Kul för att det är sant

Det är fullt möjligt att det bara är jag som tycker detta är kul så jag skrattar högt, men möjligheten finns att det faktiskt finns någon enstaka människa bland mina läsare med lika långsökt humor som jag:

.

Att tala med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin

Hos Mats på Tysta Tankar för vi ett samtal kring ett citat ur the Guardian:

Misplaced fear of interfering with self-expression has led to a damaging failure to correct pupils who communicate in an argot mixing linguistic influences from Cockney to Indian, according to a Centre for Policy Studies pamphlet commissioned by the London mayor, Boris Johnson

Artikeln handlar om en undersökning kring den bristande språkförmågan hos engelska skolbarn. Det är inte i första hand invandrarbarn som har problem, även om föräldrarnas egen engelska är bristande är de ofta noga med barnens utbildning, förklaras i rapporten. Nej, det är andra barn som har de största problemen:

Gross says child illiteracy is made worse because many teachers have a weak grasp of spelling and syntax, and argues that the problem cannot be blamed on the large number of immigrant pupils in city schools.
”There is in fact a great deal of evidence … to show that it is white working-class children who have the most intractable reading difficulties,” she writes. ”Unlike most immigrant parents, who are very keen on their children receiving a good education even if they themselves speak very little English, white working-class parents often seem to be indifferent to their children’s education.”

Mats ställer frågan:

Har svenska lärare en undergiven hållning till barns språk?

Jag skulle inte kalla det undergiven hållning, men alla larmrapporter om svenska ungdomars bristande språkförmåga, både när det gäller talat och skrivet språk, indikerar att det definitivt finns problem. Elevers ordförråd är ofta torftigt, att läsa en dagstidningsartikel ställer till problem. Att skilja på vardagsspråk, talspråk och skriftspråk, att känna till att det finns olika skriftspråksnivåer och att ha en känsla för vad som passar var är inte alls självklart, och det beror inte på bristande begåvning hos eleverna.

Det måste vi ha grundligt klart för oss i alla pedagogiska diskussioner: eleverna idag är inte i någon mån dummare eller mindre begåvade idag än vi var igår. Tvärtom.

Däremot finns en ovilja hos många lärare, framför allt, tror jag, i de tidigare skolåren, att peta för mycket i språket. Man är rädd att störa producerandet, att slå ner den lille skribentens glädje över att producera. Jag är rätt övertygad om att man hugger i sten när man gör så. Hos Mats liknade jag skrivprocessen vid bildskaparprocessen, och jag upprepar bilden här:

Det är stor skillnad på ett litet provinsiellt och internationellt sett obetydligt språk som svenskan och ett globalt, världsomfattande världsspråk som engelskan, men den tendens som talas om i citatet, den förskrämt politiskt korrekta rädslan att rätta elevernas språk i någon slags ogrundad tro att man i samma handling ska reducera deras lust att uttrycka sig och deras kreativitet, är densamma.

Man kan jämföra med bildskapande: i skräck för att störa bildskapandeprocessen genom att introducera nya verktyg gömmer man akvarellfärgerna, akrylfärgerna, oljefärgerna, de stora dukarna, stafflierna, paletterna och penslarna högt uppe i skåpen, låser in dem och låter eleverna fortsätta med vaxkritor och kopieringspapper.

Att det är bättre att låta eleverna få måla med hela paletten, prova olika material och metoder och utvecklas tror jag inte någon invänder mot. Att det därtill är bra för både kreativitet, självförtroende, motorik och mycket annat att få måla tror jag inte heller många invänder mot.

Så varför låter man inte elever måla med hela paletten när det gäller att måla i ord? Varför visar man dem inte fler ord, fler språknivåer, låter dem experimentera och lär dem använda de nya verktygen också? Inte för att kasta bort de gamla, vaxkritors värde skall aldrig underskattas, men för att ge dem fler, vidga deras horisonter, ge dem nycklar till fler dörrar att öppna och öka deras möjligheter i framtiden.

Kom ihåg att språk är makt, och ger vi eleverna tillgång till ett rikt och varierat språk ger vi dem ökade möjligher att ta makten över sina egna liv.

Och så skulle jag väldigt gärna, när jag ändå är inne på ämnet, vilja veta varför i hela fridens namn man lär elever att börja ny rad varje gång de börjar ny mening? Det blir väldigt otympligt, liknar snarare listor än sammanhängande texter och gör det oerhört mycket mer komplicerat än det behöver vara att lära sig att dela in en text i stycken. Om någon skulle vilja förklara för mig varför man gör så vore jag tacksam, jag vill verkligen gärna förstå tanken bakom!

ps Rubriken från Karlfeldts dikt om Fridolin – Sång efter Skördeanden

Läraren och Internettet

Tog del av en konferens om det Digitala Tåget idag, det Digitala Utanförskapet diskuterades, många intressanta aspekter lyftes men en i synnerhet vill jag lyfta vidare hit: Kan en lärare i svensk skola välja att stå utanför?

Jag svarar nej, tveklöst nej. Av många anledningar.

Främst därför att Internet är en del av verkligheten idag. En del av samhället. Som lärare måste man vara en del av det samhälle man ska undervisa om,  och undervisa om det ska man vilket ämne man än råkar undervisa i.

Också för att mycket av det material som finns i pappersform är inaktuellt, och via Internet har vi tillgång till universitet och högskolor, vi har tillgång till andra lärares material och vi har tillgång till nyhetsflödet i stort sett i realtid.

Möjligheten att informellt och formellt utbyta erfarenheter med ämneskollegor långt borta utan att behöva ägna timmar åt att resa är guld värd.

Eleverna interagerar och agerar på nätet. Vi såg i Bjästafallet hur en rektors naiva ‘vi har inte gått kursen’ får konsekvenser långt bortom rimlighetens gräns.

Alla lärare måste inte blogga, alla måste inte finnas på Facebook eller Twitter, men alla lärare i Sverige måste vara internetkompetenta.

Så svarar jag, hur svarar du?

De fyra räknesätten

Kära grundskolor,

Det är av yttersta vikt att eleverna redan på ett tidigt stadium inte bara bekantar sig med utan faktiskt får lära sig att behärska och hantera de fyra räknesätten. De måste förstå vad de håller på med, varför och hur. De behöver också förstå vad ett likhetstecken är, hur det fungerar och hur det inte fungerar. De behöver förstå negativa tal, och de måste förstå innebörden av noll. De behöver veta, utan tvekan, vad som är ental och vad som är tiotal, och de behöver känna till decimalsystemet.

De måste få laborera med med detta, fram och tillbaka, uppåt och nedåt, härs och tvärs, på papper, inte bara i huvudet och inte med hjälp av miniräknare. De måste få se det, skriva det, läsa det, höra det och säga det, om och om och om igen tills de utan att blinka förstår sambandet mellan 36/6 och 6*6 och vet att sjuttiofjorton inte är ett tal.

Detta måste ni klara. Ni måste. Det är inte rimligt att elever inte kan sjuans tabell när de har godkänt i matte från nionde klass. Det är inte heller rimligt att de inte vet hur många decimeter det går på en meter. Ni sviker eleverna när ni inte sköter detta, ni skickar ut dem i världen utan att rusta dem för att hantera den.

Skärp er. Allvarligt talat, bara gör det.

Pedagogisk grundsyn

börjar jag min tanke