TV vs sociala media

Mediavärlden blir allt mer interaktiv för var dag som går – tidningarnas elektroniska upplagor ger utrymme för kommentarer och diskussioner i direkt anslutning till de flesta artiklar, författare kommunicerar med sina läsare, artister med sina fans, det bloggas, twittras, facebookas, tumblas, pinterestas, delas och diskuteras som aldrig förr. En statisk hemsida utan interaktionsmöjligheter lockar få besökare, den hamnar snart bortlömd längst bak i sökmotorer och längst ner i RSS-feeder.

Det har talats om att TV-tittande kommer att avta i en sådan värld, man tänkte sig att vanan att bänka sig i TV-soffan och ta del av envägskommunikation vid ett klockslag beslutat av någon annan är något som hör hemma i en annan tid och en annan vardag, i den nya digitala eran kan man välja när man vill titta och det kommer alla att göra.

Men TV-sofforna står kvar i hemmen, och människor väljer att inrätta sin vardag så att de kan se program när de sänds, och än en gång handlar det om synkron interaktion – man har med sin dator, telefon eller surfplatta i soffan och medan man tittar twittrar, facebookar och chattar man med andra som ser samma program, i andra soffor, på andra TV-apparater eller datorskärmar, men samtidigt och tillsammans.

Jag reflekterar över denna utveckling när jag läser Magnus Blixts reflektion kring programmet som i svensk TV gavs det lätt provokativa namnet Den Övervakade Skolan. Det har varit, och är fortfarande, knäpp tyst om programmet i traditionella media, i tidningar och övriga TV-program, men varje söndagkväll har vi varit ett gäng som träffats på Twitter och sett programmet tillsammans. Alla har inte varit positiva till allt vi sett, en och annan har på klassiskt svenskt skoldebattsmanér avfärdat Passmores Academy som en skola med ‘fokus på regler och ordning som struntar i elevernas lust att lära’, utan att kunna se att det ena faktiskt inte utesluter det andra. Blixt beskriver det bra:

Jag tycker verkligen det är härligt att se hur lärarna vi får följa verkligen kombinerar en tydlighet med ett stort hjärta. De uttrycker sig ofta på ett sätt jag skulle vilja, så mycket mera rakt, så mycket mera tydligt. Samtidigt som de är tydliga med att de inte accepterar vissa beteenden så visar de verkligen att de älskar och respekterar ungarna.

Tack vare Twitter vet jag, och andra med mig, att jag inte är ensam att se den värme och den omtanke som finns i den tydliga och strikt hållna strukturen vi får se i programmet. Jag hade inte heller vetat att skolan valt att ha gemensamma skoltoaletter, inte bara för pojkar och flickor utan för elever och lärare. Inte heller hade jag förstått att de skoluniformer alla elever bär i många fall bekostas av skolan, och att syftet med detta är att alla faktiskt skall ha råd att gå i just denna skola om de så önskar, trots att var tredje familj lever på socialbidrag. Jag vet också, tack vare samtalen på sociala media, att jag inte är ensam om att uppleva skolans fokus på undervisning och elevernas kunskapsutveckling.

Jag gläds, trots att jag är urdålig på att titta på TV, åt denna utveckling. Det enkelriktade mediet blir en interaktiv, gemensam, synkron aktivitet. Det är en lovande utveckling, är det inte?

Den övervakade skolan

I kväll, 20.00 på tvåan, ser vi det sista avsnittet av den brittiska serien Den Övervakade Skolan, och tystnaden i media är lika rungande som den varit alla dessa sju veckor.

I kvällens avsnitt är det examensdags, med allt vad det innebär av nervositet, glädje, fest och tårar. Vi får möta Ryan, som inte varit elev på skolan så länge men känner sig trygg och hemma i skolan och rutinerna och känner oro inför hur tillvaron kommer att te sig efter skolan. Aspergers syndrom gör inte saken lättare för honom, men lärarna och personlen gör allt de kan för att förbereda och stötta honom.

Vinnie, minns ni honom? Charmerande, begåvad elev med en hemsituation som till slut blev totalt ohållbar, hans mamma kastade ut honom och han lämnade skolan tillsammans med socialtjänsten (motsv) för en plats i ett stödboende. Han kommer tillbaka, men har inte riktigt fått balans i sitt uppförande ännu, och det är osäkert om skolan bedömer att det är lämpligt att låta honom delta i avslutningsfesten.

Ses vi på Twitter hashtag #educatingessex klockan åtta i kväll?

 

Röster om den övervakade skolan

Vi blir allt fler som följer och pratar om serien. Metabolisterna påpekar att första avsnittet ligger kvar på svtplay till den 15 februari, och att det är värt att se serien från början. Magnus Blixt påminner om att det här med klassrumssituationen ser olika ut beroende på från vems perspektiv man ser saken.

Allt är inte rosor, kvällens avsnitt om utfrysning och tonåriga flickors koncentrationsbrister visar tydligt att även i en prisbelönt skola som Passmores Academy är det svårt att se och höra allt.

Vi funderar kring detta med kameror. Eleverna tycks inte se det som jättedramatiskt trots att vi aningen äldre är skeptiska. Med kamerorna finns möjlighet, som vi sett i tidigare avsnitt, att faktiskt se vad som skett och man slipper utdragna bataljer där ord står mot ord och prestigen gör saken värre. Och man får från skolans håll en möjlighet att faktiskt hinna se vad som pågår i ödsliga korridorer och trapphallar.

Tanken behöver tänkas många gånger, vändas och vridas på. Det är många aspekter som behöver beaktas och vägas in.

Den övervakade skolan och tonåringars fokus

I kvällens avsnitt av Den övervakade skolan ligger fokuset på hur tonåringars, i det här fallet tonårsflickors, fokus ibland kan hamna på annat än skolarbetet.

Tonåringar är känslostyrda, dramatiska och ofta mycket skörare och mycket yngre än man (och de själva) tror. Det är också en del av det en skola måste hantera.

#educatinessex på Twitter. Ses vi där?

Den övervakade skolan

Sökarens skoltankar är ytterligare en som reflekterar över sina intryck av programmet. Hon tar upp den viktiga tidsaspekten och lyfter fram hur det systematiska och genomtänkta arbetssättet faktiskt skapar mer utrymme för goda möten mellan elever och lärare:

Jag blir imponerad över deras systematiska arbete med elever som behöver hjälp på olika sätt. Det är inte bara en schyst lärare som lägger egen tid på att snacka med kidsen. Nej det finns en organisation som gör att de alltid vet vem som ska göra vad och eleverna verkar lita på att det finns vuxna som tar ansvar på skolan. Som reder ut, stöttar och säger ifrån.

Att eleverna litar på att det finns vuxna som tar ansvaret, och att de vuxna kan lita på att organisationen håller, att det finns någon som tar emot och tar hand om eleven som stör i klassrummet, att det finns utarbetade rutiner och man arbetar som ett team, tillsammans och drar i samma riktning skapar lugn och trygghet, även för de mest kaosiga elever. Och inte bara för dem:

Jag blir lycklig av att se alla samtal mellan ungdomarna och de vuxna. Djupa, svåra, allvarliga samtal som får ta tid och plats.

Hon avslutar sitt inlägg med att reflektera över vilken skillnad en Mr Drew (som visserligen pratar lite fort i klippet men säger mycket klokt) och en  lika tydlig organisation kunnat göra i hennes egen vardag.

Gång på gång lyfts tidsbristen i svenska skolor i debatten – man springer och springer från den ena orosflamman till den andra och i slutet av dagen har man inte hunnit med varken sig själv eller det man tycker man borde hunnit med. Elever stressar och stressas av tempot och hur många datorer vi än inför tycks vi aldrig komma i kapp.

Jag funderar efter att ha läst inlägget över om det kanske är en sån konsekvent genomförd och systematiskt genomarbetad struktur där det är tydligt uttalat vad var och en har, respektive inte har, ansvar för som behövs för att frigöra den tid som verkar försvunnit någonstans i systemet?

Den övervakade skolan – verkligheten bakom serien

Den brittiske läraren, författaren, bloggaren och twittraren Tom Bennett har, som han själv beskriver det, befunnit sig på bergstoppen, besökt själva moderskeppet och han delar med sig av upplevelsen i sin blogg:

Ladies and gentlemen, I have BEEN to the mountain top. This week I visited the mother-ship of telly schools: Passmores, in Harlow. It was, of course, the event horizon of the Channel 4 edu-phenomenon black hole Educating Essex, which gave me far too much to write about a few months back, as the fixed rig docudrama attempted to peel back the curtain of schooling and let the public see what kind of wizards were pulling the levers. It was the hit you couldn’t miss if you were a teacher. I wanted, perhaps for the first time,  to draw a teacher-eye picture of what our favourite telly-comp was like from the inside, as opposed to a journalist’s preferred storyline.

Skolan han besöker är inte den slitna byggnad vi ser i serien, utan ” a groovy new edu-plex” vi kommer att få se längre fram. Han tas emot och visas runt i byggnaden av ”Vic Goddard, the towering, towering Godfather of Passmores” (8 feet tall). Bennett ger uttryck för sin skepsism gentemot beskrivningar som ‘inspirerande’, det handlar, säger han, ju oftast om personkulter byggda kring män eller kvinnor som sällan eller aldrig kan leva upp till förväntningarna hos de skaror av människor de surfar på. Men med Goddard förhåller det sig annorlunda:

He really is the genuine article; I have no idea what he was like as a PE teacher (other than, as all PE teachers, villains), but he conveys the sense of being an excellent leader- totally focussed on what he wants to do, totally committed to the well-being of the children, totally driven to make it happen. Best of all, he doesn’t possess what I often perceive in the committed: intolerance […] He took me on a tour of the school. Not an Ofsted serving suggestion, but just a general walk around ‘the arms of the starfish’ (which is also the name of a stag club in Soho, incidentally), past room after room of glass-walled classes full of children all working away, drawing, writing, turning the Tempest into a rap, the usual. Not one of them looked unruly or desperate; not one of them erupted into faux-outrage when we entered. There was even a cover lesson where the kids were working quietly (I KNOW!) in pairs, happy to answer questions. This wasn’t something you could fraud for the cameras, and there certainly wasn’t any ‘days-out’ jiggery-pokery with the naughty kids; this was a school where manners, respect and discipline were part of the atmosphere, and I have to admit, it was a beautiful thing.

Det är, som Bennett framhåller, lätt att låta sig imponeras av en ny, futuristisk, fantastisk byggnad (de har t ex koldioxidmätare i rummet som piper när det är dags att öppna fönstren och släppa in mer syre i rummet) men bara yta räcker inte långt. Han frågar därför Goddard om hur man faktiskt bär sig åt för att skapa denna atmosfär. Svarsformuleringen låter välrepeterad men uppriktig:

consistency, a shared vision throughout the school communicated clearly to everyone, and reinforced by senior staff.

Ihärdighet, en gemensam, genomgående vision som tydliggörs för alla och underbyggs av de som arbetar i skolan.

Så enkelt, så innerligt svårt på samma gång.

Now I know from a variety of dodgy management positions that this is one of the hardest parts: first of all you have to have a vision, otherwise you deal with life as it comes, and endless other factors buffet you as they will; but next you have to acknowledge that you cannot do everything yourself; your job is to drive people in the direction you want, and let them to drive their people the same way, preferably with their buy-in, sometimes without it. The school chariot travels nowhere, and slowly, unless the horses all pull the same way.

En del av denna atmosfär är det genomarbetade och konsekvent genomförda disciplinsystemet som är i bruk på skolan. Kvarsittning, avstängning, tillsägelser – vi har sett det, somliga har förfärats, andra nickat instämmande. Bennett, britt som han är, ser disciplineringen som en betydelsefull del av skolans ansvar i samhället:

It really was a joy to behold. Not because I enjoy seeing children assigned to the gaol, but because of the certainty of it, the difficulty for any child to elude it. Of course, they could just bolt, like any other sanction, but a member of staff is paid to analyse each day’s detention attendance, and track/ pursue any fugitives. Simple; effective. What the anti-sanction brigade often forget is that the purpose of sanctions is to render themselves obsolete; that providing a deterrent to student misbehaviour is designed to make sure they don’t incur sanctions in the future. And a deterrent is only a deterrent when it is believed to be inevitable, which in a school it can be, unlike, say, society, where justice and the jailer are easily given the slip.

Vid sitt besök på Passmores Academy möter Bennett också Mr Drew, den biträdande rektorn som vi sett både sjunga glatt och upprätthålla disciplinen på skolan, beslagta luvtröjor och mobiltelefoner och övervaka kvarsittare:

S-Drew is equally impressive; an intelligent, friendly man whom, I imagine, is the same man in the corridor as he is beyond it. It’s something that he seemed to share with Vic: an impression conveyed of being in exactly the right place at the right time, doing something you love, with dedication and care. Aristotle declared that the point of human life was eudaimonia– a kind of flourishing, matching one’s potential to your challenges and developing thereby. I sense at least two men in a state of incrementaleudaimonia here. And when the individual flourishes in his or her role, the community flourishes. And when the community flourishes, the individual flourishes, in a perfect integration of both  socialist and liberal visions. I would not, I hasten to point out, like to get on the wrong side of Mr Drew. There’s a sense that he would crawl over broken glass to support your education but also that he possessed an ENDLESS OCEAN OF STUBBORNNESS THAT MEANT HE WOULD NEVER GIVE UP TELLING YOU TO DO YOUR TIE PROPERLY UNLESS THE SUN WENT SUPERNOVA. Perhaps not even then. Good man.

Bennett är, som jag skrev inledningsvis, lärare. Han har bloggat ingående om den tv-serie vi nu har möjlighet att följa på svensk TV, och han beskriver sina intryck av skolan utifrån sitt lärarperspektiv. Läs hela inlägget här, och fundera t ex över hans beskrivningar av toaletterna på skolan, av samhället Harlow och av lektionerna.

Själv funderar jag fortfarande över varför det är så tyst kring serien här? Lärartidningar, varför skriver ni inget? Kvällstidningar? DN? Har ni helt missat den, eller upplever ni den som irrelevant för svensk skola? Finns det inget vi kan lära oss av serien? Är det en alltför främmande värld för att vi skall låta oss inspireras? Jag vet inte, men undrar gör jag.