i processen, är det enkelt och frestande att checka ut känslomässigt, att glida med för att hänga med

Jag tror det vi ser är ännu en effekt av att vi befinner oss i ett paradigmskifte, i en brytpunkt. Spåren efter industrisamhället är tydliga, det är naturligt att vilja falla in i den bekanta lunken igen, att spänna på sig selen och göra det man blir tillsagd i full förtröstan om att någon annan tar ansvaret för vägvalen.

Men samtidigt förändras världen omkring oss, den bryts upp, ruskas om och det blir allt svårare att urskilja de gamla, invanda strukturerna. Det räcker inte längre att föreställa sig att vi utbildar framtidens arbetare, kuggarna i framtidens industri, det håller inte att leva på andras meriter och peka på kreatörer och innovatörer utbildade i en annan skola, i en annan tid.

Jag undrar, om det är så att man mest saknar det gamla och känner sig utbytbar och oviktig i det nya, då kanske man faktiskt ska ta och fundera en stund på vad det beror på? Kanske skulle man må väldigt mycket bättre om man kastade av sig selen och provade en annan väg än den där invanda som egentligen blivit ganska besvärlig och tung att gå? Se en annan horisont? Prova hur det är att vara någon annan än den där utbytbara opersonliga delen i ett alldeles för stort system? En stund, i alla fall?

.

Socialdemokratin

För ungefär två veckor sedan läste jag Martin Ezpeletas betraktelse över socialdemokratin. Han liknar situationen vid ett sammanfallet äktenskap, där mannen inte vill se, inte vill förstå, inte vill acceptera att hon faktiskt gått och lämnat honom kvar:

det är grunden för den socialdemokratiska identitetskrisen: Socialdemokratin och arbetarrörelsen har glidit isär.

Visst kan socialdemokratin tillfälligt locka över henne till sin sängkammare. Hångla under valrörelsen. Kanske kan de bli provisoriska särbos. Eller kulbos. Men aldrig mer i vått och torrt. Aldrig mer tills döden skiljer dem åt. På valdagen 2010 lämnade hon in en formell ansökan om skilsmässa. Aldrig mer kommer han kunna vakna, sträcka ut handen och veta att hon ligger bredvid. Och därmed har det förra århundradets mest inspirerande kärlekssaga nått sin ände.

Jag tänker på hans liknelse när jag nu, sent på fredagskvällen läser att Juholt kallar till presskonferens i ett köpcentrum i Oskarshamn på lördag eftermiddag. Det förväntas att han kommer  att meddela sin avgång från posten som partiledare. Det hela tycks lite kaotiskt just nu.

Och i bakhuvudet hör jag Ezpeletas ord ”därmed har det förra århundradets mest inspirerande kärlekssaga nått sin ände”

Det blir intressant att följa utvecklingen.

Uppdaterar: presskonferensen i det Oskarshamska köpcentrat är över, Juholt har avgått, och oavsett hur allt skötts fram till den här punkten så gjorde han det med stil.

SVT missade att direktsända det hela, säger rykten. Stämmer det? Var inte det alldeles osedvanligt klantigt?

Än en gång, att följa utvecklingen blir intressant.

Ett tidsdokument

Sätta ord på problemet så att vi kan åtgärda det eller peka finger?

Scott McLeod skriver på sin blog Dangerously Irrelevant om den delikata balansakt det innebär att upptäcka, identifiera och beskriva ett problem utan att väga över mot att peka finger och skuldbelägga någon.

 For example, suppose I say, “Most of the administrators in your district don’t know what to do to create learning environments that prepare kids for a digital, global world.’ Is that ‘naming the problem so we can solve it?’ Yes, absolutely. But depending on how sensitive you and/or those administrators are, it may also/instead feel like ‘shaming and blaming.’

[Låt oss säga att jag säger t ex ”De flesta administratörerna i ditt distrikt vet inte hur man skapar lärmiljöer som förbereder barn för en digital, global värld.” Vore det ‘att sätta ord på problemet så att vi kan lösa det?’ Ja, absolut. Men beroende på hur känsliga du och/eller dessa administratörer är, kan det också/istället kännas som att ‘peka finger och skuldbelägga.’ ]

Finns det något diplomatiskt sätt att sätta ord på problemet med ”rapporten” Svenskt Näringsliv skämmer ut sig med i media just nu, utan att det blir lika pinsamt som när äldre släktingar dricker sig fulla på midsommarkalaset medan barnen städar runt om dem? Jag tror inte det, så jag avstår från att försöka.

Glad blåsda’!

Förändringens vind kommer man inte undan, inte mycket förblir som det var. Just nu sveper den in i skolan, rör upp damm och flyttar runt saker och ting, sveper ut somligt och blåser in annat.

.

Och det är inte bara roligt. Det kan vara skrämmande och oroligt, vinden smäller igen dörrar och fönsterrutorna skallrar, takpannorna rör sig på taket och träden knakar och och brakar som vore de på väg att falla. Det obönhörliga i den ständiga rörelsen, det är en kraft vi inte kan kontrollera och vi vet att risken att världen ser helt annorlunda ut när vi sticker ut näsan härnäst är stor.

.

Men vet ni vad? Även om mycket är förändrat, en hel del aldrig mer kommer att bli sig likt och somligt rent av försvunnit för alltid med vinden så finns där ändå mycket som är sig likt.

.

Glad blåsda’!

sir Ken på svenska

Den grafiskt illustrerade (dvs tecknade) versionen av sir Ken Robinsons föreläsning om paradigmskifte har nog visats på en majoritet av pedagogers bloggar runt om nätet vid det här laget, och många har inspirerats och glatts.

Men, för givetvis finns ett men, vi bör inte glömma bort att trots att engelska för de flesta av oss har funktionen av i det närmaste ett högfungerande andraspråk, så finns det en och annan som faktiskt inte förstår. De flesta av dessa föredrar att skratta med och hålla god min, men en och annan tar faktiskt mod till sig och frågar vad han egentligen pratar om.

Därför, en enkelt och mycket översiktlig sammanfattning på svenska:

Det finns två huvudorsaker till den reformationsvåg som sveper över världens skolor just nu.

Den första är ekonomisk, man letar helt enkelt efter en modell som så effektivt som möjligt formar barn och ungdomar till lönsamma medborgare till lägsta möjliga kostnad.

Den andra är kulturell, man letar efter en modell där eleverna får del av sin kultur och sin historia samtidigt som de blir en del av den pågående globaliseringen.

Problemet är att skolor försöker möta framtiden genom att göra mer av samma sak som man gjorde i gamla tider, och resultatet blir en skola som framstår som allt mer främmande och oväsentlig för eleverna. Problemet är att de nuvarande utbildningssystemen är skapade för en annan tid.

Det allmänna skolsystemet var en samhällsrevolution när det infördes, och möttes av motstånd och protester. Att försöka lära arbetarklassens barn att läsa och skriva är ett slöseri med tid och pengar, de kan ju ändå inte tillgodogöra sig kunskapen! Men systemet drevs igenom av ekonomiska orsaker, men genomsyrades av det då rådande upplysningsidealet. Man tänkte sig helt enkelt att det finns två sorters människor: akademiskt begåvade och andra. Smarta och osmarta. Konsekvensen av detta är att många smarta människor tror att de är osmarta.

Modellen har orsakat kaos i människors liv. Somliga har vunnit på den, men de flesta inte. Många har istället drabbats av den sk ADHD-epidemin. Jag säger inte att ADHD inte finns, jag säger att det inte är en epidemi. Barn diagnosticeras och medicineras lika rutinmässigt som tidigare generationer fick sina tonsiller bortopererade, och av samma lättsinniga orsak: medicinskt mode.

Våra barn lever i den mest intensivt stimulerande perioden i världshistorien. De överöses med information från alla tänkbara plattformar, och bestraffas för att de blir distraherade. Från vad? Långtråkigheter! I skolan, till största delen. Det är sannolikt ingen tillfällighet att antalet ADHD-diagnoser ökar ju mer man standardtestar. Dessa barn medicineras för att lugna ner sig och fokusera på skolarbetet. Men det är en påhittat epidemi.

De stora offren i detta tänkesätt är konstarterna. Vetenskap och matematik, och konst. Våra sinnen är på helspänn när vi utövar konstarter, vi är klarvakna och helt och fullt vid liv. Bedövande medicinering är raka motsatsen. Man stänger av sina sinnen, och dödar sinnesförnimmelserna. Vi bedövar våra barn för att fösa dem genom skolan.

Jag tycker vi borde göra raka motsatsen, vi borde inte söva dem, vi borde väcka dem och göra dem uppmärksamma på vad de har inom sig!

Skolor är formade utifrån industrialismen, och industrialismens behov. Skolor organiseras som fabriker, med ringande klockor, separata enheter, separata ämnen. Vi skyfflar barnen genom skola sorterade efter tillverkningsdatum.

Men barn i samma ålder är olika duktiga på olika saker, och vid olika tider på dagen.

Skolan är ett verktyg för att standardisera människor.

Jag hävdar att vi måste gå i rakt motsatt riktning. Detta är vad jag menar när jag pratar om ett paradigmskifte.

Det gjordes för några år sedan en studie på divergent tänkande. Det är inte samma sak som kreativt tänkande.

Kreativitet är att ha nyskapande idéer som har ett värde.

Divergent tänkande är inte en synonym, men det är en betydande del av kreativitet. Det är förmågan att se många möjliga svar på en fråga. Att inte tänka enbart linjärt eller konvergent, utan kunna tänka ut möjliga svar i alla riktningar.

1 500 förskolebarn fick frågan hur många olika sätt de kunde hitta på för att använda ett gem. 98 % av barnen hamnade på geninivå i antalet svar. De testades igen fem år senare. 50 % hamnade på geninivån. De testades igen, och ni kan börja urskilja en trend, inte sant?

Detta visar dels att vi alla har denna kapacitet, dels att den avtar med tiden. Många saker har hänt dessa barn under dessa år, men en av de viktigaste är utbildning. De har tillbringa tio år i skolan och fått lära sig att det finns ett enda rätt svar, och de får inte kopiera vad någon annan gör. Det kallas fusk. Utanför skolan kallas det samarbete, men i skolan kallas det fusk.

Det blir inte såhär för att lärarna vill ha det så. Det är inbyggt i utbildningssystemet.

Vi måste börja tänka annorlunda om mänsklig kapacitet. Vi måste komma över det gammalmodiga konceptet om akademisk/ickeackademisk, abstrakt, teoretiskt etc, och se det för vad det är – en myt, en bild. Vi måste förstå att det mesta av storslaget lärande äger rum i grupper, att samarbete är basen för växande. Om vi separerar individen från sammanhanget och bedömer dem enskilt skapar vi en slags spärr mellan denne och dennes naturliga lärandemiljö. Och slutligen handlar det om kulturen i våra läroinstituter. Traditionerna i institutionerna, och hur de faktiskt är uppbyggda.

.

Ett ganska sorgset och rätt förvirrat inlägg om skolan

Jag ville skriva om lärande, om kunskap och om skolan. Om det fantastiska i lärarjobbet, om betydelsen av ifrågasättande elever, om det utvecklande i att utvecklas, om lärare som inspirerar och lärare som inspirerade mig, men jag finner till min sorg att jag drar mig för att göra det.

Det har kommit att bli ett glättigt överskott av någon slags pastellfärgad kvällstidningspositivism över skolsamtalet. Man utropar klämkäckt att lärare är viktiga! Lärare gör skillnad! Skolan är härlig! Det är härliga utmaningar, härliga möten, härliga människor, härliga….

Och det känns påmålat. Det är så demonstrativt att det känns som en kuliss, och det gör mig så ledsen.

Det är säkert lika uppriktigt menat som alla dessa skrämmande avvisande händer som skulle demonstrera hur medmänsklig man var för ett tag sedan i sitt gillande av olikhet, minns ni?, och det får mig att känna mig helt avig. Hur uppriktigt menat det än är så känns det inte äkta. Det känns som ett leende i ett Botoxansikte.

Så jag låter bli. Min röst lämpar sig inte för pastellkörer, så jag håller mig till avigsidan.

Elever, ni är bra, ni kommer att gå långt. Somliga av er tack vare skolan, andra trots skolan.

Vi befinner oss i ett paradigmskifte, världen förändras. Om vi inte förändras med den blir vi i bästa fall drömmande nostalgiker, i värsta fall destruktiva bakåtsträvare. Och det börjar vara riktigt brått, vi har väntat för länge för att kunna vela och vänja oss vid tanken och prova på.

Det gäller oss i skolan. Elever, ni befinner er redan där. Fortsätt framåt, det är inte ni som ska sakta ner, det är vi som behöver öka farten.