Äntligen!

Jag står antagligen vid busshållsplatsen just nu, ivrigt väntande på bussen. Ivrig dels för att det är måndag efter lovet, och det ska bli roligt att träffa alla och, hoppas jag, höra att de har haft det bra, skrattat och vilat. Därtill ivrig för själva resan, eftersom jag varit duktig och klarat helgens utmaning så är det nu äntligen dags:

.

.

Jag har bara hört positiva utlåtanden om den, så låt oss hoppas att jag får en sittplats!

Passar också på tillfället att önska er alla en riktigt bra måndag!

Hållbar utveckling och sociala medier

Svenskar är duktiga på att använda sina smartphones, berättar SvD, och på att utnyttja de uppkopplingsmöjligheter som kollektivtrafiken erbjuder åtminstone i storstadsregionerna:

Ericsson undersöker kontinuerligt hur människor över hela världen använder smarta telefoner och surfplattor. När det gäller smartphones finns det många likheter mellan länderna, men också en del som skiljer. Amerikanerna har till exempel sina toppar tidig och sen kväll medan flest svenska smartphone-ägare (71 procent) är uppkopplade under lunchen.

Det som gör svenskarna unika är dock att 70 procent tar itu med mejl och sociala nätverk när vi reser till jobbet. Vi pendlar mindre än i många andra länder, men tack vare att de trådlösa näten fungerar pendlingssurfar vi mer än andra.

Trafik och samhällsplanerare Christer Ljungberg funderar kring detta vilka konsekvenser detta pendlingssurfande kan få för våra resvanor:

Idag är alla ungdomar (och en del av oss äldre..) vana vid att kunna kommunicera via sina smarta telefoner, surfplattor, datorer osv hela tiden och överallt. Och så länge man inte har körkort, dvs använder bussar och tåg, så går detta alldeles utmärkt. Men vad händer den dag när man börjar fundera på att ta körkort och köra bil istället? Jo möjligheten att kommunicera som man är van vid försvinner då.

Det är svårt att vara uppkopplad och uppdaterad på senaste nyheterna, kompisarnas Facebookuppdateringar osv medan man kör bil. Och kanske blir det då fler som väljer att fortsätta åka tåg och buss eftersom man då kan ha kvar dessa möjligheter. Kanske kan du arbeta och få en del gjort medan du åker till och från jobbet?

Jag klagar ofta över Skånetrafiken, det är förseningar, överfulla bussar, dåliga bussar, stressade chaufförer, tidtabeller planerade utifrån hur lång tid varje sträcka tar att köra en sommarnatt med torra vägar och ingen trafik. I en röd Ferrari. Det finns gott om utrymme för förbättringar. Trots detta pendlar jag vidare.

Ty Ljungberg har helt rätt – man blir snabbt bortskämd med de möjligheter man har som kollektivtrafikresenär. I genomsnitt tar det mig ungefär fyrtiofem minuter att åka till eller från jobbet. En bra dag, en sån där jag lyckas komma över en sittplats på varje delresa, ger det mig om jag så önskar ungefär en och en halv timmes arbetstid.

Jag borde kanske inte skriva om detta, risken finns att jag lockar fler att börja åka kollektivt och därmed ökar konkurrensen om sittplatserna ytterligare, men jag tar chansen. Visst tar det tid att resa med kollektivtrafiken, och visst kan det vara ruskigt obekvämt, men tiden är inte bortkastad för den som har möjlighet att arbeta under resan, och fördelarna överväger, i synnerhet i tätbebyggda regioner som Skåne. Det kostar mindre, både för miljön och för den egna kassan, och man vänjer sig snabbt vid att inte behöva leta parkeringsplats t ex.

Och vem vet, om fler börjar resa kollektivt kanske de rent av börjar hålla tider, uppgraderar bussflottan och linjesträckningarna, bygger ut järnvägsnätet och rätt som det är erbjuder så frekventa resor att det till och med blir rimligt att åka kollektivt på helgdagar.

Det vore väl en utveckling att glädjas åt?

Det här med att gå med vinst

Statliga jättar klarar inte vinstkraven, skriver DN.

Konsekvensen blir dels att många människors anställningstrygghet plötsligt inte längre är självklar. Det är inte alls bra. Somliga av dessa, ofta de mest drivna och duktigaste, får rätt som det är korn på en möjlighet någon annanstans och vips flyttar de iväg. Med sina familjer, med sitt kontaktnät och inte helt sällan med andra duktiga branschkollegor, och deras respektive. De tar också med sig de skatteintäkter de inneburit för kommunen, de tar med sig den del av dagligvaruhandeln de bidragit med när de handlat sin mjölk och sina morötter i den lokala butiken. De tar med sig skolpengen för sina barn, vårdcentralsbesöken och sina dagliga pendlingsresor med lokaltrafiken. De köper inte längre tågbiljetter till och från orten, och handlar därför inte heller en tidning att läsa på tåget och en kaffe att dricka medan de väntar på Pressbyrån på ortens station. De tar med sig sina bidrag till kulturutbudet på orten, de frekventerar inte längre idrottsklubbar och deras besök på det lokala biblioteket är ett minne blott. Och när de flyttar, med sina familjer, stiger ofta medelåldern på orten.

Brain drain är ett fenomen som slår hårt mot avflyttningsorten.

Begreppet ”att gå med vinst” har många bottnar när vi pratar om ”statliga jättar”. På ytan ligger avkastningen och glänser, den som nu inte lever upp till förväntningarna. Men om vi lyfter lite på avkastningen och tittar vad som finns där under så kan kostnaderna för ”att gå med vinst” bli digra.

Ett låta företag som SJ och trafikverket gå med viss förlust för att man väljer att på allvar satsa på underhåll och service kan bli ren vinst för såväl kommuner som stat. Människor är bekväma varelser, och många vill kunna bo kvar där de bor, eller hitta sig en idyll med trädgård och gott om plats även om de jobbar i en helt annan miljö. Man vill ha barnomsorg och skola som både är trygg, nära och av hög kvalitet. Man vill kunna handla på bekvämt avstånd och slippa balansera matvarukassarna på överfyllda, sönderfallande bussar. Man vill ha smidiga resor till jobbet, och man vill ha dem så frekventa att väntetiden blir minimal.

Hänger ni med i hur jag tänker? Väl utbyggda och fungerande snabbtåg skulle gett människor större frihet att välja bostadsort i större frihet än idag, det skulle gett möjlighet att pendla många mil i båda riktningar utan bilköer, och det skulle gett de orter som idag kan se fram emot avflyttning och stigande medelålder med alla de konsekvenser det innebär en helt annan framtidsutsikt, där de kunnat satsa på att göra sig till attraktiva idyller med utbildning, service och bekvämlighet och lockat till sig även de som gärna vill leva och bo på en liten lugn och stillsam ort trots att jobbet befinner sig i andra änden av tåglinjen.

Det vore väl inte så dumt?

.