Morricas internationella kvinnodagen-tradition #8mars

Denna dag, den dag som en och annan i denna priviligierade del av världen där det språk jag skriver på förstås och talas av många trevar lite kring. Är det en slags morsdag fast för alla kvinnor, då blommor och tårta är anbefallt? Är det en kampdag för en kamp som var relevant för flera generationer sen, för en strid som egentligen gått för långt nu? Är det den dagen på året då vi ska lyfta och prata om de kvinnor som faktiskt gjort något betydelsefullt i samhället eller historien? Ty de finns ju, och de behöver lyftas fram ibland lite sådär i alla fall.

Ja, jag raljerar, såklart. Det är svårt att låta bli, denna tafflighet och okunskapen som ligger bakom den är så uppenbar att det är mig övermäktigt att hålla masken full ut. Så i stället för att riskera att spinna ner i respektlöshet låter jag, som traditionen bjuder, fantasiska Isabel Allende, en av mina absoluta favoritförfattare, tala:

 

Annonser

Lear

Åh, en sån föreställning! Musiken, kostymerna, skådespelet, ljuset, sångerna, maskerna och inte minst sångarna.

Den gamle kungens hastigt eskalerande, förtvivlade sorg och galenskap, de äldsta döttrarnas manipulerande spel och lögner, hertigarnas maktkamp, den desperata lojaliteten, brutala mord, och genom det hela kärlek och svek så tätt sammantvinnade att det ena stryper det andra…

Befinner du dig i Skåne så se den, upplev den, ta chansen.

och låt oss lustiga vara

Vi pratade om lust att lära och lustfyllt lärande. Det förekommer ibland en koppling mellan lustfyllt och omedelbar behovstillfredsställelse, mellan lust och roande och jag funderar lite oroligt på var det viktiga längtansmomentet, väntansmomentet, det där långa, påfrestande, ibland nästan plågsamt outhärdligt utdragna momentet när man hoppas och önskar och anar men ännu inte når blir av.

Vad är lust utan längtan? Utan strävan, utan den där osäkerheten som finns, eftersom man inte har något löfte om att önskan skall gå i uppfyllelse varje gång. Den som ökar lusten, som får det att pirra i kropp och sinne av iver. Den som gör att man provar igen, och igen, och igen, eftersom den där stunden när man når fram, när man får fatt i det där man längtade efter är så söt och glittrande vacker.

Och jag funderar över vad man egentligen gör mot den unga människa som får sina önskningar uppfyllda, varje gång, och genast. Som får sin längtan rumphuggen, sin strävan förminskad och portionsförpackad, det glittrande söta reducerat till ett mer vardagligt jasså minsann, och ända talar om upplevelsen med begrepp som lust och lustfylld.

Jag är inte säker på att det är av godo, även om intentionen är aldrig så välmenande.

Lust utan längtan?

Jag tror det kan vara farligt rent utav.

Ett elevperspektiv

FabulousLorraine, en av mina absoluta favoritbloggare, skrev häromdagen om vilken skillnad en lärare och denne lärares inställning kan göra, och det hon säger är så viktigt att jag vill föra det vidare.

Hon jämför, musiker som hon är, med hur någon kan gå upp på scenen och spela tekniskt fulländat, men utan passion och liv, och det bara blir tråkig. Hon jämför med skrivande, där oavsett hur mycket information man har, eller hur bra historian är, så blir det ändå inget av det om man inte skriver med passion. Det handlar om att ge ALLT när man gör vad man nu gör. Varje minut. Det spelar ingen roll om man gör det på scen, framför människor, eller ensam framför sin datorskärm. Om man inte gör det med inlevelse, om man inte brinner för det man gör kommer det inte att slå gnistor. Det kommer inte att bli mer än mellanmjölk:

We talked about it last night, she and I, and the difference a teacher can make, which I think translates to anything. It’s like in music. Someone can get on stage and be technically brilliant but if the passion and LIFE is not there, boring. Or in writing, you can have a lot of information, or a good story, but if you aren’t passionate about it, it ain’t there.

It’s about putting EVERYTHING out there when you do what ever it is you’re doing. Every minute. Doesn’t matter if you are doing it on stage, or in front of people, or alone in front of your computer, or what ever. If you aren’t doing it with passion, if you aren’t on fire about it, it is not going to burn. It’s not going to be anything more than ordinary, at best. And if it isn’t your best, why?

Det hon säger är så viktigt, och jag bekymrar mig lite för att det är ett perspektiv som tycks halka ur fokus alltför lätt när skolan diskuteras. Vi pratar mycket om lärares ansvar, lärares arbetsvillkor, lön, status och inflytande. Vi pratar om friskolor och kommunala skolor, om kommunalisering och återförstatligande, och vi pratar ibland lite om vikten av kommunikation. Men elevens perspektiv nämns sällan mer än i förbigående.

Skillnaden det kan göra för den som befinner sig i elevpositionen, för den som sitter i publiken eller läser historian, om någon kastar ut en gnista som kan fångas kan man tända en sjuhelvetes brasa.

Det finns inget man inte kan åstadkomma om man brinner för det.

Och om man brinner kan man göra en enorm skillnad för någon annan.

And the difference it can make to you if you are the one learning, the one sitting in the audience, reading the story. If someone throws that spark out there, you can catch it and light a hell of a fire.

There’s nothing you can’t do if you’re on fire.

And if you’re on fire, you can make a huge difference to someone else. Throw it OUT there.

.

Lust att lära

Det blir mycket Anne-Marie Körling idag, hon tänker så klokt så det finns mycket att anknyta till. Om lust att lära tänker hon till exempel:

Vi talar ofta om lusten att lära. Det kan lätt missförstås med ”det ska vara roligt att lära sig”. Men vilket är det pedagogiska anslaget i denna definition av lärande? Jag behöver ett tydligare språk för det jag vill försätta mina elever i. Jag behöver definiera ordet lust.

Jag talade lite om en undersökning som visar att elever upplever skolan som tråkig, rätt upp och ner. Orsakerna till ledan var inte att det var för lite underhållning i skolan, det nämndes inte än. Det var helt andra saker som låg till grund för detta. Det är viktigt att vi minns att motsatsen till att ha tråkigt i skolan inte innebär att det alltid ska vara en lek i skolan. Lust att lära innebär inte detsamma som lustigt att lära, inte alltid och inte automatiskt.

Ordet lust behöver definieras, skriver Anne-Marie.

Jag definierar lust som längtan och passion, engagemang och en vilja att återvända till objektet för ens lust, om och om och om igen.

Lust att lära innebär en längtan att lära sig mer, att sätta det man kan i nya sammanhang. Att ställa det man lär sig i relation till det man redan kan och se hur de ter sig i detta perspektiv. Att vidga sina horisonter, att dela med sig av sin kunskap och ta del av andras.  Det innebär hårt, engagerat arbete, ibland så hårt att man nästan är beredd att ge upp men ändå fortsätter bara en liten stund till för att man vet att snart, alldeles snart, då… Och det innebär att återvända med energi i stegen, inte för att man vet att man kommer att underhållas och roa sig hela dagen, utan för att man vet att man kommer att utmanas och få tillfälle att utmana, både sig själv och andra.

Ungefär så ser jag på begreppet lust att lära. Om vi kan hålla det levande i skolan tror jag att färre elever kommer att uppleva sig som uttråkade på daglig basis.

Vad tror ni?