Vi pratade om det där du skrev på Facebook, och vi undrade en sak…

Det händer då och då att elever och kursdeltagare kommer fram och berättar att de sett vad jag skrivit på Facebook, har pratat om det sinsemellan men inte fått någon riktigt rätsida på det. Fullständigt begripligt, ibland vet jag inte själv riktigt vad jag egentligen tänkte på när jag skrev, förmodligen är det en tanke någonstans mitt i ett resonemang jag postat, i ögonblicket fullständigt övertygad om att alla som läser ska kunna läsa mina egna tankar.

En dag kanske jag lär mig att om jag inte ens själv förstår vad jag tänkte är det nästan komplett omöjligt för alla andra.

Men det var inte det jag tänkte på just nu, utan på det faktum att det jag som lärare skriver på min privata Facebooksida, det säger jag öppet och offentligt, och mina elever och kursdeltagare kan höra det. Och ställa mig till svars för det, be mig förtydliga och sätta i sammanhang (jag försöker, åtminstone försöker jag förklara att den där lösryckta tanken nog hörde hemma någonstans, just då) och prata sinsemellan om det. Vilket ibland leder till att statusuppdateringar jag skrivit eller bilder jag publicerat (av Edvin och Kalle, till exempel) når längre än till dem som faktiskt ser min timeline.

Så är det, och så ska det vara.

Det är mitt ansvar att, även i de mest tankspridda statusuppdateringarna, hålla i minnet att det jag säger i sociala media, det säger jag offentligt (mina elever och kursdeltagare drabbas även i klassrummet av min tankspriddhet då och då, och brukar vänligen och med beundransvärt tålamod fösa mig tillbaka på spåret när jag tappar bort mig. Jag uppskattar det enormt!) och vem som helst kan råka höra det.

Och svaret på frågan är: ‘Morituri te salutant’ betyder ‘de som skall dö hälsar dig’, det är en av de hälsningar gladiatorerna i Rom sägs skall ha förväntats hälsa Ceasar med. Krukväxter hemma hos mig brukar ha ungefär samma chans att bli gamla som gladiatorerna hade.

I dag – för arton år sedan

I dag fyller mitt yngsta barn arton. Hon blir myndig, vuxen, och kan stå på egna ben. På många sätt ändrar det allt, på andra sätt ändrar det inget alls. Hon får rösta, lärare och rektor i skolan får inte längre kontakta mig utan hennes tillåtelse om det skulle vara något. Hon är självständig, klok och kapabel.

Grattis, min änglafisk! Jag är väldigt stolt över att du är du!

Vem är du, vem är jag?

Ringarna från torsdagens #skolchatt fortsätter spridas. Petter Bergenstråhle lyfter i ett blogginlägg upp hur gränsen mellan yrkesjag och privatjag tycks bli allt otydligare:

I samhället idag så suddas gränsen mellan professionell och privat ut allt mer. Gränsen mellan tiden jag jobbar och tiden jag är ledig är inte längre självklar.

Kraven på den professionelle yrkesutövaren har i och med teknik utvecklingen ökat allt mer. Vi förväntas att vara uppdaterade och beredda på att jobba hela tiden. Som mannen jag satt bredvid på tåget till stan här om dagen. Det var tidigt och han somnade till, telefonen ringde och han hade en kund på tråden som ville ha reda på ett nummer av något slag. Från sovande på väg till jobbet så förväntades han på en gång komma ihåg en lång sifferrad.

För oss lärare är det inget nytt, för oss har det alltid varit så.

Att arbeta som lärare medför en grad av offentlighet. Bergenstråhle beskriver det såhär:

I det lilla samhället bland elever och elevernas föräldrar för jag jobbar, där är jag en offentlig person. Eleverna på skolan och deras föräldrar vet vem jag är, och utifrån det så har jag ett större ansvar att vara en vuxenförebild än gemene man. Även när jag är ledig.

Man kan kanske se det som en liten lönebonus, om man vill.

Detta är inget unikt för läraryrket. Präster, läkare, sjuksköterskor, skådespelare, operasångare, poliser, receptionister, myndighetspersoner, butiksbiträden, politiker med flera lever i samma verklighet – oavsett om man har semester, är sjukskriven, sitter på pendeltåget på vägen till jobbet, befinner sig på sin första date med någon som man hoppas kommer visa sig vara en Någon eller befinner sig på sin arbetsplats ser människorna vi möter oss först som vår yrkesroll.

Jag tror att det är djupt mänskligt att göra så. Vi gör det själva, hela tiden, gör vi inte? När vi träffar människor i sociala sammanhang är frågan ‘vad jobbar du med?’ en av de första vi ställer. Kanske är det så att den uppfattas som mindre intim än frågor som ‘hur gammal är du?’ eller ‘var bor du?’, och upplevs som relevant helt enkelt för att det vi frågar om är personens funktion i det samhälle som vi alla är en del av. Att vi vill veta var vi befinner oss i relation till personen, i synnerhet om personen i fråga har inflytande över vårt liv på ett eller annat sätt?

En av kommentarerna till det inlägg jag skrev igår, också utifrån torsdagens samtal, lyfter hur behovet av att skilja av den privata personen från yrkespersonen kan vara både svårt och stressande. Jag svarade glatt att jodå, visst är lärare privatpersoner ibland, och så är det ju. Men jag funderar nu på om den där gränsen mellan personligt och privat verkligen är en geografisk (här är jag privat, här jobbar jag) eller kronografisk (nu är jag privat, nu jobbar jag) gräns, en sån som går lätt att peka ut, mäta och beskriva? Kanske befinner den sig i en helt annan dimension, en mental eller social dimension, och svajar långsamt fram och tillbaka utifrån ett eller annat?

Det utvidgade klassrummet

Det utvidgade lärarkollegiet – lärare som bloggar, som twittrar, som facebookar och möts online i grupper, konferenser, informella och formella samtal i olika konstellationer har vi pratat om tidigare, inte sant? Man tänker tillsammans, och tankar klokskap från varandra, man funderar och vänder och vrider, stöter och blöter pedagogiska frågor, metodologiska frågor, didaktiska funderingar, politiska frågor. Man skrattar och stöttar och tramsar och pratar om helt oskolrelaterade ämnen ibland, och är djupt allvarliga och håller sig strikt till ämnet ibland.

Precis som man gör i traditionella, lokala lärarkollegium på enskilda skolor runt om i landet.

I veckan som gick fick jag anledning att fundera över en annan revolution som också sker i skolan just nu: klassrummen utvidgas, elektroniskt och digitalt sträcker de sig plötsligt utanför väggar och schemapositioner. På platser som Facebook möts elever och lärare, och lärande inträffar, formellt och informellt.

Detta är något vi måste förhålla oss till, vilket inte är synonymt med att detta är ett problem. Det är, och vi kan inte hindra det från att vara. Vi bör inte ens försöka, men förhålla oss till det måste vi. Somliga genom att starta två accounts, ett ‘privat’ och ett ‘i jobbet’, andra genom att neka elever som vill adda dem, ytterligare andra genom att inte använda sig av t ex Facebook.

Personligen ser jag det inte som ett problem, utan som en naturlig utveckling av att vi utvidgar vår vardag. Ibland möter jag elever när jag går och handlar, ibland möter jag dem på konsert, ibland möter vi varandra på Facebook. Jag förhör dem inte på veckoläxan i matvarubutiken, men frågar de om något skolrelaterat så svarar jag. Konstigare än så är inte mötet på Facebook heller. Tycker jag. Vad tycker ni?