Den ljusnande framtid är vår

Kan ni föreställa er att vi faktiskt vant oss vid att krossad extremitet inte räknas som tillräcklig orsak för sjukskrivning? Att människor som är dödssjuka nekas sjukpenning? Att kroniskt sjuka med konstant värk räknas som arbetsföra? Att försäkringskassan kräver dödsboet efter en trettonåring på 250 000 kronor?

Att vi, som samhälle, accepterar att det sociala skyddsnätet monteras bort bit för bit, och de svaga, sjuka faller som stenar rakt ner i ingenting.

Är vi nöjda med denna grad av grundtrygghet? Blundar vi och vänder ryggen till när de faller, och hoppas och ber att det inte är vår tur nästa gång? Det förefaller mig lite vanskligt.

Vad går härnäst? Pensionerna?

Omöjligt är det inte.

.

Generationsskifte

Det är sällan en process som går smärtfritt. Den äldre generationen introducerar varsamt och noggrannt sina rutiner, uppbyggda och inarbetade strukturer, sina planer och sina drömmar för en yngre generation som ser på bygget, går runt det några varv, sparkar på gamla dammiga stöttor som ingen vågat röra på många år av rädsla för att hela bygget då ska rasa.

Och sen, utan preludier, sliter de bort stöttorna, skakar om strukturerna, rycker upp rutinerna, öppnar upp och släpper in ljus och luft och det svekfulla bygget står kvar! Det rasar inte ihop, och värre ändå – det börjar rätt som det är fungera smidigare. De där krångligheterna man liksom räknat till byggets personlighet, tidstjuvar man vant sig vid och omvägar man trampat många gånger, de bara försvinner.

Visst gör det ont när knoppar brister, men det känns när löven faller också.