Den femte dimensionen

Jag vet inte hur gammal Anders Westgårdh som skriver små trevliga krönikor i Aftonbladet då och då faktiskt är, men av bilden att döma ungefär i min ålder. Det vill säga uppväxt i den gamla världen, i den värld då fotoalbum var något som förvarades i bokhyllor och ivrigt togs fram för att visas för bekanta på besök, vare sig dessa egentligen var intresserade av bilderna av de jättestora, färglada drinkarna, de grillade biffarna och hotellrummet eller bara artiga, i den värld där skämtet ‘kom med nu, du har telefon och sladden räcker inte ända hit’ var smålustigt eftersom alla var införstådda med att telefonens räckvidd avgjordes av den krulliga sladden, den värld där dagstidningar endast fanns att tillgå i pappersformat, kostade pengar och gav läsaren information om vad som skedde i lokalsamhället i första hand. Den värld där telefoner var ett verktyg för ljudöverföring på distans, och datorer för gemene man var skrivmaskiner och arkiv, och den som använde dem till något mer än så var en tekniktönt med begränsad social kompetens.

Och som många av oss inte bara använder han de nya tekniska landvinningarna, han omfamnar dem med entusiasm, nyttjar dem dagligen och gläds, tycks det, åt de möjligheter de ger.

Det är inget fel på de smarta telefonerna. Tvärtom. Dom kan ju allt, dom är bottenlösa av kunskap och underhållning och allt man någonsin kan behöva. Från kompass och ficklampa, till all världens musik och decibelmätare och gitarrstämmare.

Men sen blir det svårare, och Westgårdh som fastnar på ytan missar poängen med spaltmeter:

Med en smartphone till hands behöver man aldrig ha tråkigt. Telefonen kämpar för att vi inte ska ens komma i närheten av intighet, ledsenhet, tomhet. Vi ska hela tiden känna att det händer något.

Att bara sitta utan att göra något är uteslutet.

Därför är varje buss, tunnelbana, spårvagn, hållplats, väntrum, kassa-kö och bilkö full av människor med böjd nacke och blicken fästad mot den lilla skärm där det verkliga livet utspelar sig.

Varje vaket ögonblick måste kopplas till smartphonen. Varje ögonblick av stiltje, varje stund av inget särskilt måste bekämpas. Om vi inte har regelbunden ögonkontakt med skärmen kommer vi att dö.

Datorer, telefoner etc är ju så mycket mer än tekniken som fyller dem, och Internet är så mycket mer än en bokhylla att förvara fotoalbum och pärmar i. Mer än något annat är Internet en mötesplats, med riktiga, verkliga möten mellan riktiga, verkliga människor. Visst finns där en och annan bot som rör sig bland människorna, ibland helt öppet och ibland lätt kamouflerad, men de är få i jämförelse.

De där människorna han ser omkring sig, de som inte stirrar tomt framför sig under vardagens transportsträckor, de han föreställer sig passivt tittar på skärmar, de nyttjar i de flesta fall tiden väl.

Vi läser böcker. Vi läser dagstidningar. Vi arbetar, vi studerar och gör läxan. Vi fortbildar oss. Och i många av fallen – håller kontakten med människor som betyder något för oss, får en glimt av deras vardagsliv, av vad de läser, lyssnar på, ser, äter, tänker på. Vi möts i en femte dimension, även om vi befinner oss på helt olika platser i de övriga fyra, och det mötet är inte mindre värt än de som sker på andra håll.

På Facebook ser jag hur en helt fantastisk man vars enträgna arbete för att göra världen lite bättre för alla oss som lever i den just nu gör att han och hans make befinner sig på skilda håll sätter ord på betydelsen av dessa möten när han tackar maken för de bilder maken publicerar, bilder som gör det möjligt för honom att ta del av makens vardagsliv, och för en stund känna närheten trots att såväl tid som rum ligger emellan just för ögonblicket. Just den närheten som finns där i den femte dimensionen, den som varken är beroende av höjd, längd, djup eller tid. Den som Westgårdh inte alls tycks förstå, och avfärdar så överlägset.

Det är lite synd, är det inte?

Perspektiv

Terminen är igång, kurser drar igång. Somliga har bytt skola, befinner sig i nya sammanhang i den påfrestande vardag där de dels skall etablera sig i nya konstellationer, dels skall få kläm på rutiner, strukturer och upptäcka det där som ‘sitter i väggarna’, de outtalade men betydelsefulla tysta reglerna som finns på platsen. De där som ingen kommer att sätta ord på, men de flesta kommer att reagera tydligt på om och när de bryts.

Det tycks mig som ett tillfälle så gott som något att påminna om det här med elevperspektivet i skoldiskussioner. Det tappas så lätt bort bland alla fackliga arbetstidsperspektiv, huvudmannaekonomiska perspektiv, föräldraperspektiv, kollegieperspektiv, arbetsmiljöperspektiv och allt vad det är. Eleverna passerar så fort genom skolan, ett kaosartat år förstör en stor del av deras skoltid.

Saker ser ibland väldigt annorlunda ut när man ser dem i backspegeln, men då är det inte mycket man kan göra för att ändra på dem.

Nej, jag ångrar inget


Jag kan inte franska, så jag vet inte hur god översättningen är, men känslan tycks mig vara ungefär densamma

Non, je ne regrette rien

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Ni le bien qu’on m’a fait
Ni le mal; tout ça m’est bien égal !

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
C’est payé, balayé, oublié
Je me fous du passé !

Avec mes souvenirs
J’ai allumé le feu
Mes chagrins, mes plaisirs
Je n’ai plus besoin d’eux !

Balayées les amours
Et tous leurs trémolos
Balayés pour toujours
Je repars à zéro

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Ni le bien qu’on m’a fait
Ni le mal; tout ça m’est bien égal !

Non, rien de rien
Non, je ne regrette rien
Car ma vie, car mes joies
Aujourd’hui, ça commence avec toi

 

No, Nothing at all

No, nothing at all
No I regret nothing ( I don’t feel sorry)
Not the good things people have done for me
Nor the bad, it’s all the same for me

No, nothing at all
No I regret nothing
It’s paid for, wiped away, forgotten
I don’t care about the past

With all my memories
I lit up the fire
My troubles, my pleasures
I don’t need them anymore

Broomed away my love stories
And their troubles
Broomed away for good
I’ll start again from zero

No, nothing at all
No I regret nothing
Not the good things people have done for me
Nor the bad, it’s all the same for me

No, nothing at all
No, I regret nothing
Because my life, my joys
Today they begin with you

 

… som alla andra kan…

Jag hör detta förtvivlans utrop flera gånger i månaden, ibland flera gånger i veckan. Inte bara jag, jag är övertygad om att de flesta som jobbar med människor i utveckling och lärande hör det titt som tätt.

Varför kan inte jag det som alla andra kan?

Ibland känns det förtvivlat. Man ser alla omkring sig hantera deadlines, planera sin tillvaron, pynta sig själv och sina hem, träna, göra fantastiska resor, laga fantastiska middagar, läsa massor med uppbygglig litteratur… *phu*… man blir rent matt bara man tänker på det! Hur hinner de? Hur orkar de?

Hinner de? Orkar de? Lever de verkligen de där perfekta, fantastiska liven där de tycks ha 28 timmar tillgängliga på varje dygn och eoner av energi?

Tja, en och annan, kanske, det är ofta dumt att generalisera för hårt, men vet du, de allra flesta är precis som du och jag. Otillräckliga, osäkra, oroliga, springer emellanåt från det ena till det andra som stressade illrar, frågar sig varför de inte kan, alla andra tycks kunna så då borde ju de själva också….

Det är bara så mycket lättare att se det här hos sig själv än hos andra, eftersom vi ser oss själva inifrån men andra bara utifrån.

 

#skolchatt om tid

Det är torsdag och #skolchatt igen. Tiden går fort när man har roligt, och vi är redan mer än halvvägs igenom juli och sommarlovet.

Här förleden kom jag att småprata med någon på Twitter om hur relativt detta med tiden är, hur det för den ena kan vara skönt avkopplande och semesterkänsla att inse att man inte ens vet riktigt vilken veckodag det är medan samma upplevelse för den andra blir ångest och stress, en känsla av att semestern aldrig kommer ta slut och att vardagens trygga struktur är långt utom räckhåll.

Det gäller våra elever i lika hög grad. Sommarlovet, tio långa veckor utan skola, är för somliga en underbar oas, en härlig tid tillsammans med familj och vänner, lek, vila, äventyr. För andra är det tio oändliga veckor av väntan på att skolan skall komma igång igen. Tio oändliga veckors väntan på lagad lunch varje dag, tio oändliga veckors väntan på struktur, på ett socialt sammanhang.

Hur förhåller vi oss till detta i skolan? Är sommarlovet för långt, rent utav? Om detta pratar vi i #skolchatt i kväll. Klockan åtta, precis som vanligt, en timme som brukar dra förbi på mindre än en kvart.

Men vänta nu lite

Det här med segregation, friskolor, skolval etc ni vet? Jag bekymrar mig lite över den vändning samtalet ofta tar. Föräldrar från ett sammanhang väljer si, föräldrar från ett annat sammanhang väljer så, en kategori elever går här, en annan går där. Stödinsatsbehovet är större i den ena skolan än den andra, vilket går ut över ekonomin, vilket i sin tur leder till att skillnaderna blir än större.

Jo, visst är det så. Det kan man och bör man ha synpunker på.

Men det som bekymrar mig är när jag hör hur ansvaret för detta hamnar på eleverna, och elevernas föräldrar. När utvecklingen beskrivs som konsekvenser av föräldrarnas val eller av elevernas personliga egenskaper och/eller sociokulturella bakgrund, snarare än konsekvenser av politiska och pedagogiska beslut och ställningstaganden.

Pedagogernas förväntningar på eleverna styrs väl av pedagogernas inställning, snarare än eleverna? Skolans ekonomiska förutsättningar beror väl på politikers beslut, inte på föräldrarnas skolval? Det är helt tillåtet för huvudman att tillföra medel utöver det lagstadgade minimumkravet, är det inte?

Hur man än vänder sig så tycks det mig rimligt att pedagogerna har större möjlighet att påverka kvalitén på undervisningen i en skola än vad eleverna har, och därmed bör bära ett större ansvar för resultatet än vad eleverna gör. Men i debatten låter det rätt som det är annorlunda. Vad är det jag missar?

Vaf?

Fram till alldeles nyss var begreppet Vaf för mig en mer politiskt korrekt eufemism för interjektionen Va fan?!? och inget mer än så, men språk är, som vi väl vet vid det här laget, precis som universum och världen ständigt i rörelse och förändring.

Vaf är ett förslag från Moderatkvinnorna som, om jag förstår saken rätt, går ut på att man skall ha rätt att ta ett antal dagar ledigt per år, med ersättning mer eller mindre motsvarande vab, för ‘vård av förälder‘.

Jag är skeptiskt.

Everybody hurts

I samtalet på Twitter kring betygsinlägget nyss satte kloka HaudIgnota rätt som det var ord på en tanke jag inte stött på tidigare, men som tycks mig helt rimlig nu när jag ser den.

På samma sätt som många andra yrkesgrupper som arbetar med människor, präster, diakoner och terapeuter t ex, får möjlighet att gå i kontinuerlig och professionell handledning för att kunna behålla det yrkesmässiga perspektivet även i de delar av arbetet som kommer nära och rör upp känslor borde lärare få göra det. På arbetstid, givetvis, eftersom det vore en del av den professionella utvecklingen , men, tror jag, individuellt (och hos välutbildade handledare snarare än entusiastiska ”coacher”), och utöver de samtal och den tid man redan i dag använder för arbetslagsarbete, ämneslagsarbete, skolutveckling, fortbildning etc.

Detta skulle å ena sidan ta en timme av veckoarbetstiden, det skulle det göra, vilket på en skola kan tyckas ställa till det i schemaplaneringen, men å andra sidan skulle det sannolikt göra så att lärare mår bättre, att arbetslag fungerar bättre, att lärares stressnivå sjunker ner till hanterlig nivå etc. I det långa loppet tror jag man vinner tid på det, såväl på individnivå som på organisationsnivå.

Det här är en nyfödd tanke, inte alls genomtänkt och genomreflekterad ännu, men jag tror den är värd att tänka vidare på. Vad säger ni? Prova tanken en stund och berätta gärna hur den känns.

Konkretisera abstraktioner

Någon (och det kan vara ungefär vem som helst ungefär var som helst ungefär när som helst just nu, men ofta är det en lärare eller någon som vill sälja något till lärare) säger något i stil med ”tekniken revolutionerar skolan” alternativ ”tekniken kommer att revolutionera skolan” och möts (oftast) av instämmande eller (inte lika ofta) protester. Och nästan aldrig möts denna slags kommentarer av ifrågasättande.

Min högst personliga teori, komplett totalt teoretiskt ounderbyggd men inte helt och hållet tagen ur luften, är att det i viss utsträckning handlar om att man

  • inte riktigt är så insatt i vad det egentligen handlar om som man vill ge intryck av och därför inte riktigt vet vad man ska och kan och får ifrågasätta. Och
  • helst inte vill bli avslöjad i sin okunskap, eftersom det är allmänt obehagligt att visa upp sin okunskap, och kanske också
  • har en föreställningsvärld där lärare är den som vet bäst, kan mest och kan svara på alla frågor. Ty sånt gör lärare. Och att man därför riskerar mycket om man ifrågasätter och visar sin okunskap.

Och det är lite bekymmersamt. Om ”skolan” och ”tekniken” blir abstrakta storheter i lärares retorik är steget till att släppa tanken på att man som lärare inte bara har möjlighet att påverka dessa storheter, utan rent av har ett ansvar för att göra så mycket litet och dansande lätt att ta. Det går nästan i förbifarten.

Det tycks mig lite riskfyllt.

Jag funderar på om det inte vore en god idé att ägna en stund åt att konkretisera dessa abstraktioner, åtminstone för sig själv, innan man börjar vifta med dem i debatten? För hur det än är, abstraktionen skolan består ju konkret av elever och lärare, av de människor som jobbar i den och med den, och abstraktionen teknik består av användarna, inte sant? Kanske är det en bra sak att hålla i minnet?

En cynikers syn på skrivverktygsdebatten

Det tycks som om debatten kring skrivverktygen snubblar vidare. Olika sidor strider med snudd på fanatisk passion och inlevelse för sin övertygelse om att just de har sett ljuset. Just de har funnit Vägen!

Och här sitter jag och bekymrar mig. Inte så mycket över vilka verktyg man använder, det vore nästan lite gulligt emellanåt att höra hur det som är nytt i dag storögt lyfts som Framtiden om det inte vore för att man borde upptäckt vid det här laget att dagens nyheter är morgondagens gammalmodigheter (minns ni t ex modemen som klarade telefonsamtal eller internet, men inte båda på en gång? Vi såg dem ändå som innovativa, nya, fantastiskt smidiga, man kunde ju ansluta direkt via enbart datorn!)

Nej, det som bekymrar mig är begrepp som ”paddagogik”, där verktyget vips blivit huvudfokus. Datorer och surfplattor är utmärkta verktyg, minst lika användbara och nästan lika kreativitetsfrämjande som vaxkritor och lego, och bör ha en fullständigt självklar plats i varje skola. Internet är en del av världen, precis som skolan är en del av samhället. Inget konstigt med det.

Men det som presenteras av glansögda nyfrälsta predikanter som lyriskt spinner loss om ”den kreativa glädjen” och ”glittrande barnaögon” är något annat. Beskrivningarna verkar handla om tivolin snarare än skolvardag, det är roligheter, fest, karuseller, sockervadd och grälla kulisser. Vilket kan vara trevligt då och då för den som kommer som besökare, absolut, men är en rätt slitsam vardag för den som lever där.

För att inte nämna hur bekymmersamt det kan bli när man vant sig vid ständiga kickar och börjar se sig om efter ännu häftigare upplevelser. Vad är hisnande för den som till vardags lever i en virvelvind av nöjen och kickar? Varför tror man att en sådan vardag är vad eleverna behöver? Eller är det någon annans önskningar och behov man har i åtanke?

Mats beskriver ytterligare en, minst lika bekymmersam, aspekt:

Under några dagar har jag på Rapport sett den orolige forskaren beskriva baksidan av datorer i undervisningen. Barnen har fått smak på frihet och läraren tvingas kämpa för att återta initiativet.

Och jag undrar i mitt allt annat än stilla sinne vilken frihet det är dessa unga människor fått smak på? Vilken position förväntar sig läraren egentligen att ha i skolvardagen? I kommentarsfältet utvecklar Mats sitt intryck av Rapportreportaget och berättar hur barnen tycktes skuldmetvetna. Vems skuld bär de på sina axlar? Vem la dit den?

Svaret är enkelt: vuxenvärlden.

Allt tal om hur barnaskratt och elevers entusiasm och ljuset i deras ögon och whatnot är lärarers belöning är sannolikt lika välment som föräldrafloskeln ‘bara du är lycklig, lilla vän’ men lämpar en tung förväntansbörda på såväl elev som barn. Plötsligt är det på barnet ansvaret för att vara lycklig, för att göra föräldern nöjd, hamnar. Och lika lätt hamnade ansvaret för att glittra med ögonen om det så kostar en livet för att belöna den duktige läraren på elevens axlar.

Vi måste skifta perspektiv i skoldebatten. Ja, datorer och surfplattor och de framtidsgadgets vi vanliga dödliga knappt kan föreställa oss ännu är kul. De är bra. De ska vara en del av skolvardagen.

MEN

Och det är ett så viktigt men att jag säger det igen:

MEN vårt fokus måste ligga på elevernas kunskapsutveckling. Vi vuxna i och omkring skolan måste ta detta ansvar. Vi måste lyfta det av elevernas axlar och ta det på våra. Vi måste ge dem friheten att studera, att fokusera på sitt lärande snarare än på att ge oss de reaktioner vi vill ha. Vi är där för dem, inte de för oss.

Livet är inget nöjesfält. Skolan bör inte heller vara det. Inte främst, och inte hela tiden. Varken för elever eller lärare. Nöjesfältet är nöjsamt därför att det utgör undantaget, avbrottet i vardagen. Utan vardagens gråtrista verklighet blir de grälla kulisserna tröttsamma och vardagstrista, och musiken och lamporna bara stressande.

Skolan behöver vara tråkig. Det finns ro och reflektionsutrymme i tråkigheten, och i tråkigheten växer intellektet och där föds kreativiteten. Det måste vi ge eleverna, hur trist vi själva än tycker det är.