Noli Me Tangere

I min serie om de olika sorters elever man kan möta pratade jag senast om den flyktiga sorten, möjligen älvor, som ibland gör oss äran att sväva igenom våra klassrum.

En annan variant som man också måste vara mycket rädd om bär det latinska namnet Noli Me Tangere, på svenska Rör Mig Ej. Namnet har de efter en blomma, en liten söt en som krullar ihop bladen av obehag när man rör vid den.

Jag inspireras av ‘superpedagogen’ Stavros Loucas tämligen fysiska lärarstil till dagens inlägg. Han är ju sådär ‘härligt sydländsk’ som man sa på den tiden det var politiskt korrekt att uttrycka sig så, han tar i eleverna, lägger armen om dem, kramar dem och väcker deras uppmärksamhet genom ett stadigt grepp i armen, och de flesta elever verkar uppskatta detta. 9A är ett klippt och klistrat tv-program, och den bild vi får där visar bara glimtar av det som pågår. Det är fullt möjligt, kanske rent av troligt, att Loucas har finess nog att känna av när det är lämpligt att ta i elever och att inte ta i dem.

Det är inte säkert att alla de som inspireras av honom gör det. Vilket raskt för mig över till den grupp elever jag vill fästa er uppmärksamhet på idag.

Noli me tangere – rör mig inte! Det finns elever som har ett större behov än medelmedborgaren av att ha full kontroll över sin personliga sfär och vem som kommer in i den. Man känner lätt igen dem på att de blir stela som pinnar om man kommer för nära, och krymper ihop om man rör vid dem. En kärvänlig halvkram kan förstöra en hel dubbellektion för dem. Fysisk närhet kan vara så jobbigt och tunghanterat att deras tankeförmåga helt går i kvav, och att de då kan reagera med irritation eller ren ilska är inte alls konstigt. Vi har allt att vinna och inget alls att förlora på att respektera detta.

Det är inte vår uppgift som lärare att ‘vänja’ dem eller ‘träna dem’ till större tolerans. Vår uppgift är att lära dem saker och ting, att möta dem där de befinner sig och behandla dem respektfullt, och ge dem det utrymme de behöver för att utvecklas. Gör vi detta väl kan det ibland hända att vi belönas med att faktiskt för ett litet ögonblick bjudas in som gäst i deras personliga sfär.

Det är en belöning vi ödmjukt bör ta emot. Även det har vi allt att vinna och inget att förlora på.