Morrica, bruksanvisningar och #letsdance #blogg100

Som jag nämnde igår deltar jag i år i fenomentet #blogg100 ungefär på samma sätt som jag monterar IKEA-möbler – utan att läsa bruksanvisningen. Just nu sitter jag och funderar över tagen i rubriken – bör jag ha den med i alla inlägg som ingår i fenomenet? Vi experimenterar lite och ser vad som händer, tycker jag, hur låter det? I dag får tagen vara med.

Säsongens #Letsdance började sändas igen den här helgen, och än en gång konstaterar jag smått uppgivet att tv 4, ännu en gång, bara valt att ha en enda sorts danspar. Man kvinna man kvinna man kvinna i en lång rad blir lite enahanda i längden. Nästa säsong, tv 4, är den tionde. Ansträng er lite och ge oss äntligen lite variation då, ok? Jag ställer upp som okändisbloggare om ni frågar i tid.

Jag kommer ändå att följa årets säsong, såklart, de har ju haft turen att få med den glittrande charmerande exceptionella musikern och artisten Gunhild Carling som deltagare, och henne kan jag inte stå emot.

Nya skor

De gamla har dansat sin sista dans – hål i sulorna, hål på båda tårna, ovanlädret sladdrigt som ett gammalt örngott och vackra har de inte varit på länge. Oavsett hur mjuka och sköna de är kommer en dag när man helt enkelt får inse att nej, nu är det slut. Tack för den här tiden, det har varit så roligt!

De nya hade premiär i går afton. Lite nervöst, såklart, en knapp timme kvällen före räcker inte till för att gå in skor och hur skulle de nya sulorna fungera? Alldeles utmärkt, visade det sig, de gled som de aldrig gjort annat (det har de i och för sig inte heller), bakkappan gav den stadga åt hälen som behövs. Och inte den minsta lilla skavsårskänning.

 

 

Jag är så nöjd så.

#letsdance och genustraditionerna

Jag känner mig fortfarande som nybörjare på området TV-tittande, och har ännu inte nått nivån där jag utan att mycket medveten planering och larm i kalender kan hålla den strikta rutin som krävs för att följa tablå-tiderna. För att befästa de färdigheter jag lyckades erövra under de svenska uttagningarna till ESC och inte tappa dem innan själva eventet som sådant nästa lördag, den artonde, följer vi, som jag nämt tidigare, Let’s Dance på Tv4.

En av de stora poängerna med att se programmen när de faktiskt sänds är att man ser det tillsammans. Tillsammans med dem man rent fysiskt är tillsammans med, och tillsammans med alla de som ser det och pratar om det på Twitter, på Facebook. på Tumblr och andra sociala event, så jag finner med glädje att det är mödan värt att planlägga.

Varje vecka lyfts i samtalen på sociala media funderingen kring det här med den väldigt ensidiga könsfördelningen bland dansparen, och svaren från @tv4 är ibland lite kryptiska. Häromveckan förklarade de till exempel att det rör sig om en tävling, och man därför inte kan ha samkönade par. Det är väldigt svårt att formulera sig på bara 140 tecken, så det är fullt möjligt att man menade något helt annat än det som faktiskt blev sagt, men jag får ända ett intryck av att det helt enkelt handlar om att man är rädd om annonsinkomsterna och tror att annonsörerna inte alls är redo för samkönade par ännu.

Jag tror de är redo. Jag tror publiken är redo också. Kanske skulle delar av publiken bli lite förvånade först, det skulle bli diskussioner, artiklar, insändare och ruckade världsbilder. Och det är inte dåligt, i synnerhet inte för den som önskar uppmärksamhet. Och det gör annonsörerna. Jag tror dessutom att det skulle ta de flesta av de förvånade tittarna max två program att upptäcka att samkönade par är minst lika förtjusande att se på när de dansar som mixade par.

Se här, t ex:

 

#letsdance i afton

De dansar samba i kvällens Let’s Dance, med varierande grace och rytm i rumpskakningarna.

Jag imponeras, som jag gör varje vecka, av hur de professionella dansarna vecka efter vecka lyckas lyfta fram det vackraste hos kändisarna och få dem att visa sina bästa sidor på dansgolvet.

Jag charmas, som jag gör varje vecka, av fantastiska Maria Montazami. Hon är fullständigt bedårande, och hennes beskrivning av dotterns relation med en av dansarna som ‘leksakskompisar’ hoppas jag plockas upp och blir ett vedertaget begrepp.

Och jag hamnar, som jag i olika utsträckning gjort varje vecka, i samtal och reflektioner kring hur paren satts ihop. De är söta, charmiga och vackra, det är roligt att se dem och se hur de utvecklas och blir alltmer samdansade för varje vecka. Men nog hade det varit roligt om åtminstone ett par av dem fått bjuda på lite variation? Några samkönade par hade piggat upp tillställningen, tycker ni inte det?