Everything changes everything

Rubriken är ett citat. Den som uttalade orden är en mig närstående treåring, och de uttalades på djupt allvar.

Allting förändrar allting.

Allt vi upptäcker, alla vi möter, alla erfarenheter, alla insikter, alla kunskaper och reflektioner förändrar för alltid hur vi ser världen omkring oss. När vår horisont vidgats förblir den vidgad, och vi ser saker annorlunda för alltid. Ny teknologi utvecklas, förändrar betydelsen och förväntningarna på de artefakter vi vant oss vid att se som en självklar del av vår vardag. Saker blir omoderna och faller i glömska, ny forskning visar oss att metoder vi trott vara optimala är otillräckliga, eller rent av kontraproduktiva, och vi behöver lära om. Och ser därmed världen omkring oss på ett nytt sätt. För alltid.

Det kan kännas lite läskigt, osäkert och svårt, rent omöjligt att kontrollera och göra långsiktiga planer när allting förändar allting. Men det är så världen ser ut, det är så verkligheten fungerar, och det är det som ger oss möjlighet att utvecklas. Som individer, och som mänsklighet.

Everything changes everything.

Och det är storslaget.

Annonser

Så här är det

Inte odelat – vad i livet är odelat? Men så här är det.

Meddelas endast på detta vis

#letsdance och genustraditionerna

Jag känner mig fortfarande som nybörjare på området TV-tittande, och har ännu inte nått nivån där jag utan att mycket medveten planering och larm i kalender kan hålla den strikta rutin som krävs för att följa tablå-tiderna. För att befästa de färdigheter jag lyckades erövra under de svenska uttagningarna till ESC och inte tappa dem innan själva eventet som sådant nästa lördag, den artonde, följer vi, som jag nämt tidigare, Let’s Dance på Tv4.

En av de stora poängerna med att se programmen när de faktiskt sänds är att man ser det tillsammans. Tillsammans med dem man rent fysiskt är tillsammans med, och tillsammans med alla de som ser det och pratar om det på Twitter, på Facebook. på Tumblr och andra sociala event, så jag finner med glädje att det är mödan värt att planlägga.

Varje vecka lyfts i samtalen på sociala media funderingen kring det här med den väldigt ensidiga könsfördelningen bland dansparen, och svaren från @tv4 är ibland lite kryptiska. Häromveckan förklarade de till exempel att det rör sig om en tävling, och man därför inte kan ha samkönade par. Det är väldigt svårt att formulera sig på bara 140 tecken, så det är fullt möjligt att man menade något helt annat än det som faktiskt blev sagt, men jag får ända ett intryck av att det helt enkelt handlar om att man är rädd om annonsinkomsterna och tror att annonsörerna inte alls är redo för samkönade par ännu.

Jag tror de är redo. Jag tror publiken är redo också. Kanske skulle delar av publiken bli lite förvånade först, det skulle bli diskussioner, artiklar, insändare och ruckade världsbilder. Och det är inte dåligt, i synnerhet inte för den som önskar uppmärksamhet. Och det gör annonsörerna. Jag tror dessutom att det skulle ta de flesta av de förvånade tittarna max två program att upptäcka att samkönade par är minst lika förtjusande att se på när de dansar som mixade par.

Se här, t ex:

 

Uppdaterad källkritik

Jag hörde en student reflektera, sådär lite i förbigående med ett lite fundersamt, självklart tonfall, över den bok med statistik över internetanvändande hen hade framför sig:

Jag undrar hur relevant den här statistiken är egentligen? Boken är tryckt 2010, så den är ju inte direkt uppdaterad…

För studenten, van vid att kontrollera när internetsidan är uppdaterad och att enkelt jämföra med andra källor för att få en uppfattning om sannolikheten, blir det faktum att boken faktiskt inte alls uppdaterats sedan den publicerades, och att hen inte självklart enkelt kan se hur ofta och av vem den refererats till, en anledning till att förhålla sig skeptisk till den som källa.

Det är ett skifte som sker utan åthävor eller stora rubriker, och det sker lite i bakgrunden sådär. Medan skolor och skolmänniskor upptäcker och ivrigt utforskar den skinande ytan av det vid det här laget nära tjugo år gamla Internet, lyckligt nyförälskat botaniserar i applikationer och verktyg, ibland (inte alltid, men det förekommer både här och där, låt oss tala öppet om den saken) tämligen okritiskt slänger in såväl flippar som floppar i klassrummet med mer fokus på att hitta sätt att använda det nya verktyget man funnit än på elevernas lärande förändras synen på vad som är en relevant och valid källa diskret i bakgrunden. I stället för att gå till den tummade och vällästa boken från biblioteket för att bekräfta informationen man funnit på nätet går flödet åt andra hållet – bokens information kontrolleras mot källor på nätet, där det går snabbt att få del av mångas erfarenhet av källan man använder, där det är enkelt att bekräfta eller dementera det man finner med hjälp av fler lättillgängliga källor.

Ännu ett paradigm som skiftar. Coolt.

Paradigm igen

Paradigm skiftar omkring oss. Det sker hela tiden, oftast utan att vi riktigt lägger märke till det förrän vi faktiskt sätter oss ner och tittar tillbaka. Synsätt och perspektiv som framstod som progressiva och nyskapande igår är plötsligt gammalmodiga och konservativa, sedvänjor och traditioner som fyllde viktiga funktioner har transformerats till kuriosa och turistjippon, samhällsgrupper som var tongivande betraktas med milt överseende och platser som varit välbesökta lockar plötsligt knappt någon ens med jippon eller tv-program medan andra ställen rätt som det är varken har stolar eller bord nog till alla besökare som ivrigt köar i timmar även om det ösregnar.

Ett av de absolut tydligaste tecknen på att ett paradigmskifte ägt rum är hur de som befann sig i bekvämt priviligierad position i det gamla paradigmet smått aggressivt börjar försvara sina positioner, lyfta gamla meriter som vore de dagens och högljutt kräva att saker och ting anpassas efter deras speciella behov. Vill det sig riktigt illa kan de ta till aggressivitet och våld in sin strävan efter att slippa anpassa sig efter de nya förutsättningarna.

Det är tråkigt, men kanske oundvikligt, trots att vi nog alla egentligen vet att det är hur lätt som helst att förvandla ett ägg till en god äggröra, men att förvandla äggröra till ett ägg igen är omöjligt.

.

Biblioteken, bokförlaget och pengarna

Ordet bibliotek har vi från det grekiska βιβλιοθήκη och det betyder helt prosaiskt boksamling. Det finns många olika slags bibliotek, somliga storslagna andra mer anspråkslösa i sin utforming.

E-böckernas genomslag har i någon mån ändrat villkoren för den som vill låna en populär bok. Det händer ofta att det blir lång kö till pappersutgåvan av en särskilt populär bok, eftersom biblioteken inte kan köpa in hur många exemplar som helst av samma bok. I elektronisk utgåva, däremot, behöver ivriga läsare inte köa utan alla kan få låna samtidigt. Den populära boken om Zlatan har t ex lånats av minst 13 000 människor i elektronisk utgåva, berättar Aftonbladet. På detta har förlaget Bonniers, det förlag som lyckats vinna den goda affären boken är, tjänat 130 000 kronor, eftersom de får 10 kronor för varje elektronisk utlåning. Och utlåningen fortsätter.

Det kan man tänka sig att Bonniers borde glädjas åt. 130 000 kronor är mycket pengar, men, tycker Bonniers, inte tillräckligt mycket. Man föreställer sig nämligen att om färre kunde låna den samtidigt skulle fler i iver att få läsa den i stället köpa den, och förlaget tjäna tio gånger så mycket:

För varje e-bok som köps i en nätbokhandel tjänar förlaget cirka 100 kronor. För varje e-bokslån på ett bibliotek tjänar förlaget cirka 10 kronor.

Enligt Magnus Nytell överväger Bonniers nu flera metoder för att minska gratisutlåningen. En modell är att licensiera bara ett fåtal e-böcker till varje bibliotek, så att bara ett visst antal personer kan ”låna” en e-bok åt gången.

– Man kan också tänka sig att vi väntar lite med att låna ut titlarna som säljer mest, där vi förlorar mest pengar, säger Magnus Nytell.

Jag är inte helt säker på att Bonniers räknar rätt när de räknar potentiella inkomster. Många av de som läst boken har aldrig någonsin läst en bok tidigare. De har sannolikt köpt mycket få böcker, åtminstone till sig själva, och att då föreställa sig att deras första bokinköp skulle medföra ett utlägg på 150 kronor eller mer tycks mig aningen naivt. Det är mycket pengar att lägga på en bok man inte är säker på att man kommer att orka ta sig igenom, hur mycket man än beundrar huvudpersonen. Det kan vara så att Bonniers önskan om att optimera inkomsterna i stället skulle leda till raka motsatsen – de skulle bli utan även en rejäl del av de 130 000 utan att öka försäljningen i sån mängd att det ens kommer i närheten.

Facebook, IDOL och demokrati

Det här med att ”sitta vid datorn” är på tapeten igen. Det brukar bli så när skolan är igång igen, har jag noterat. Att inte ha något konto på Facebook börjar bli samma slags statusmarkering som deklarationen ”jag ser inte på TV, möjligen någon dokumentär då och då”, alltså underförstått ”jag är lite mer intellektuell än genomsnittet, lite mer kulturell”. Nackdelen här med att inte ha något konto kan ju vara att man missar en del möjligheter att få en känsla av hur andra ser på och tänker kring intellektuella och kulturella trender. På andra håll i världen, jag tänker t ex på utvecklingen i Nordafrika, har vi dock sett vilken oerhört betydelse platser som Facebook och Twitter som kommunikationskanaler har.

Detsamma gäller de lättare underhållningsprogrammen på TV. Jag kastar sten i glashus här, det är jag mycket medveten om. Jag är en usel TV-tittare, en sån som följer en endaste TV-serie i realtid, en som inte ens går på svensk TV så de sociala fördelarna med att följa den skördar jag inte bland människor jag möter kroppsligen. Det är, i viss utsträckning, ett socialt handikapp att inte vara uppdaterad på de populära TV-showerna. Man ställer sig utanför den gemenskap som finns i att dela en erfarenhet, utanför de möjligheter till lättsamt småprat om senaste säsongen av Allsång på Skansen (trots att jag faktiskt såg ett av programmen. Måns hade fluga. Jag vet inte om han hade det i alla, men fluga är coolt.) eller IDOL-juryns grad av elakhet som fyller en viktig funktion som smörjmedel i det sociala maskineriet.

Här är IDOL en bagatell, ett i raden av tävlingsprogram trots att det är på innerligaste allvar för deltagarna. Men på andra håll i världen är betydelsen av denna sorts program samhällsomvandlande – Cynthia Scheider berättar om hur denna sorts tävlingsprogram där publiken röstar via sms förändrar klansamhällen runt om i världen. Hon berättar om Aydah Al Jahani som stod på sig mot såväl traditioner som släktingar, och hur hennes framgång i tävlingen fick släktingar och vänner som tagit avstånd från henne att inse att hennes deltagande var av godo och drog ära och heder över såväl henne som hennes anhöriga. Hon berättar också om hur Lima Sahars vänner sa till henne att hon lämnade dem för demokratin när hon deltog i den Afghanistanska motsvarigheten Afghan Star, men hur trots detta även talibaner smsat in och röstat på henne.

.

Att vi lever i intressanta tider har vi konstaterat många gånger. Facebook, IDOL och andra lättsamheter ger oss möjlighet att upptäcka fler sidor av hur intressanta de faktiskt är.

Men om ni ursäktar mig så drar jag mig tillbaka en stund, mitt program går nu…..