Vem är du, vem är jag?

Ringarna från torsdagens #skolchatt fortsätter spridas. Petter Bergenstråhle lyfter i ett blogginlägg upp hur gränsen mellan yrkesjag och privatjag tycks bli allt otydligare:

I samhället idag så suddas gränsen mellan professionell och privat ut allt mer. Gränsen mellan tiden jag jobbar och tiden jag är ledig är inte längre självklar.

Kraven på den professionelle yrkesutövaren har i och med teknik utvecklingen ökat allt mer. Vi förväntas att vara uppdaterade och beredda på att jobba hela tiden. Som mannen jag satt bredvid på tåget till stan här om dagen. Det var tidigt och han somnade till, telefonen ringde och han hade en kund på tråden som ville ha reda på ett nummer av något slag. Från sovande på väg till jobbet så förväntades han på en gång komma ihåg en lång sifferrad.

För oss lärare är det inget nytt, för oss har det alltid varit så.

Att arbeta som lärare medför en grad av offentlighet. Bergenstråhle beskriver det såhär:

I det lilla samhället bland elever och elevernas föräldrar för jag jobbar, där är jag en offentlig person. Eleverna på skolan och deras föräldrar vet vem jag är, och utifrån det så har jag ett större ansvar att vara en vuxenförebild än gemene man. Även när jag är ledig.

Man kan kanske se det som en liten lönebonus, om man vill.

Detta är inget unikt för läraryrket. Präster, läkare, sjuksköterskor, skådespelare, operasångare, poliser, receptionister, myndighetspersoner, butiksbiträden, politiker med flera lever i samma verklighet – oavsett om man har semester, är sjukskriven, sitter på pendeltåget på vägen till jobbet, befinner sig på sin första date med någon som man hoppas kommer visa sig vara en Någon eller befinner sig på sin arbetsplats ser människorna vi möter oss först som vår yrkesroll.

Jag tror att det är djupt mänskligt att göra så. Vi gör det själva, hela tiden, gör vi inte? När vi träffar människor i sociala sammanhang är frågan ‘vad jobbar du med?’ en av de första vi ställer. Kanske är det så att den uppfattas som mindre intim än frågor som ‘hur gammal är du?’ eller ‘var bor du?’, och upplevs som relevant helt enkelt för att det vi frågar om är personens funktion i det samhälle som vi alla är en del av. Att vi vill veta var vi befinner oss i relation till personen, i synnerhet om personen i fråga har inflytande över vårt liv på ett eller annat sätt?

En av kommentarerna till det inlägg jag skrev igår, också utifrån torsdagens samtal, lyfter hur behovet av att skilja av den privata personen från yrkespersonen kan vara både svårt och stressande. Jag svarade glatt att jodå, visst är lärare privatpersoner ibland, och så är det ju. Men jag funderar nu på om den där gränsen mellan personligt och privat verkligen är en geografisk (här är jag privat, här jobbar jag) eller kronografisk (nu är jag privat, nu jobbar jag) gräns, en sån som går lätt att peka ut, mäta och beskriva? Kanske befinner den sig i en helt annan dimension, en mental eller social dimension, och svajar långsamt fram och tillbaka utifrån ett eller annat?

Annonser

om Stavrosgate – förtydligande av Morricas ståndpunkt

Jag var lite otydlig i mitt senaste inlägg, så jag gör ett nytt försök. För två år sedan var ungefär samma diskussion på tapeten, och jag sa då bland annat:

Det framhålls att en lärare som är bekännande kristen kan hamna i en konstig situation om h*n tvingas undervisa om evolutionsteorin, även om h*n skulle anse ID lika trovärdig, hur fel det är att kristnas skattepengar skall gå till ‘ateistiska’ skolor och funderas med rynkade pannor över hur lärare skall förhålla sig vid direkta frågor om sin tro.

Jag är också bekymrad, och fundersam. Vart tog lärarprofessionalismen vägen? Insikten om den enorma makt man besitter som lärare, betygsättare, bedömare, måste gå hand i hand med en insikt om att man just därför måste hålla en professionell distans.

Är Louca församlingsäldste inom Jehovas Vittnen? Fullt möjligt. Kanske är det där han finslipat förmågan att fånga en grupp när han talar till dem? Tror han på evolutionsteorin? Jag vet inte, och uppriktigt talat, jag struntar i vilket.

Nätet – utökad familj?

Häromdagen skrev jag lite om konceptet Utvidgat Lärarkollegium, och i samtalet som följde ställde Mats frågan:

Om vi prövar tanken på nätet som inte bara “utökat kollegium” utan även “utökad familj”? Vad händer då?

Det är en intressant fråga som, uppfattar jag, handlar om vårt sätt att förhålla oss till nätet. Begreppet personlig men inte privat är väl etablerat vid det här laget, och fungerar ofta som en tumregel för hur man förhåller sig på sin blogg, på Facebook, i kommentarer till andras bloggar etc.

Mitt svar på Mats fråga blir därför:

Om vi ser nätet som en ‘utökad familj’ riskerar vi att bli så privata att vi dels utsätter oss för ökade faror när vi tappar perspektivet på vem som faktiskt får tillgång till det vi lägger ut; dels riskerar att bli så interna att vi, precis som ibland händer i t ex ett bostadsområde med nära granngemenskap, exkluderar alla som inte var med från början.

Det är mitt svar, hur skulle ni svara på Mats fråga?