Därför kan jag inte avstå från att #tabetalt

Ibland händer att någon frågar mig om jag vill komma någonstans och prata om något. Det vill jag nästan alltid gärna. Jag älskar att prata, de som känner mig vet att det inte sällan kräver viss möda att få stopp på mig. Och gäller det sedan ett ämne jag brinner för så blir jag ännu gladare att bli ombedd att komma och prata, och kommer att göra allt vad jag kan för att det skall bli av.

Det är nämligen vad jag kan bidra med för att förändra världen – jag pratar. Jag berättar, jag beskriver, jag visar och belyser från olika håll för att försöka visa den som läser och lyssnar att det finns fler sidor av saker, att det finns mekanismer bakom som styr det som händer, och inte sällan hur vi reagerar på det som händer. Jag vill inte få människor att tänka som jag, jag vill bidra till att ni som lyssnar och läser mina ord reflekterar, stannar upp och tänker efter ett ögonblick, pratar med varandra, och får den inblick bakom kulisserna och de kringkunskaper som ger möjlighet att faktiskt ifrågasätta det som syns på ytan.

Tyvärr kommer det ibland (inte alltid, men inte sällan) en punkt i förhandlingarna om ett framträdande när jag måste lyfta det här med pengar, betalning, ersättning, arvode. Jag tar betalt för att komma och prata. Jag går inte med någon hutlös vinst, jag kommer inte att bli en krösus på kuppen, oftast går det jämt upp och inte mer för mig, men jag tar betalt. Det är nämligen inte gratis för mig att komma. Dels finns de direkta kostnaderna – resan, förlorad arbetstid, utlägg för mat etc. Dels finns de där indirekta som inte syns förrän man tittar bakom kulissen, främst den tid det tar att förbereda och ta mig till och från ett framträdande. Jag kommer aldrig, oavsett hur väl jag känner ämnet jag skall prata om, utan att ha lagt timmar på att planera, fundera, strukturera framträdandet. Det tror jag inte någon gör.

Det är läskigt att ta betalt. Det är obehagligt att behöva vara den som för ämnet på tal. Det kan kännas både pinsamt och förnedrande att sitta där och höra arrangörerna humma och mumla och antyda att det arvode som begärs, hur blygsamt det än är, kan vara svårt för arrangören att få råd med. Det kan kännas girigt och elakt att stå på sig, inte ska väl lilla jag, vem är jag egentligen att kräva att någon annan betalar för min tid, och tänk om ingen hör av sig mer?

Men stopp nu ett ögonblick! Det är klart att lilla jag ska. Jag är den vars tid är värdefull, och den vars kunskaper inte har blåst in i huvudet med västanvinden. Jag är den som gärna delar med mig av mina kunskaper, och den som strävar efter att hålla mig uppdaterad för att dessa kunskaper skall vara relevanta i dagens värld. Även detta kostar mig tid. Även detta får arrangören på köpet för det modesta arvode jag begär.

Och jag är inte unik. Så mitt budskap är helt enkelt:

Det är jätteroligt att bli ombedd att komma och prata, det är smickrande och spännande och pirrigt och kul, det ger öppningar för möten och nätverkande. Gör det, tacka ja, ge dig själv denna glädje, men värdera också dig själv och din egen tid och #tabetalt.

Annonser

Om du tror att pengar inte kan köpa glädje

så spenderar du dina pengar fel.

.

.

Delar man med sig så blir man gladare. Men det visste ni redan, inte sant?

Biblioteken, bokförlaget och pengarna

Ordet bibliotek har vi från det grekiska βιβλιοθήκη och det betyder helt prosaiskt boksamling. Det finns många olika slags bibliotek, somliga storslagna andra mer anspråkslösa i sin utforming.

E-böckernas genomslag har i någon mån ändrat villkoren för den som vill låna en populär bok. Det händer ofta att det blir lång kö till pappersutgåvan av en särskilt populär bok, eftersom biblioteken inte kan köpa in hur många exemplar som helst av samma bok. I elektronisk utgåva, däremot, behöver ivriga läsare inte köa utan alla kan få låna samtidigt. Den populära boken om Zlatan har t ex lånats av minst 13 000 människor i elektronisk utgåva, berättar Aftonbladet. På detta har förlaget Bonniers, det förlag som lyckats vinna den goda affären boken är, tjänat 130 000 kronor, eftersom de får 10 kronor för varje elektronisk utlåning. Och utlåningen fortsätter.

Det kan man tänka sig att Bonniers borde glädjas åt. 130 000 kronor är mycket pengar, men, tycker Bonniers, inte tillräckligt mycket. Man föreställer sig nämligen att om färre kunde låna den samtidigt skulle fler i iver att få läsa den i stället köpa den, och förlaget tjäna tio gånger så mycket:

För varje e-bok som köps i en nätbokhandel tjänar förlaget cirka 100 kronor. För varje e-bokslån på ett bibliotek tjänar förlaget cirka 10 kronor.

Enligt Magnus Nytell överväger Bonniers nu flera metoder för att minska gratisutlåningen. En modell är att licensiera bara ett fåtal e-böcker till varje bibliotek, så att bara ett visst antal personer kan ”låna” en e-bok åt gången.

– Man kan också tänka sig att vi väntar lite med att låna ut titlarna som säljer mest, där vi förlorar mest pengar, säger Magnus Nytell.

Jag är inte helt säker på att Bonniers räknar rätt när de räknar potentiella inkomster. Många av de som läst boken har aldrig någonsin läst en bok tidigare. De har sannolikt köpt mycket få böcker, åtminstone till sig själva, och att då föreställa sig att deras första bokinköp skulle medföra ett utlägg på 150 kronor eller mer tycks mig aningen naivt. Det är mycket pengar att lägga på en bok man inte är säker på att man kommer att orka ta sig igenom, hur mycket man än beundrar huvudpersonen. Det kan vara så att Bonniers önskan om att optimera inkomsterna i stället skulle leda till raka motsatsen – de skulle bli utan även en rejäl del av de 130 000 utan att öka försäljningen i sån mängd att det ens kommer i närheten.

Lärares status

Jag har grubblat och grubblat över vem den egentligen är som driver tesen om att lärarnas löner måste höjas för att lärarnas status ska höjas. Jag har då och då ställts till svars för denna vrångbild, när jag pratat om att lärarna själva måste ta ansvar för att avgränsa sitt uppdrag, och tydligt tala om vad som ingår och vad som inte ingår, att lärare måste hålla sig a jour och uppdaterade, inom sina respektive ämnen, inom skolforskning, inom politisk debatt, i media och i debatten på bloggar och social media. Jag talar om samarbete och öppenhet, om att släppa på prestigen och… äsch, har ni följt bloggen ett tag har ni läst det till leda.

Jag är glad att se att diskussionen börjar ta fart runtom på nätet och i landet, jag ser det på bloggar, på Newsmill, på Facebook och Twitter. Mer sånt, heja på, det utvidgade lärarkollegiet börjar etablera sig!

I dag fick jag faktiskt en glimt av den person som driver tesen att högre lön skulle leda till högre status. När jag skriver ‘den person’ menar jag inte att det är en enskild person, utan jag menar en fiktiv person som utgör ett konglomerat av de gemensamma egenskaper de olika personer som driver den har. Paradoxalt nog förvånas jag över att jag inte förvånas.

Det hade jag inte väntat mig.

 

Pengar

DN skriver Eva-Lis Sirén, Lärarförbundets ordförande, tillsammans med Anders Knape, ordförande SKL, om den enkät de låtit göra där drygt 800 svenska grundskollärare uttryckt sina tankar och åsikter om vad som är viktigt för att förbättra elevernas resultat. Dessa 800 lärare lyfter fram lärarskicklighet och engagemang som viktiga aspekter, de lyfter också mindre klasser alternativt högre lärartäthet, möjligheter till fortbildning och utveckling inom professionen för lärare och mer fokus på elevers kunskapsutveckling och målen därför. Vem som faktiskt är huvudman ser man som mindre intressant.

Och de har de ju rätt i.

Svenska skolor behöver definitivt allt detta, och mer därtill.

Och det är inte gratis.

Skolan är redan idag en av de riktig tunga posterna i budgeten hos kommunerna i landet, och många rektorer kämpar mot sparkrav och begränsningar.

I SvD skriver Metta Fjelkner, ordförande Lärarnas riksförbund, mer rakt på sak:

Skolans finansiering måste vara säker oavsett konjunktur, likvärdigheten måste förbättras och resursfördelningen till fristående skolor ska ske på samma villkor som till kommunala. För att alla elever ska kunna få en likvärdig utbildning krävs att skolans resurser i betydligt högre utsträckning än i dag styrs utifrån elevernas behov.

Så, den brinnande frågan: hur finansieras detta? Varifrån kommer pengarna? Förväntas kommunerna höja skatterna? Kommer de att göra det? Kommer pengar att tas från höginkomstkommuner och överföras till låginkomstkommuner för att utjämna skillnader? Kommer staten att tillföra ögonmärkta pengar, och hur kommer man i så fall att försäkra sig om att inte kommunerna då raskt minskar på den del de själva betalar?

Det skulle jag gärna vilja veta mer om, faktiskt. Visioner är viktiga, utan visioner stannar man för alltid på samma fläck, men för att konkretisera visionerna behövs pengar.

Vem betalar?

Pengar och betyg

Jag läser vad Jan Guillou skriver om betygen i Aftonbladet och finner, smått förvånad, mig själv nickande instämmande:

Rika barn får i allmänhet bättre betyg i skolan än fattiga barn. Så har det alltid varit och orsakerna är lätta att se. I rika hem är utbildningsnivån högre än i fattiga hem och rika föräldrar är inriktade på att barnen skall göra karriär i samhället genom högre utbildning. I rika hem finns inget behov av att ha självförsörjande barn och det är inget problem att barnen studerar några år utan att bidra till försörjningen.

Det handlar inte om begåvning (även om många rika vill tro det) och alltså är det en fråga om en orättvis ordning och ett lika logiskt som klart uttryck för klassamhället.

Det han skriver uppfattas ofta som så självklart att det helt enkelt inte nämns i debatten. Man tar för givet att det är underförstått, man glömmer att det finns människor som så gärna vill tro att det handlar om begåvning och kanske, förbjudna men förekommande tanke, gener och härstamning.

Pengar garanterar inte lycka, men de ger valmöjligheter. De öppnar dörrar och för med sig ett kontaktnät som i sin tur öppnar ännu fler dörrar. Pengar ger en möjlighet att ta del av upplevelser som vidgar ens horisont, till resor och möten och insidan och baksidan av platser vi andra annars bara ser utsidan på, om ens det. Och pengar ger, som Guillou påpekar, möjlighet för föräldrarna att ge barnen bästa möjliga förutsättningar för studier, med tid och utrymme, hjälpmedel och hjälp vid behov eller önskemål.

Detta gör stor skillnad, och att blunda för det och låtsas som om det inte vore så är inte bara att lura oss själva, det är att bedra dem som redan har förre möjligheter, dem för vilka många av dörrarna är stängda. Dem vi säger oss värna. Dem, för vilka möjligheten att jobba sig till ett toppbetyg är den enda nyckeln till dessa dörrar.

Det bör vi också förhålla oss uppriktigt och ärligt till.